Beslutet och vissheten om en riktning

Bara den här meningen var ett beslut, var den ens ett bra beslut, nådde den fram, berättade den vad jag ville säga? Borde jag ha gjort annorlunda? Nu är det för sent att ångra – backspacetangenten kan möjligen rädda mig från att göra den offentlig – men skriven är den, jag valde att göra det. Jag provar att acceptera den, liksom de meningar som följer efter. Någonstans ska man ju.

Ibland när jag coachat fotbollslag har jag pratat om femtio procent. Det har varit ett sätt att försöka hjälpa spelare att fatta kloka beslut. Jag brukar säga att om du anser att chansen att det du vill göra lyckas är större än femtio procent, alltså att det skulle lyckas varannan gång du gjorde det, så gör det. Som en riktlinje i den stora mängd beslut som varje match innebär. En känsla av att man har ett val, men att det man till slut väljer måste vara mer än möjligt.

En av grunderna i fotboll är att få igång ett tempo i spelet. Den rytm man vill spela i. Ju högre den kan vara, i alla fall i perioder, desto mer och snabbare måste motståndaren röra sig och det är när motståndarens rör sig som glappen uppstår, de glapp som blir de ytor man kan spela på. Snabbare beslutsfattande leder till ett högre tempo. Jag brukar klappa eller ropa tempot: bam-bam-bam-bam. 

Men hur fan ska man veta om det är femtio procents chans? Och hur många saker hade aldrig hänt om man hade krävt en sån avkastning?

Allt i hela världen kan i ärlighetens namn kännas som hundra procents risk att misslyckas. Och den finaste känslan kan ju vara den att klara av något riktigt svårt. Så det där med femtio procent är kanske inte så heltäckande ändå, som verktyg betraktat.

Så då kommer nästa problem - ja vafan låt oss kalla saker för dess rätta namn även om motivationskonsulten nu vill att vi använder ordet ”utmaning”.  Hur skapar man en plats där det känns lätt att fatta ett beslut? 

I en text häromdagen skrev Jonathan Wilson om Newcastlespelaren Joelinton och hans förlorade självförtroende. Wilson använde ett ”hemskt ögonblick” i matchen mot Sheffield United som exempel, ett ögonblick där Joelinton ställdes inför tre möjliga val när han fick bollen vid motståndarnas straffområdeslinje:

”As he reached the box, three options were open: to use his left foot; to jab a finish with the outside of his right, probably in at the near post or through the keeper’s legs; or to open his body in the style of Thierry Henry and bend it right-footed in at the far post.”

Han valde en dålig kombination av de två sista, skriver Wilson, och bollen nådde knappt fram till mål. Wilson såg här något sorgligt, en säregen anfallstalang som varit mållös i tio månader - även om han faktiskt gjorde ett mål senare i just denna match. 

Ett dåligt självförtroende leder till att beslutsfattandet blir tveksamt, tvivlet smyger sig in. Motsatsen inom amerikansk baseball kallas att ha en ”hot hand”, det är när inget kan gå fel. Joelinton hade fått den kalla handen av allt han ville göra.

Vi har alla varit där, man börjar tvivla på det man gör, varje ord – eller vad det nu är för material man jobbar med – blir då helt avgörande. Den där första meningen där uppe, omöjlig, så många andra möjligheter, som jag borde välja. Vad ska jag välja? Är detta verkligen bra? Är jag värdelös? Man kliver in i zonen där det hundraprocentiga misslyckandet bor. 

Misslyckandet är alltså nyckelordet. Det är i relationen till misslyckandet man får börja. Att det är ok att misslyckas. Vad man vill att Joelinton ska känna där i kanten av straffområdet, på linjen till ännu ett avgörande ögonblick som ska definiera honom, är att bara han bestämmer sig så kommer det vara ok att missa. Bestäm dig, gör det till hundra procent, stå för det och går det åt helvetet så är det ok.

Och hur skapar man en sådan plats? Jo egentligen genom att skapa en trygg plats där man får göra misstag. 

Nyckeln är att se potential inte nuläge. Potential är en framtida plats, lite som utopi, men kanske mer sannolik. Det blir helt avgörande att förstå att resultatet ligger i framtiden, inte här och nu. Beslutet måste få vila i vissheten om en riktning.

När Ajax utvecklade sin ”player paradigm” för sina ungdomsspelare var kärnan att sätta spelaren inte lagets resultat i centrum. Det var avgörande för att inte fixera sig vid vad som hände nu och nu och nu. Det finns så många nej och nej och nej att säga och tänka som tränare om man ser de enskilda händelserna, så mycket tvivel att så om man inte vet vart varje händelse förhoppningsvis  ska ta en spelare.

Att fokusera på resultatet är så klart rimligt på Newcastle-nivå där Joelinton tvivlar på kanten till straffområdet, även om hans tränare står inför utmaningen nu att förändra hans känsla av den kalla handen, men med yngre spelare är det ödesdigert för att utveckla potential. Det resultatorienterade coachandet handlar alltid bara om coachens egen fåfänga eller strebermentalitet. Det är också en säker väg för att skapa rädsla för att misslyckas. 

Det kan vara det svåraste jag ställts inför under femton år som fotbollsledare, de unga tjejernas tvivel inför att fatta beslut. Deras sätt att säga förlåt när de tänker att de gjort fel, deras tvivel när bollen landar vid deras fötter. Det var först när jag hittade två ord som jag kunde börja försöka förändra, jag hade försökt med ”bolltempo”, ”spelbarhet”, alla de där orden som är funktioner i spelet, funktioner och en sorts abstrakta krav. Som spalterna i deras bedömningskriterier i skolan. Inte till så stor hjälp för inlärningen.

Jag började använda två ord som kunde uppfattas som mer generella men samtidigt tydligare: mod och ansvar. Den som får bollen får göra det den vill, fatta sitt beslut, det är modet, den som inte har den ska ge henne alternativet, visa på möjligheterna, finnas där, ta ansvar. Orden funkade bra, de var verkliga, mänskliga, mycket mänskligare än femtio procent. Alla visste vad mod och ansvar var. Och det var dessutom inte bara den som hade bollen som skulle fatta beslut, stå där ensam med ansvaret, den med bollen fick modet för att ta sitt beslut, den utan fick ansvaret för att ta sitt.

Vad jag skulle göra under tiden, jag skulle stå vid sidan och säga ja – eller egentligen är det bästa sättet att säga ja som fotbollscoach att hålla käften medan det pågår. Se spelarena fatta sina beslut och vart det tar dem. Det är femtio procents risk att jag misslyckas med det, men man får – som det heter – jobba på det.

Friheten att hitta, förmågan att fördela

Så mycket i fotboll handlar om modet att bryta mönstret, att vara fri och tänka själv, men samtidigt också om vara del i ett kollektiv, att känna hemhörighet i en krets. Inspirationen kan inte leva ensam, inte här. En fotbollsledare söker hela tiden nya mönster, tankar som kan förändra spelet. Den stora utmaningen är att få ut det till alla spelare på planen, det är ett bygge av beroende och tillit.

I den kloka boken Edge – Leadership Secrets from Football’s Top Thinkers av Ben Lyttleton beskrivs den tyske tränaren Tomas Tuchels förmåga till Querdenken, alltså någon som tänker avigt, kreativt. En problemlösare är en Querdenker. Som exempel nämns när han ville få sina spelare att löpa mer diagonalt. Då skapade han en romb-formad plan, som var som bredast på mitten och sedan drogs linjerna ner mot målens stolpar. Han visste vad han ville åstadkomma och vred planen för att göra det. De riktigt duktiga fotbollscoacherna måste ha förmågan att tänka fritt om hur man organiserar spelet och hur man instruerar och utvecklar på träning.

Liverpools tränare Jürgen Klopp har också förnyat fotbollen. Hans sätt att pressa och återerövra bollen blev stilbildande i Dortmund med början 2008. Men det är kanske inte famför allt som taktisk innovatör Klopp sticker ut. Det mest unika med honom är hur han inspirerar, relaterar och får lag att följa honom överallt. Metoden att driva igenom sina idéer handlar om att bygga relationer med spelarna i laget.

Tuchel beskriver sig som en person ”som doserar spelarna med den stimulans de behöver för att utvecklas”. Klopp stimulerar nog mer än någon annan. Lagets kapten Jordan Henderson har sagt att den dagen när Klopp ”klev in genom dörren förändrade han allt”.

I samband med att Liverpool nu vann engelska ligan, för första gången på trettio år fick Jordan Henderson kliva fram och säga något till den stad och de fans som nu genomfors av tacksamhet och lycka. Han skrev:

”I wanted to send a message to all of you, our amazing fans. It is a true privilege and honor to represent and captain your great club. We know it’s been a long wait but to all of you Reds, this one is for you”.

När man ser Jordan Henderson, både på och utanför planen, framstår han som mer ansvarstagande än fri. När han beskrevs i The Guardian av Paul Wilson nyligen som en avgörande del i den framgång som klubben nått, var det med ord som ”osjälvisk och krävande”.

När han talade efter att ligasegern blivit klar, konstaterade Paul Wilson att hans sparsmakade sätt att tala – ”jag är lite överväldigad, man tänker inte på ögonblick som det här eftersom man är för upptagen med att koncentrera sig på varje match. Vad vi har gjort har inte sjunkit in än, jag kan inte riktigt beskriva det” – inte var ett tecken på att han försökte vara undvikande eller omedgörlig: ”Han är bara en sådan okomplicerad person”. Det finns ”bättre talare”, skriver Wilson, ”i Liverpools trupp, det har finnits mer inspirerande och högröstade kaptener i laget genom åren, men Henderson gör sitt jobb och alla beundrar resultatet”.

Han är en stark karaktär, men bär denna tyst. Klopp däremot har en tydlig karaktär och bär den inte tyst, den hörs, den syns. Vid sidan av sitt stora fotbollskunnande och sitt sätt att inspirera tycks han ha en märklig förmåga att formulera sig i stunden. Inför returen mot Barcelona – den då Liverpool vände 0-3 till 4-3 – sa han: “Det är en omöjlig uppgift, men eftersom det är ni så har vi en chans”. Ett väldigt typiskt Klopp-citat. Han är en poesi-natur, noggrann, men fri i tanken.

Jag tänker att en ledare som Klopp behöver en karaktär som Henderson. Någon som kan härbärgera detta och bära det ut på planen. På sidlinjen kan Klopp stå och fåfängt ropa och instruera, fäkta, elda på, det förblir injektioner utan verkan. Den verkliga kraftkällan är nu Jordan Henderson. Han är den med all information, som superdatorn Mima i Harry Martinssons Aniara – den sista kopplingen till jorden när de ger sig av. Kanske saklig och lite opersonlig men laddad med detta. Han är den spelarna väljer att lita på när matchen startar.

Jürgen Klopp har hittat ådern, har injicerar spelarna med sin idé, men Henderson ser till att den hålls vid liv där ute, i varje givet ögonblick. Det var också under Hendersons frånvaro, några matcher innan nedstängningen, som laget började förlora efter en säsong utan någon förlust.

Henderson är infrastrukturen. Enligt Svenska Akademins ordlista är infrastruktur en ”bakomliggande struktur; underbyggnad, bassystem; ett samhälles kommunikationer mm”. Infrastruktur är en städernas bakgrund, det givna, det som stödjer våra rörelser eller andra behov som det av vatten och elektricitet. Vetenskaps- och tekniketnologen Susan Leigh Star skriver att det typiska för infrastrukturen är att den tas för given av de som använder den och blir som synligast när den går sönder.

”His story is one underpinned by patience, perseverance and endurance”, skrev James Pearce nyligen om Henderson i The Athletic.

När Henderson 2011 kom till Liverpool och fick frågan vad som fått honom att ta sig dit från sin ungdoms Sunderland blev svaret ” “It’s all down to Sunderland, mate. Everything I am, I owe to Sunderland and the people there.”

Det finns ett romantiskt och förmodligen föråldrat begrepp inom fotbollen, man hör det oftast från människor över sextio. De talar om “vattenbärare” och menar den oglamorösa samling spelare som sliter för de andra, inte sällan utan uppskattning. Jag tänker att det är ett bra ord, men inte för att de självuppoffrande springer runt och kånkar på något tungt – som ett hårt sisyfosarbete – utan för att de fördelar något värdefullt i sin osjälviskhet.

Så kom den, dagen

Redan innan den långa nedstängningen hade Liverpool-fans börjat sjunga “Now you’re gonna believe us, we’re gonna win the league”. Nu ska ni tro på vad vi säger, det vi säger är sant, vi vet att ni tvivlar, men vi gör det inte längre.

Tro på mig, jag lovar.

Hur många gånger har man inte lovat sådant man inte lyckats hålla. Man har lovat barnen sådant de önskar sig, sådant de drömmer om, sådant man tror att de drömmer om. Jag vill minnas att jag någon gång under de tidiga, ambitiösa, åren sa att “en barndom är inte komplett utan ett besök på Legoland”. Av allt att döma kommer mina barn nu ha genomlevt en ofullbordad barndom.

Ni vet när man har barn, man vill ge dem allt. Men allt styr man inte över. Kristina Lugn skrev i en vansinnigt vacker dikt till ett barn: “Du ska inte få ärva någonting alls av mig. Men du ska få alla pengarna.”

Pengarna absolut, om man har några. Egenskaperna, inte nödvändigtvis. Men vad mer? Kristina Lugns dikt handlar om det man inte kan ge, men som man önskar att de ska få:

“Du ska få ett liv som
förlåter dig allt.”

Det finns en sak jag har velat ge mina barn, en ligaseger för Liverpool. Det var det vanliga när jag var liten på det tidiga 1980-talet. Men det var också trettio år sedan det hände. Jag har längtat, för egen del, men om jag ska vara ärlig, mer för deras:

Ni ska få en dag
som den här.

Jag vet inte hur många gånger vi har suttit i soffan de senaste tio åren, tillsammans med den gemensamma oron och längtan i kroppen.

I det vanliga livet vet man inte alltid vad det är man längtar efter. Inte sällan utgör längtan bara en serie glapp under den tid man är vaken, långa som inandningar, aningar av något som man borde göra, något som kanske kommer att hända. När vi sitter där i soffan, i den enskilda matchen, vet vi alltid. Det är tydligt, nittio minuter senare ska vi ha vunnit. Och alla de där sittningarna, sammanfogade till en enda lång sittning, blir idag den sittning som leder fram till just nu, just idag.

Till den här dagen när jag ska få resa mig upp och ge den till mina barn.

Men det är en felaktig tanke. För den här dagen skiljer sig från alla idéer jag har haft om att jag är den som ger och de är de som får. Det här är en gemensam dag, den kommer inte från någon till någon. Den har uppstått av tiden vi har väntat och förväntat tillsammans, den är resultatet av vad man skulle kunna kalla ett gemensamt arbete, ja inte fan har det varit lätt att sitta i den där soffan, ont har det gjort, lyckan har varit smärta som släpper.

I en större mening, och det här kan låta som en kliché, så är det faktiskt ett kollektiv som sträcker sig längre än så, som omfattar alla andra som längtar, inte minst till staden Liverpool. När vi var där innan nedstängningen och såg en match på en pub i Toxteth kände vi den, vi var inte några andra, vi var också de.

Det där att slutas i ett kollektiv, eller kanske snarare att öppen upp sig för att bli en del av ett kollektiv, det finns så mycket mening i det. I det Toxteth där vi satt kunde man se hur staden samlades och hur vi smög in och blev en del av den. Kristina Lugn förmedlar den kollektiva känslan också:

“Min julklapp till dig
är att om du faller
så ska medmänniskorna
glädjas åt att
få ta emot dig.”

Ja just så, you’ll never walk alone.

Den gemenskap vi har kunnat forma kring det där fotbollslaget är en gemenskap mycket större än det som får plats i en soffa. Det är en historia, det är berättelser, det är länkar, trådar och minnen som andra har haft och berättar om för oss.

I Sheffield träffade jag en gång ett par i 35-års åldern, Marie och Marwin på puben The Shakespeare. De pratade på ett självklart vis om gruvstrejken 1984 och slaget vid Orgreave när Margret Thatcher satte in 6000 poliser från 18 polisdistrikt för att slå ner de strejkande eller ”den inre fienden” som hon kallade dem. De berättar om de som de kände som var där. I botten kunde man höra en kollektiv berättelse om motstånd och rättvisa, riktad söderut, mot London. Norra England är präglad av dessa berättelser. 

I sin bok Chaws – demoniseringen av arbetarklassen beskriver Owen Jones den gemenskap som fanns i de gruvstäder som var själva den infrastruktur av arbete som fanns i norra England, det norra England som också är Liverpool, eller kanske riktigare: Det norra England som inte är London. Den kamp som London, med Margret Thatcher förde mot dessa städer i norr handlade, skriver Jones, om en kamp mot de “byar och platser och städer, som byggt hela sin kollektiva gemenskap på arbetet. Gruvorna skulle antingen läggas ner eller privatiseras. Det var en attack mot det som band folk samman”.

Owen Jones kopplar denna kollektiva rörelse till fotbollen: ”Den gängse bilden av arbetarklassen är oskiljaktigt förbunden med fotboll, det enda kvarstående arbetarintresset i en era där alla andra rudiment av arbetarstolthet sveps bort, från traditionella industrier med gruvdrift, textil och maskinbyggnad till de historiska banden mellan det organiserade arbetet och det politiska parti som bär dess namn”.

Det där är sant på många platser. Fotbollen gör så mycket som samhället inte längre klarar. Det var vi:et i Now you’re gonna believe us som var det viktiga, inte löftet. Nu har det infriats, men arbetet fortsätter, snart. Men först den här dagen.

Den här dagen är inte någons
den här dagen har redan en lång historia
den är också vår.

ps and don’t be afraid of the dark ds

Det svåra är att släppa taget

Det finns en filmsekvens från när Liverpool tar emot Champions League-bucklan efter finalen 2019. Lagkaptenen Jordan Henderson lyfter pokalen mot luften, det är ett sådant där regisserat men vackert ögonblick där alla skriker ut sin lycka. 

I just den här sekvensen har det filmats inte från den givna punkten rakt framifrån, den som visas på teve, utan lite från sidan. Och just bakom alla spelare, ett halvt steg ungefär, osynlig för de kameror som visar bilden av det jublande laget står coachen Jürgen Klopp. Han lyfter också händerna – om än mindre regisserat extatiskt, kanske eftersom han förstår att han inte syns i teve – och ler men vänder sig samtidigt halv bakåt.

Det är som om han är på väg ut genom en dörr som öppnats bakom alla spelare. Jag föreställer mig att han går in genom den dörren och där bakom finns en mindre skrubb, med en träbänk, en pappmugg svalnat kaffe, lite kvarglömd benskyddstejp på golvet, ett handfat i hörnet, en rad med krokar fastskruvade i en träplanka, en fläckig spegel och på en av krokarna en knippe västar.

Han sätter sig på den smala träbänken och tar en klunk av kaffet. 

Allt det här är romantik. Några dagar senare sitter Klopp längst fram i dubbeldäckaren som tar laget genom Liverpools gator med jublande fans, på snusen som drängen Alfred en lördag och vid ett tillfälle på väg att falla av bussen. Han tar sitt firande på allvar, han njuter i fulla drag. Det är rimligt och välförtjänt.

Men jag stannar ändå vid den där bilden, den halv bortvända, något steg bakom den jublande hopen. Det finns något som jag vill tänka är förebildligt i det. Men vad skulle det vara?

Låt mig ta två olika skildringar av faderskap som exempel. På sin senast skiva Reunions sjunger Jason Isbell en sång till sin dotter:

”Being your daddy comes natural

The roses just know how to grow

It's easy to see that you'll get where you're going

But the hard part is letting you go”

Det är en låt om det smärtsamma i att släppa taget, men också om vissheten om att det är så det måste vara. Det var timmarna tillsammans, vägen dit, det var arbetet, vardagen, växandet som var allt. Sedan var det den lilla bakdörren ut, en lite sorgsen men stolt ensamhet, det är hennes tid att växa själv nu.

När Martha Wainwrights pappa Loudon sjunger en sång till henne ser skildringen annorlunda ut:

”That's my daughter in the water

Everything she owns, I bought her

Everything she owns

That's my daughter in the water

Everything she knows, I taught her

Everything she knows”

En far som tar sig upp på scenen för att lysa i skenet av relationen, som ber om tacksamhet och beröm. Det är kanske ingen slump att det var just till honom som Martha Wainwright skrev sin låt ”Bloody motherfuckin asshole”.

Innan det där ögonblicket på podiet, då jag föreställde mig att Jürgen Klopp tog den lilla bakdörren in i skrubben, gick han runt på planen och kramade om alla sina spelare och ledare, det tog sex minuter. Det finns en video som visar det också. All den tid, alt arbete, all vardag, allt vöxande syns i de sex minuterna. Spelarna får syn på honom, leendet, det öppna ansiktet, som när en okänd människa på en perrong får syn på någon hon känner igen och är glad att se, ansiktet som förändras, spricker upp. 

Det är i de ögonblicken, de kramarna som ledarskapet finns. Varje dag. Det är i vetskapen att man delar tiden, delar förlusterna, smärtan och så nu, en framgång. Framgången kommer alltid att vara undantaget. Det går inte att bygga en relation på tacksamhet eller framgång. Bara på tid och närvaro.

Och sedan, att varje dag, våga släppa taget. Se misslyckanden hända, veta att i dem finns lärdom, och se det lyckade hända och glädjas, finnas till som ett vittne.

I en intervju i The Guardian nyligen sa Klopp:

”Ingen av oss är perfekt. Kan spelarna göra mig besviken? Inte egentligen. Om något inte fungerar är det, tror ja,g för att mitt mitt budskap inte var tydligt nog, inte för att de är för dumma att förstå vad jag sa till dem. Men varför skulle jag vara missnöjd med mig själv? Jag måste bara förbättra mitt budskap”. 

Det är ett sätt att placera ansvaret för det som händer på planen utanför sidlinjen. Att vara vuxen och ta ansvar är ett sätt att göra andra fria att lyckas och misslyckas. 

Det kanske svåraste med att vara idrottsledare, om det kan många som varit där berätta, är att släppa taget när spelarna går ut på planen, att låta dem fatta sina beslut och vara på sin scen, göra sina misstag. Man kommer inte klara det, man kommer vilja hjälpa till, det kanske kommer att vara av välvilja, det kanske bara är för att man vill känna att man GÖR något. 

Men den förebild jag ser där på podiet den säger mig något, inte för att jag själv klarar av att vara sådan hela tiden, vad ska man med förebilder till om man anser sig klar, färdig? Den säger mig: var tyst, dra dig tillbaka, in i skuggan. Det här är deras match, deras liv. Ditt ansvar är att finnas där sedan, när de behöver dig. 

Du har din skrubb, ditt kaffe, och tids nog ska ni se varandra i ögonen och lära saker av varandra igen.

Fotbollen och minnet av känslor

Det finns en särskild längtan som är längtan efter att känna något, något starkt, något oväntat. Det är helt säkert en sorts längtan som växer med åren. När den självklara ungdomstiden av överväldigande möten med musik, människor och världen lagts bakom en. Man spelar ny musik och hoppas att den ska väcka den, sen slutar det ändå med att man spelar något som gjorde just det för tjugofem år sedan.

Det är då man har fotbollen. 

Vad är det man saknar när fotbollen inte längre går att följa? Vad är det för tomhet som har uppstått i ett liv präglat av fotboll? Det tydligaste är bristen på starka känslor. Fotbollen visst, spelet man älskar, men framför allt anspänningen och någonstans, ibland, den möjliga överväldigande, oväntade, lyckan.

Jag såg de första matcherna i Bundeslinga, utan publik, efter att de börjat spela igen och blev orolig över känslorna. Det var tyst så klart, men också renspolat, det var som att ett avstånd hade tagits ut till själva spelet, och detta avstånd var mycket större än det avståndet man brukar irritera sig på när det är match på en arena som har löparbanor. 

Hela spelat syntes med mindre energi när ingen publik fanns där, jag höll på att säga poänglöst men det vet jag inget om, eftersom jag betraktade allt som en neutral och en sådan kan inte veta. Men jag blev orolig över känslorna, att jag inte skulle känna dem när väl lag jag verkligen bryr mig om började spela igen.

Och nu är det snart dags, och inte vilken match som helst, den 20 juni spelar Liverpool Merseyside-derby mot Everton. En av årets, i vanliga fall, mest känslomässiga matcher.

Kommer känslorna att vara där trots att alla som tittar är för sig själva, utan den där mattan av sång och känslor som är publiken. Den brittiska publiken skiljer sig från den svenska eller den tyska. Där den svenska och tyska sjunger oavbrutet matchen igenom nästan oavsett vad som händer på planen är den brittiska en publik som förstärker det som händer – en tid av tystnad kan väckas till liv av något, en tackling, ett skott, ett mål. Och denna reaktion kan i sin tur skapa ny energi i spelet. 

Ett av de tydligaste exemplen var Liverpools match mot Barcelona, semifinal i Champions League 2019, den som slutade med att man vände ett underläge från första matchen med 0-3 till seger 4-3. När det andra målet kom, av den nyligen inbytte Gini Wijnaldum, startades en våg av känslor så stark på Anfield att ett mål till inom några minuter kändes närmast självklart, oundvikligt. Det var som om alla gemensamt hade bestämt sig och lät känslorna styra allt ditåt. Det var en plötslig skillnad i energi, inte en matta av ljud som pågick, utan mer koleriskt och oförutsägbart, man skulle kanske kunna säga desperat, som längtan kan vara.

Det där fortplantade sig till oss i tevesoffan – vi kunde också känna det. Men skulle vi känt det om inte publiken fanns där på plats och kände åt – eller med – oss? Skulle ens det tredje målet ha kommit, av samme Gini Wijnaldum, några minuter senare som vi visste?

Och sedan den gemensamma vägen mot vändningen, mot den gemensamma lyckan, där var och en kunde vara med Tomas Tranströmer:

“Han gick fort av glädje.

Hela staden sluttade.

Förbipasserande leenden –

alla log bakom uppfällda kragar.

Det var fritt!

Och alla frågetecken började sjunga om Guds tillvaro.

Så tyckte han.”

Jag har den senaste tiden på grund av ett haveri i mitt bildbibliotek ägnat mycket tid med gamla bilder. Det är väl en fråga om hur man är funtad om sådant framför allt är förknippat med lycka eller smärta. För som Marit Bergman så riktigt sjöng, ”Ibland gråter man bara för att tiden går”.

Bland de där bilderna som fladdrade förbi fanns en ansenlig mängd fotografier av suddiga tv-bilder: Fotbollsspelare i en klunga, jublande, fans på en läktare i glädje. 

En god vän förklarade en gång cigarettens betydelse i hans liv, han rökte sporadiskt, han sa att cigaretten var en kvalitetssäkring av ett ögonblick. Som om ögonblicket kunde sugas in, hållas kvar, vridas och vändas på, betraktas, förstärkas. Där är den: lyckan, som stiger mot himlen.

Så fungerade nog det där fotograferandet av tv-rutan. Ögonblicket skulle hållas kvar, sugas in, kanske postas på Instagram. Men det är också något med dem som gör att de flesta av dem dunstar, försvinner. De är sina ögonblick – de är rök som löses upp och försvinner, det är deras existensberättigande. 

Men en hel del av dem stannar också kvar, man samlar dem, vårdar dem, när man träffar andra som också har en relation till dem träffas man i rökrutan och kan prata länge om dem: Divock Origi nickar in ett mål på övertid i ett Merseysidederby i december 2018 – ett ögonblick ur ingenting, när man nästan vänt sig bort från teverutan med en suck om att jaha nu var det över. Just så som de bästa känslorna av lycka kommer ur ingenting, inte alls ur förväntan utan ur ett sorts uppgivande, den lilla lucka av mottaglighet som kommer av den sänkta garden, den lilla sucken. Där var han, Divock, bollen i ribbans överkant, Jordan Pickford, Evertons målvakt, hjälplös. Den lilla stillheten och sedan, explosionen. Känslorna.

Nu är det dags igen, ett Merseysidederby, utan publik, eller så klart inte, vi kommer vara bänkade, men Goodison park – bortamatch – kommer vara tomt, tyst, man kommer höra bollen träffa ribban, kanske nätet som rör sig.

Vad kommer det göra med känslan? Kommer den vara den som en snart femtioårig människa känner inför ännu en ny låt som inte gjorde något med en, eller kommer den – som fotbollen alltid gjort – kasta denna människa tillbaka till de stora känslorna. Vi kommer ju ändå vara några i den där soffan som gör vårt bästa för att det ska vara så – och vi kommer någonstans att veta att ljudet av tusentals rop hörs samtidigt, överallt. Händerna som sträcks ut på arenan kommer sträcka sig efter oss – för utan oss skulle det som hände där vara utan mening. Och kanske är det den starka känslans kärna, den av mening.

Fotbollen och minnet av smärtan

En gång träffade jag en hårdhudad militär på en fest. Han spände ögonen i mig över burkölen och sa: ”Smärta är vekhet som lämnar kroppen”. Han hade rätt på ett sätt, han hade bara fått riktningen fel. Det är vekheten, eller ska vi kalla det sårbarhet, som har hittat en väg in. Mattias Alkberg formulerar denna insikt på sin nya skiva, i låten Jag är alltid här vars jag än är: 

”Eller snacket om att det som inte dödar oss / Gör oss starkare / Tänk om det inte är så / Det kan lika gärna skada oss, göra oss svagare /Men att det är därför vi har varandra / Så att vi kan stå ut med det andra”

Smärta är sårbarhet som gör oss medvetna om att vi behöver dela den med andra.

Alla som lever med fotboll lever med risken för smärta. Det skiljer inte fotbollen från något annat man ger sig in i med hela sin kropp och själ. Jag bär på minst tre – förmodligen fler om jag skulle gå i lång fotbollsterapi – särskilt tydliga minnen av smärta, orsakad av fotboll. Men nöjer mig med det första. 

Det första minnet av smärta är alltid det värsta, det som definierar. Jag är elva år gammal och älskar det franska fotbollslandslaget. Det här är 1982 när ett svenskt fotbollslandslag egentligen inte är något att bry sig om. Svensk fotboll är sina klubblag inte sitt landslag. Svenska klubblag går till europeiska finaler men landslaget når varken EM eller VM. Det är gåtfullt, men också en annan historia. 

Så när VM 1982 kommer blir Frankrike mitt lag. Det är inte, som mina andra val av fotbollslag vid den här tiden, opportunistiskt, Frankrike är underdogs, högoddsare att vinna VM. De förlorar mästerskapets första match mot England med 3-1. Men Frankrike tar sig ändå långt i turneringen. Jag känner mig utvald. Det är då fotbollen gör sig redo att skada mig. Jag hade känt kärlekens oro innan, dess osäkerhet och dess förmåga att paralysera en, men jag har inte känt smärtan. Jag visste inte heller att den var granne med hatet. 

Det skulle vara första gången jag förstod vad det innebar att investera – det är ett värdelöst ord men det är ju det man använder av någon anledning – så mycket känslor i något.

Det är semifinal mot Västtyskland, ett lag som redan hade skaffat sig ett dåligt rykte under turneringen genom att spela en skandalmatch mot Österrike där båda lagen skulle gå vidare på bekostnad av Algeriet om Västtyskland vann med 1-0. Algeriet hade sensationellt slagit Västtyskland – ett lag som var en av turneringens favoriter och innan matchen mot Algeriet deklarerat att de skulle ”dedicera sitt sjunde mål i matchen till sina fruar och det åttonde till sina hundar”. Matchen mot Österrike blev känd som Anschluss-pakten eftersom inget av lagen gick framåt sedan Västtyskland fått sitt mål. 

Semifinalen var på på ett lockande vis för en elvaåring som läste Buster ett möte mellan en charmig underdog och en stöddig favorit. 

I mitt minne hände det som hände senare i matchen, när det redan var förlängning och matchen för en stund hade svängt till Frankrikes fördel, de tog ledningen med två mål tidigt i förlängningen. Och det som hände blev därför mer avgörande än det egentligen kanske var. Men det är en berättelse som jag skapat efteråt, förmodligen för att det gjorde den mer dramatisk. Som om det alls var nödvändigt. 

Men man håller ju sina smärtminnen vid liv genom att berätta dem, och kanske förstärker man dem allt eftersom det egentliga, ursprungliga, minnet av smärtan avtar.  

Nu var det alltså under ordinarie tid som det hände. Det var i spelminut 57 som fransmannen Patrick Battiston fick en genial boll från Michel Platini, friställd på den Västtyska planhalvan. Han löpte för att hinna nå bollen den innan den tyske målvakten Harold Schumacher.

Schumacher hade tidigare under matchen uppträtt aggressivt mot franska spelare och västtyske Bruno Förster hade sparkat Rochteau med en kung-fu-spark i ryggen. Det var dålig stämning på planen. Jag ska försöka beskriva det som händer utan att överdriva (det är inte lätt trots att det var länge sedan, jag har strukit alla förstärkningsord i efterhand).

Battiston löper efter bollen, Schumacher lämnar sitt mål för att göra detsamma. Men det är uppenbart att Michel Platinis passning är avvägd så att hans lagkamrat kommer att nå den först. När de flestas ögon följer bollens väg, förbi den tyske målvakten, mot mål händer det. 

Någon gång bestämmer sig Schumacher för att fortsätta löpa mot Battiston, när Battiston nuddar bollen är han vid kanten av halvcirkeln utanför straffområdet, Schumacher är en bit inne i straffområdet. Schumacher har tid att stanna, gott om tid att inte göra det han gör.

Det är det där valet som kommer att förbrylla alla. Det är inte olikt ett annat smärtminne, när Zinedine Zidane väljer att vända om och gå tillbaka mot Materazzi för att skalla honom under VM-finalen 2006. Alla har samma fråga: Varför väljer han att göra det?

Schumacher löper mot Battiston och knockar honom. Bollen studsar håglöst mot mål, och förbi. Schumacher vänder om och plockar upp bollen och placerar den på punkten för utspark och ställer sig bakom bollen med händerna i sidan och väntar på att få sparka igång matchen igen. Domaren lämnar allt utan åtgärd. Battiston ligger medvetslös på marken. 

Jag brukade när jag var i den här åldern i början av 1980-talet följa med min styvfar när han spelade korpen på olika planer runt om på Mälaröarna. En gång var det dags för årets sista match. Laget min styvfar spelade med skulle vinna serien om de vann matchen. Deras bästa spelare var skolans gymnastiklärare. Han var otrolig med bollen, men kanske visste han det alltför väl. Nu hade han fått syn på en försvarare som han snurrade upp, när han gjort det vände han tillbaka för att göra det igen – i vanliga fall när jag berättar den här historien gör han det två gånger men så kan det väl inte ha varit, eller? – och blir så svårt kapad, överfallen närmast av försvararen. Hans ben går sönder på många ställen. Han körs iväg i ambulans. Hans liv ska aldrig bli det samma. 

Det uppstår en diskussion om man ska spela klart matchen, till slut bestämmer man sig för att spela vidare, man kan ju vinna serien. Det finns ett moraliskt dilemma här, mellan möjligheten att vinna och lojaliteten med den skadade. Fotbollen kan vara – måste kanske vara – okänslig. När Mohammed Salah slits sönder av Sergio Ramos i Champions League-finalen 2018 – oh ännu ett smärtminne, kanske ett av de värsta – tänker man att allt ska avstanna men det är ett ögonblick sedan är det inkast. Hur kan världen fortsätta när jag har så ont?

Schumacher får vänta några minuter. Han skulle anklagas för sin iskyla. Men sedan är matchen igång. Frankrike tar ledningen i förlängningen med 3-1, tappar till 3-3 och förlorar på straffar. Förlusten var en stor smärta, men allt, precis allt, togs ut på den där händelsen med Schumacher. Precis som allt skulle sammanstråla i Sergio Ranos övergrepp på Mo Salah i maj 2018.

Jag var helt ensam med min smärta där i soffan. I framtiden, när fotbollen blev en del också av mitt sociala liv och mitt familjeliv skulle vi dela den – som i fallet med Mo Salah, vi gick tillsammans, sorgsna, genom Norrköping efter matchen. För att det är därför vi har varandra. 

Jag grät i soffan, mamma tröstade men jag var ändå ensam att förstå vad det var jag grät för. Dagen efter klippte jag ut en bild av Schumacher ur tidningen och satte upp den på väggen i mitt rum. Jag kastade pil på fotot. Det var en ilska/smärta (vad är vad?) som inte skulle försvinna på länge. Jo, den gick kanske över men jag vårdade den som en sorts minne av kärlek. 

Och det var följden, det gav mersmak, inte för smärta, men på det som det rimmar på i schlagerlåtarna. För de sitter ju ihop, det vet schlagerförfattarna, men som Kristina Lugn skrev: ”Jag är inte en schlager. Jag råkar bara handla om samma saker”. 

Och när vi ändå är hos Kristina Lugn, var ska annars sluta en dag som den här: ”Det är ett sorgearbete att leva. Om man inte förstår det blir man aldrig glad”. 

Fotbollen och minnet av frihet

Det finns en scen i PO Enquists bok Blanche och Marie där dansösen Jane Avril - född Jeanne Louise Beaudon och odödliggjord genom Toulouse-Lautrecs teckningar – kommer på besök hos Blanche Wittman. De två har det gemensamt att de båda under artonhundratalets slut vistades på sjukhuset La Salpêtrière, där en professor Jean Martin Charcot undersökte och uppvisade ”hysteriska patienter”, samtliga kvinnor. Avril kommer till Blanche med ett ärende. Hon vill tala om Salpêtrière som ”inte bara var helvetet, det var något annat mycket dyrbart. Det dyrbara var något hon förlorat”.

Avril talar med Blanche med låg röst, nästan ohörbar: ”Jag har glömt. Jag kan inte längre. Snälla Blanche, jag ber dig, det enda jag ber dig om är att få tillbaka ett minne”. Minnet som Jane Avril vill ha tillbaka är minnet av en dans hon gjort på sjukhuset, Dårarnas dans (”när jag dansade och trodde man kunde börja om”), men egentligen är det minnet av frihet.

Det finns en särskild lockelse att betrakta människor som tycks agera i full frihet. En del av fotbollens lockelse finns i denna känsla. 

I en fin text skriven just innan coronaviruset blev en pandemi – skrev Jonathan Wilson i The Guardian om den norske unge fotbollsspelaren Erling Braut Håland. Han som tagit fotbollsvärlden med storm under vintern. När Wilson såg Hålands mål för Dortmund mot Paris Saint-Germain dök en fråga upp hos honom: Vad var det som gjorde att jag en gång började älska fotboll? 

Det är ett eko av Jane Avrils fråga till Blanche: Ge mig det minnet tillbaka.

För Wilson väcker Håland ett minne till liv.

Ljudet från när Håland slår till bollen, ”Chunk!”, skriver Wilson, ”var tillräckligt för att väcka allt till liv igen”. Wilson ser det nästan serietidningsmässiga målet – ”Håland verkar inte vara helt verklig” – och konstaterar: ”I en blaserad värld där inget kommer undan de smala kikarsikten som är de enskilda intressenas, verkade han uppfriskande och äkta”.

Jane Avril dansade på Salpêtrière, sedan klev hon ut därifrån och började på en ny berättelse, blev dansös på industrin Moulin Rouge, blev en bild på teckningar och affischer.

Nu längtade hon tillbaka till dårarnas dans till ”Ögonblicket av frihet! Och sedan ett långt liv av jakt efter detta ögonblick”.

När jag ser att Erik Niva har träffat den före detta fotbollsspelaren Jonny Rödlund får jag en oro i kroppen som jag först inte förstår. Så minns jag. Jonny Rödlund är jämngammal med mig. När jag fortfarande drömde om att bli fotbollsspelare var han en ung stigande stjärna, kanske den yngsta och mest stigande.

Han dansade på gräsplanerna – han var framtiden, ungdomskontrakt i Belgien som femtonåring 1986, sedan vidare till Manchester United.

Det är många som varit framtiden och de som är framtiden samtidigt som vi själva stannar kanske kvar hos oss som en oro. När vi båda samtidigt dansar och tror att vi kan börja om. Till Erik Niva säger Rödlund: ”Det har funnits tider då jag inte ens har velat heta Jonny Rödlund, utan mycket hellre skulle ha velat heta Jonny Svensson. Det var nästan så att jag försökte stöta bort fotbollen”.

Den ”Dårarnas dans” som Jane Avril dansar, långt innan hon blivit en figur på Moulin Rouge är en dans där hon ”upptäcker att hon icke endast saknar andra egenskaper än den att kunna dansa, hon saknar också minnen, skuld, förtvivlan”. 

Jonny Rödlund verkar ha spelat med flera av de där egenskaperna.

Jag minns också friheten när jag spelade fotboll. Den var ögonblicklig och helt byggd kring kroppens minnen. Rörelserna jag gjorde var frikopplade från tankar, kroppen krängde, men höll sig kvar vid marken.

Det är en känsla svår att återupprepa i den verkliga världen. Men man kan söka den genom att se på andra som söker den.

När man ser på fotboll kan man ibland, som Jonathan Wilson, få återse den där känslan, det där minnet. Det är en stor del av lockelsen med det ögonblickliga, det oförutsägbara, att se en spelare göra något fött i stunden, och hela publiken hänförd.

Jag minns några matcher på Camp Nou i Barcelona 2007. Det här var när Ronaldinho fortfarande var hjälten, alltings centrum, och Leo Messi blott en adept i hans skugga. Det var nästan alltid fullsatt, 98 000 åskådare, en snäll publik, inte mycket till sång eller vrål, en danspublik. Och varje gång Ronaldinho fick bollen var det som en inandning, en gemensam paus, en kollektiv känsla av att allt nu var möjligt.

Som ett föremål som befinner sig högst upp i en bana, står stilla:

”Så applåderna. Det korta ögonblicket när allt är möjligt. Detta är kärlekens ögonblick, skriver Jane, hur sörjer jag icke att jag ej kan gripa detta ögonblick när allt är möjligt, och förbli i stunden”.

När fotbollen återvänder är det de stunderna vi vänder åter för att vänta på.

Fotbollen som en gemensam dröm om staden

1961 låg arbetslösheten i Liverpool på en historisk låg nivå. Bara 5%. Sedan vände det. Tio år senare hade den fördubblats. Det här var början på slutet för Liverpool som den stora hamnstaden, staden som under ett par hundra år hade varit det brittiska imperiets hamn mot världen.

Under 100 år mellan 1850 och 1950 hade Liverpool kontrollerats av en konservativ elit, många av dem var helt oberoende av London, och baserade sitt välstånd på handel med imperiet. Efter 1960 skulle allt det där förändras. Befolkningen skulle halveras, välståndets elit flyttade till London, de fattiga arbetarna som alltid varit fattiga var nu också fattiga arbetare utan arbete.

Trots det betraktas inte sällan den här tiden i staden, 1960-talet, av de som bodde där som en storhetstid. Orsaken till det är två: Merseybeat – den musikrörelse som hämtade sina rötter i det svarta Liverpool och bar fram band som The Beatles – och fotbollsklubben Liverpool, och kanske framför allt dess nya manager från 1962 Bill Shankly.

Det finns kanske en tredje orsak: Liverpools plats i England som staden som vänder landet ryggen och anser sig större än nationen. Musikjournalisten Paul Morley har skrivit om Liverpool att ”dess händer är smutsiga men dess sinne är öppet”. Liverpool är en stad som alltid vänt ryggen mot England och skött sig själv, skapat sina egna sagor, ibland helt skilda från verkligheten.

Ian Callaghan, Liverpoolspelare mellan 1960–78, minns perioden och Bill Shankly: “[Liverpool] were a Second Division club going nowhere, this great man arrives, and then everything changes and then the music as well. To be part of that as a local lad especially was just magic”. Klubben var precis det som staden inte var och resan den skulle göra de kommande åren var den motsatta: uppåt.

Berättelsen om fotbollslaget Liverpool från de där krisåren på 1960-talet fram till idag har blivit som en alternativ verklighet, något som kan lyfta staden bort från det där uppenbara fria fallet. En saga, men en verklig sådan i en allt hårdare verklighet.

Det finns sedan dess en säregen relation mellan fotbollslaget Liverpool och staden. Det var som om laget tog över världsstadens roll, som det där utåtblickande, större, bortanför, havet, möjligheterna, världen. Drömmarna formades runt fotbollslaget. I brist på annat.

Att det är något annorlunda med fotbollslaget Liverpool och dess självbild och relation till staden – annorlunda och för många irriterande – är man överens om även i England.

Ingenstans blir detta kanske tydligare än när man 2018 står på The Kop, hemmafansen del av fotbollsarenan Anfield, och sjunger “You’ll never walk alone” – musikallåten som just under 1960-talet i en version av Merseybeat-bandet Gerry and the Pacemakers blev Liverpools särskilda hymn. Sången är en viktig del i denna berättelse. Den blev Liverpools egna sång när den låg högst upp på listorna 1964 – sextiotal så klart. Samma år sjöng fotbollslaget låten tillsammans med Gerry and the Pacemakers på Ed Sullivan-show i New York. Bill Shankly lär ha gått fram till sångaren Gerry Marsden efter framträdandet och sagt: “Gerry my son, I have given you a football team and you have given us a song”. När Bill Shankly dog sjöng Gerry Marsden sången ensam i Liverpools stora katedral.

Orsaken relationen mellan staden och laget kan sökas i att laget klev fram när staden behövde det som mest, då på 1960-talet. Gestalten Bill Shankly fick en säregen kontakt med stadens medborgare, eller kanske framför allt mellan de spelare som han ledde och de medborgare som han menade att de representerade. Han blev historieberättaren som klev fram och förverkligade drömmar.

Som illustration kan man nämna det tal han höll inför tusentals människor efter en förlust i FA-cup-finalen mot Arsenal 1971: “Sedan jag kom hit, till Anfield och till Liverpool, har jag trummat in i våra spelare, om och om igen, att de är priviligierade att få spela för er. Och om de inte trodde på mig förut, lär de tro på mig nu”. Förlusten till trots, det stod tiotusentals människor och lyssnade.

Efter 1971 skulle det bli värre för staden Liverpool, mellan 1979 och 1984 fick staden smeknamnet “”The Bermuda triangel of British capitalism”, 40 000 jobb försvann. Men fotbollslaget, nu under Bob Paisley som varit assisterande under Shankly och bar hans ande vidare, är bättre män någonsin och man vinner under perioden tre Europacup-titlar och fyra ligatitlar.

Fotbollslaget som en antites, en livboj, en drömfabrik. Det där formar en sorts desperation i den framgång som kom som var säregen, trots glansen, det uppenbart storslagna, vilade det alltid på någon sorts sotig lögn, en blick åt andra hållet, något som egentligen var för bra.

Om man ska jämföra med en annan stad i norra England, Leeds, också präglad av sin stora arbetarbefolkning, sina back-to-back-radhus men med en ekonomi så mycket mer redo för det sena 1900-talets kollapsande industriekonomin, med ett starkt universitet, en diversifierad ekonomi, börser, en finansmarknad, passager som påminner om dem i Paris, kort sagt en större medelklass. När Leeds fotbollslag lyckades bli framgångsrika, i samma sextio- och tidiga sjuttiotalsera som Liverpool - de blev tidens stora rivaler - betraktade invånarna det mer självklart, förtjänat. Det var inget mirakel, det var bara som det skulle vara. Och deras fall skulle också bli högre, de har inte återhämtat sig än.

Shankly formade en sorts ödmjukhetens lag, där, då, på 1960-talet, som handlade väldigt mycket om vad publiken kom ifrån och vilken verklighet de levde i. Och kanske också vad de hade förlorat, hur storhetstidens skugga fortfarande vilade över staden och förminskade dem. Shankly kunde utplåna den känslan men ville inte att staden skulle glömma var den kom ifrån.

När resten av landet kom att styras högerut av Margret Thatcher blev också Liverpool den enda stad som gjorde aktivt motstånd med sina militanta lokala socialister i stadens ledning. Fotbollslaget bar också sedan sextiotalet på en sorts socialism så som den tolkades av Bill Shankly. I en text om varför Liverpool-fans fortfarande buar åt nationalsången i The Athletic nyligen skriver Simon Hughes om detta 1980-tal: ”Liverpool was on its own in a decade where much of the rest of the country swung the other way politically.”

Katastrofsociologen Charles E. Fritz har formulerat det som händer när samhällen utsättas för fara och förluster som en intim gruppsolidaritet, den sociala isoleringen bryts, ett civilsamhälle formas. Människor ser sig om i krisen eller katastrofen och söker sina bröder och systrar. Rebecka Solnit kallar det i sin bok ”A paradise built in hell” för ”ett socialt begär”.

Tidsgeografen Torsten Hägerstrand har skrivit att ”i varje nu händer tre ting: något nyskapas, något förstörs, och något överlever”. Så förändras också städer. Mycket av det som försvann i städer som Liverpool under andra hälften av 1900-talet, som arbetet och tryggheten och statusen det gav, har inte ersatts. Något som i för många också inneburit förlusten av ett begripligt, gemensamt samhälle, något att hålla fast vid.

Då kan en fotbollsklubb vara livsviktig, den samlar ett kollektiv som vandrar genom alla stadens förändringar, den kan rymma det sociala begäret.

Högst uppe på The Liver Building vid hamnen i Liverpool sitter de två fantasifåglarna vända åt varsitt håll, en mot staden och en mot havet och världen. En stad redo att ta över världen. I sin bok Merseypride skriver John Belcham:

“Liverpools annorlundahet har bibehållits – och blåsts upp – i en självrefererande myt, en Merseypride som har visat en stor uppfinningsrikedom i sin anpassning till stadens förändrade ekonomiska tillgångar”.

Det är inte mycket bättre i Liverpool idag än vad det var på 1970-talet även om det långsamt har vänt uppåt. de fattiga är fattigare, arbetslösheten högre. Leeds mår fortfarande bra, men de andra städerna i norr gör det inte.

I norra England har under de senaste åren rörelsen Fans for foodbanks formats. I Liverpool har fans från de två konkurrerande klubbarna Liverpool och Everton gått samman för att samla in pengar och mat till foodbanks eftersom behovet har ökat lavinartat med de nya reglerna för bidrag i Storbritannien, så kallade universal credits. En av de som startat insamlingen sa till podden The Anfield Wrap: ”Attacken på vår stad av regeringens politik med övergången till universal credit känns som The Blitz. Vad kan vi göra? Jo, öppna staden och komma samman”. Det finns en kollektiv infrastruktur som med dessa fotbollsfans går genom historien – inte oskadad men som en möjlighet.

Liverpools tränare Jürgen Klopp skrev om initiativet: “Reds and Blues coming together to help others is something special, something – again – the city should be very proud of, and I know both clubs invest a lot themselves in community work.”

Det är denna stad Jürgen Klopp har förstått och som nu får supportrar som hållit på laget under de senaste decennierna att tala om en ny relation med spelarna, som att man återigen gör något tillsammans.

När han i ett brev till fansen julen 2018 skriver följande ekar han av Shankly 1971:

“We are all aware of the individual sacrifices you make to follow us and so it is important to say that we do not take it for granted. We absolutely appreciate it, 100 per cent. We are all on this journey together.”

Det är en återupptäckt av en historia av sammanhållning mellan medborgare och spelare. Det är inte bara Liverpool som har gått vilse i den nya globaliserade fotbollen, och i omgångar glömt bort var man kom ifrån. När Jürgen Klopp kom till laget 2015 var det som om han kom med en båt till hamnen och vandrade genom staden och plockade med sig hela historien in i omklädningsrummet och sedan ut på gatorna igen. Han såg det sociala begäret och lät spelarna förstå att det betyder att ingen klarar sig ensam.

Trent Alexander Arnolds ögon

Världsfotbollen har gjort så mycket för att bygga upp avstånd, höja insatser, läktare och inkomster. Så kommer det ögonblick, kvällar, när allt som skiljer oss åt försvinner, när allt sammanfaller och tevekameran zoomar in Trent Alexander Arnolds ögon efter Liverpools 4-0 seger mot Barcelona – den som tog laget vidare trots förlusten med 0-3 i bortamatchen. Och det var han, Trent, som slog hörnan, den osannolika hörnan, till det fjärde målet. Det där ögonblicket som fladdrar förbi så snabbt, man hinner nästan inte uppfatta vad som händer, men som stannar för evigt.

Trent Alexander Arnold kommer från Liverpool. Han föddes i West Derby, gick i en katolsk skola 4,5 kilometer från Anfield Road, platsen där han slog den där hörnan, platsen där kameran zoomade in hans ögon. 

Och jag har sett de där ögonen. Jag har sett dem på fotbollsträningar och fotbollsmatcher, i omklädningsrum och avbytarbås, på platser som knappt google maps hittar fram till. De unga fotbollspelarnas ögon när de lyckas, misslyckas, önskar mer, ville bättre, har sett vad de kan göra, förändrats, förtvivlats, längtat och förlorat. Och ibland vunnit. Spelet, det där spelet, den där teatern, det där överenskomna möjliga utanförskapet, det som många vill kalla lek men som är allvar för att det får vara lek.

Det finns inga avstånd när man ser in i ögonen hos den som är där, som är i ögonblicket. Det finns bara de små stegen hit och blicken ut över en obegriplig värld där man för ett ögonblick är i mitten av allt som är viktigt. Många kommer säga att det är overkligt, men det är tvärtom, det är så verkligt att allt det andra blir overkligt, det utanför platsen, punkten. Det är inte teatern som är overklig – det är det andra. Det är inte spelet som bygger upp avstånden, det är det andra, det vi inte ser när vi ser in i Trent Alexander Arnolds ögon.

Man kan aldrig stanna där. Dörren till omklädningsrummet öppnas, bildörren efter skjutsen hem från matchen öppnas och slås igen. Stegen avlägsnar sig. Men vi kommer att ses igen på platser som den här för att få se in i varandras ögon igen och veta att ingenting är vackrare än just det.

Katastrofen i Hillsborough och motståndet från norr

En morgon i Sheffield, just innan gryningen, tog jag spårvagnen till kvarteren runt Hillsborough i Sheffield, platsen för fotbollslaget Sheffield Wednesdays hemmaarena. Den 15 april 1989 blev arenan platsen för en av de största katastroferna i engelsk fotbolls historia. 96 Liverpoolsupportrar klämdes ihjäl innan FA-cup-semifinalen mellan Liverpool och Nottingham Forest.

I korsningen Wadsley Lane och Middlewood Road i Sheffield, på en liten upphöjd gräsbädd i refugen, har några av de lokala handlarna satt upp en egen minnessten över Hillsborough-katastrofen. Det ligger en blöt grånad halsduk med texten Anfield Road nedanför stenen, en bunt färska rosor blöta av morgondagg, vita och röda girlanger på krönet. På stenen står ”You never walk alone”.

Jag hittade inga öppna blomsterbutiker, men en hörnbutik som säljer tidningar, cigaretter och godis. Jag köpte en påse vingummin och la vid stenen.

I dagarna började rättegången mot den den ansvariga polischefen David Duckenfield, han står inför rätta för dråp. En lång kamp för rättvisa rör sig mot slutet, riktad mot polismakten men också från norr mot de styrande i söder.

Efter katastrofen spred polisen, med hjälp av bland annat The Sun, desinformation om att katastrofen orsakades av supportrarnas fylleri. Det ledde till en lång rättslig kamp mellan staten och de omkomnas familjer. ”Demoniseringen och rent av avhumaniseringen av människor i arbetarklassen spelade en motbjudande roll i den värsta tragedin i den brittiska fotbollens historia: katastrofen i Hillsborough 1989.”, skriver Owen Jones i sin bok ”Chaws. Demoniseringen av arbetarklassen”, på svenska 2017.

"Hela detta bombardemang av arbetarklassens kultur, samhällen och identitet fick dödliga följder. Fotboll hade länge varit ett viktigt fritidsintresse i arbetarklassen”, som manusförfattaren Jimmy McGovern har formulerat det.

Katastrofen fick en stad som Liverpool att komma samman, handlare i Sheffield att sätta upp spontana monument i refuger, men den var också ett av många tecken på 1980-talets misstro mellan London och städerna i norr.

Den misstro som var en följd av politiken Tory-regeringen som kom till makten 1979 med Margret Thatcher. En politik byggd på idén om att det kollektiva samhället var dödförklarat, eller som Thatcher själv uttryckte det i magasinet Women’s own: ”Det finns inget sådant som samhälle. Det finns enskilda män och kvinnor och det finns familjer.”

Den politik som ledde till stora strejker vid gruvorna, Thatcher kallade fackföreningsrörelsen för “den inre fienden”, och till sammandrabbningar som “Slaget i Orgreave” den 18 juni 1984, under den ett år långa strejken. Vid Orgreave stod 6000 gruvarbetare mot lika många poliser i ett slag som beskrivits som “medeltida i sin koreografi”, ett “ett brutalt exempel på legalisering stats våld”. Också Orgreave ligger i Sheffield. På den kulle som nu blickar ner över det som en gång var Orgreave Colliery, kolgruvan och förädlingsplatsen för kolet, står ett monument över de som arbetade där, men inget minnesmärke över själva slaget.

Seamus Milne skriver i boken “The enemy within the secret war against the miners”: ”Gruvarbetarna och deras familjer och deras anhängare höll fram ett alternativ, ett annat England, grundat i solidaritet och kollektiva handlingar, mot individualismen och den privata girigheten från Thatcher”.

För slaget i Orgreave har ännu ingen ställts till svars.

Rättegången om Hillsborough-katastrofen kan på sätt och vis sägas omfatta även Oregreave, en rättegång för rättvisa, riktad från norr mot makten i London, en kollektiv rörelse formad kring fotbollen i gruvsamhällets och fackföreningarnas frånvaro.

”Den gängse bilden av arbetarklassen är oskiljaktigt förbunden med fotboll, det enda kvarstående arbetarintresset i en era där alla andra rudiment av arbetarstolthet sveps bort, från traditionella industrier med gruvdrift, textil och maskinbyggnad till de historiska banden mellan det organiserade arbetet och det politiska parti som bär dess namn” skriver Owen Jones i Chaws.

För om gruvsamhällena i norr sedan länge slagits sönder kvarstår det kollektiv som finns runt fotbollen, även om också det utmanas i den globaliserade ekonomins spår.

En bra dag. Om Steven Gerrard, Peaky Blinders och spänningen som släpper.

Jag ser dokumentären Make Us Dream om Steven Gerrard. En del avhandlar så klart Champions League-finalen i Istanbul 2005. Gerrards största triumf med Liverpool, laget som sedan sina stora stora framgångar på 1980-talet under 1990- och 2000-talet sjunkit ner i den engelska fotbollshierarkin. Steven Gerrard – född och uppvuxen i Liverpool – gör debut i A-aget 1998, arton år gammal och blir de följande åren den spelare som med sitt spelsätt – aggressivt, uppoffrande och framför allt sällsynt begåvat – återskapar lite av hoppet. Den lokala grabben som får symbolisera laget och staden. Och hans kröning till legend blev segern i Champions League 2005. Men det som fångade min uppmärksamhet var inte segern som sådan, den osannolika vändningen från 0-3 till 3-3 mot Milan och sedan vinst på straffar, utan Gerrards egna ord och bilderna av honom efteråt.

Några dagar senare såg jag den omtalade brittiska serien Peaky Blinders, berättelsen om ett maffialiknande gäng i Birmingham 1919, en stad och en tid av konflikter; mellan irländare och engelsmän, mellan kommunister och staten och mellan de rivaliserande gängen i den kaotiska och skitiga industristaden Birmingham. Ledaren för Peaky Blinders är familjen Shelby och ledaren i familjen är Thomas Shelby, som så många andra i hans generation skadad och förändrad av första världskriget. Thomas Shelby vill bära sin familj på sina axlar, deras drömmar och deras öde. Hela han är en enda stor härva av anspänning och beslutsamhet, hänsynslöshet och dold sårbarhet. Det finns en scen i sista avsnittet i säsong ett där hans gäng lyckats skaffa sig en sorts position, där alla de anspänningar och konflikter som präglat åren sedan han kom hem från kriget för ett ögonblick tycks släppa. När drömmen tycks verklig. Han plockar fram en flaska Champagne från bakom bardisken på baren de äger. Han säger: ”Idag är en bra dag. Och hela min familj är här för att fira”. Han häller upp ett glas av champagnen till sin moster och sedan lägger han pannan mot bardisken, i utmattning och lättnad. Spänningar som släpper. Hans moster lägger handen på hans huvud. 

Efter segern mot Milan i Istanbul 2005 sliter sig Steven Gerrard loss från sina lagkamrater och går ut mot Liverpool-fansen på andra sidan löparbanan. I dokumentärens voice-over säger han: ”Den här tyngden av ansvar och press som lyftes av mig var nästan skrämmande”. Stillbilderna från firandet visar vad han känner, som berättar vad som händer när ett tryck släpper men också om hur avståndet mellan en spelare och hans publik upphör. Han som i sin egen kropp har valt att bära alla förväntningar, som nästan är rädd för vad som händer när det släpper och de som lagt dem där, publiken, fansen. På en av bilderna vilar Steven Gerrard sitt huvud i famnen på en av dem, ögonen slutna, pannan krampaktigt rynkad som hos någon som gråter, kaptensbindeln gul på ena armen och handens fingrar som sträcker sig efter någon. Där och då är deras verkligheten densamma. De kommer från samma platser, han har haft sitt arbete, de har haft sina. Man anar nästan att han vill bli kvar där, hellre än att återvända in till omklädningsrummet och segermiddagar med de särskilt inbjudna, försvinna in i folkhavet, ta dem om axlarna och ramla ut genom någon av betongtrapporna ut på berget utanför, för att hitta en taxi, en buss, vända sig till de som går vid hans sida och säga:  ”Idag är en bra dag. Och hela min familj är här för att fira”.

Tid, tålamod och tystnad

Ikväll kanske Liverpools nyförvärv för säsongen Fabinho tar plats i startelvan, skriver The Guardian. På Anfield, i Champions League mot Röda Stjärnan från Belgrad. När Jürgen Klopp fick frågan om varför den brasilianska mittfältaren hittills i år bara har spelat totalt 21 minuter för Liverpool förklarade han att “jag kan inte förkorta den tid det tar att komma till rätta, att hitta sin plats. Det finns kanske de som kan det men inte jag”.

Guardian kallar Fabinho för “the quiet man” och Klopp tecknar ett kort personporträtt av brasilianaren:

“He has had to adapt to the style of play and, if you watch Fabinho playing at Monaco, he was full of confidence. You come to a new club and it depends a bit on your personality. He’s not the loudest person on the planet. He is more a reserved person, looking, watching, absorbing, and it always takes a little bit more time. But on the pitch, he is back now and that’s good now. All fine”

Looking, watching, absorbing. Det är sådant som måste få ta tid, menar Klopp.

Klopp tar exemplet Andy Robertson, skotten och ytterbacken som fick vänta länge på sin tur förra året, men i år är en av lagets viktigaste spelare. Robertson får saker att hända. Gå tillbaka ett år, sa Klopp, och se på Andy: “Vid den här tiden på året hade han spelat en kanske två matcher”. Robertson har berättat hur mötet med Klopp handlade om så mycket mer än om fotboll, om att förstå vem man var och hur man såg på världen, hur man betraktade livet, hur man lärde sig nya saker. Robertson kom från ett Hull som slogs i botten av engelska andraligan och berättar om mötet med Klopp:

“When you meet a new manager you’re nervous and this was even more so because our gaffer is world famous. But he gave me one of his hugs and relaxed me from day one. The gaffer really wants to know you. I sat down with him and he told me about his past and I told him about mine. We both had to battle for everything. He liked my story and that helped.”

“Han gillade min historia och det hjälpte”. Var och en måste hitta sin berättelse, ta plats på planen som den man är – för att kunna bli den man kan bli.

I senate avsnittet av fotbollspodden Football Weekly diskuterade man José Mourinhos misslyckande i Manchester United. En av orsakerna hittade man i hans relation till de stora offensiva talanger han har i laget, de som han aldrig riktigt, på riktigt, ger chansen, eftersom han prioriterar säkerhet, trygghet, försvar framför anfall.

Om Mourinho skulle ha tid att lyssna till berättelsen om till exempel Anthony Joran Martial, en av lagets mest talangfulla och oväntade spelare, skulle han lotsa honom och sedan släppa loss honom som anfallsvapen, som presspelare och som målskytt. Men Martial får aldrig riktigt Mourinhos förtroende, han har fått starta mindre än hälften av matcherna i år, och bytts ut i hälften av dem.

Han gillade min historia och det hjälpte. Vilken är ens historia, hur kan den formas av de man möter om de orkar lyssna?

Det fanns en scen under förra året med just Andy Robertson, det var i 4-3 segern mot Manchester City i januari i år. Han sprang efter bollen med en sådan närmast barnslig energi och besatthet som en frisläppt fårhunds på den skotska heden.

Alla var som säg det gapade. Vem var denne man? Vad var det han gjorde? Var han galen eller genial? Han var inte alls blyg, inte orolig, inte alls rädd. Han var där han var för att någon hade orkat vänta på att det skulle hända. Ikväll kanske berättelsen om Fabinho börjar på Anfield Road. Vem han kommer att vara? Kanske vet än så länge bara han och Jürgen Klopp det.

Den rättvända spelaren och meningen med livet

Varför blir det mål? Frågan som är fotbollens motsvarighet till “vad är meningen med livet?”. Eller kanske fotbollens motsvarighet till “hur hittar man lyckan?” I vilket fall som helst något man kan bygga en bra föreläsarkarriär på.

Det finns en detalj i spelet som ofta sitter inne på åtminstone en del av svaret. Jag har tidigare skrivit om att spela på felvända spelare. Och förklarade då skillnaden mellan en felvänd och en rättvänd spelare. Den stora skillnaden är att den rättvända spelaren har fler alternativ än den felvända, som egentligen bara kan spela bollen tillbaka eller försöka vända om och bli rättvänd. Den rättvända spelaren kan passa, skjuta, dribbla, driva. För att fortsätta på livscoach-spåret så har den rättvända spelaren mer att erbjuda laget.

Motståndarlaget kommer därför att se till att den spelaren inte finns. Möter man lag som är bättre än sitt eget lag är därför ofta nyckeln att, som vi brukar säga från sidlinjen “hålla dem felvända”. Att inte låta dem göra det de är bättre på, spela framåt, att inte låta dem bli svaret på den eviga frågan. Att hålla dem olyckliga.

En av sidorna med att framför allt fokusera på att göra motståndarna olyckliga är att man måste hålla inne med sin egen lycka, om man med det menar att skapa chanser och i förlängningen göra mål. Någon tränare för ett lag i den nedre halvan av Premier league sa vid ett tillfälle när de skulle möta ett topplag att det skulle kunna vinna mot det bättre laget med ett offensivt spel, men bara om de spelade i 20 minuter. Att satsa framåt, ohämmat söka lycka, under en hel match skulle vara att be om att förlora eftersom man då skulle behöva gå fram för mycket, blotta sig bakåt och ohjälpligt stå och se på hur de överlägsna spelarna i motståndarlaget lyckligt löper med bollen framför sig mot deras mål. Fria att göra det de är bäst på. Lösningen? Att hålla dem felvända eller stänga ner deras spel så att det står 0-0 efter 70 minuter och sedan spela den där matchen på 20 minuter och hoppas att man kan vinna.

Den zon på planen där man framför allt inte vill ha rättvända spelare med fart är den sista tredjedelen, det är där det ska hållas felvänd. Det är där olyckan odlas och de mållösa minuterna skördas.

Så varför blir det mål?

Det enklaste svaret på det är att för att man lyckas få bollen en spelare i straffområdet som slår till den på ett tillslag. Så tillkommer nämligen de allra flesta målen. Men om vi backar ett steg så är det den rättvända spelaren med fart strax innan som kommer vara fröet till målet. Det är därför det finns en typ av spelare som är särskilt eftertraktade i fotbollen. De som rör sig över stora ytor, outtröttligt utan boll, men som hela tiden med målet att skaffa sig den där lilla platsen med yta framför sig där de kan få bollen. En Eden Hazard, en Kevin de Bruyne, en Roberto Firmino, en Mezut Özil, en Christian Eriksen, en – i den bästa av världar – Emil Forsberg. Ta bort den spelaren och måltorkan är ett faktum.

Lyckan produceras på samma plats som olyckan, längre bak i produktionsledet. Målet är bara den där kvalitetssäkringen, det där glaset whiskey när du mår bra, det där fotografiet du måste ta för att spara lyckan för framtiden. När du tar bilden är allting över. Det som ledde fram till bilden kommer du inte att fånga. Svaret på frågan om hur du blir lycklig finns någon annanstans, vid någon annans rättvända fötter. Glöm inte det när du plockar fram fotografiet och minns.

Maurizio Sarris anteckningsblock

Jag har lådor med anteckningsböcker hemma. Fullklottrade med snabbt nedskrivna, vid tidpunkten livsviktiga, iakttagelser. Glasklara, med tiden bleknande och bortglömda. Ibland när jag plockar fram böckerna känner jag en sorts skyldighet gentemot dessa osmälta tankar. Men jag gör dem ofta besvikna när jag inte minns vad det var jag ville med dem. Jag får stoppa ner dem i lådan igen, de är spår jag inte inte vart de leder.

Jag kommer att tänka på alla de där fullklottrade böckerna när jag ser Chelseas nya tränare Maurizio Sarri. Varje gång Chelsea gör mål, kameran panorerar mot tränaren för att fånga glädjen, men Sarri är redan på väg mot bänken och snart sitter han hopkurad, dålig hållning, över sitt anteckningsblock, ivrigt skriver han i sin knöliga anteckningsbok med mjuka pärmar, till synes helt obekymrad av vad som sker runtomkring, spelarna som samlar ihop sig efter målfirandet, publikens vrål som avklingar, assisterande tränare och sjukvårdare som så småningom återvänder till sina platser.

Vad är det han skriver? Vad är det han måste minnas? Vad vill han fånga? Och när läser han det?

Den är så vacker, hans ensamhet med blocket. Om man någon gång försökt att förstår, få fatt på något som man vet att man vill göra, nagla fast tankarna som ska ta en dit, då vet man att det han gör är viktigare än något annat. För det finns en annan sorts anteckningar än de som man hittar efter lång tid och inte kan förstå. Det är de som var heltigenom klargörande, som kastade ljus över allt, eller var de där sista pusselbiten i en lång tankegång.

Man kan inte döma sina tankar när man skriver ner dem. De lever i glappet mellan det man ser och den långa självkritiska eftertanken.

Vad gör då det här antecknandet med Maurizio Sarri som tränare? Förutom att det gör honom till en person man inte kan låta bli att tycka om. Chelsea är obesegrade hittills i Premier League, det är uppenbart att han lyckats få en spelare som Eden Hazard, kanske den enskilt viktigaste spelaren i något engelsk lag i år, att tycka om att spela fotboll och dessutom vilja göra det i Chelsea. Det har funnits många rykten om en flytt till Real Madrid. Hazards landsman och lagkamrat Thibaut Cortois flyttade dit, men Hazard har stannat. Vill man inte stanna hos en man som kröker sig ner över ett anteckningsblock när alla tappar kontrollen och kastar sig ut över reklamskyltarna?

Hazard vill också vara i det där glappet mellan det man ser och den långa självkritiska eftertanken, på den fria platsen där man kan krafsa ner sina rörelser, på en plan eller i ett block. Prova sig fram, fästa det man just tänkte vid något verkligt. Många kanske ser Sarris krökta kropp över blocket som en man oförmögen att vara i ögonblicket. Jag tror det är tvärtom, han håller fast vid det, och följer det till tankens slut. Det är en en fin plats, den är fri. 

Han ser, och Eden Hazard står bredvid honom och ser vad han ser. De tittar ner i blocket, de spretiga tankarna som rör sig över pappret mot framtiden, nästa rörelse, nästa tanke, de nickar till varandra och allt blir begripligt. 

Tålamod och hjältar

Det finns en scen i Peter Kihgårds tunna bok "Anvisningar till en far" där den unge Peter spelar fotboll med sin pappa, Gösta "Stockis" Johansson, en framgångsrik fotbollspelare och bandyspelare i Örebro:

"Så småningom lär sig en son att se när en far inte kan hålla emot längre; när lusten sväller sig så övermäktig att den måste få utlopp. Någonting där i hållningen,  i nackens stelhet, i stödjebenets böjning, i fotens vridning, vristens sträckning... En son lär sig att kasta sig platt på mage med armarna över huvudet när alla lösa bredsidor framkallat ett oåterkalleligt behov hos en far att äntligen få dra till med en ytterskruvad vänsterkanon".

Tålamodet är slut, Peter duckar.

Det är en av de svåraste pedagogiska utmaningarna som fotbollstränare att få spelare och lag att invänta det rätta ögonblicket, ögonblicket att slå avgörande passningar eller skjuta. Att ha tålamod. Det finns hela tiden en längtan att, som Stockis, dra till, chansa, visa sig på styva linan, vilja bli hjälte när det troligen finns en bättre chans lite längre fram, kanske för någon annan än mig.

Bida sin tid, släppa iväg bollen, låta den komma tillbaka en annan väg. Det gemensamma sökandet efter luckor och öppningar. Det långsamma vickandet av motståndarlaget som ska få det att gnisslande gå upp i fogarna. Det kan ta tid, egentligen måste det ta tid.  

Det finns spelare som tycks ha ett oändligt tålamod, som heroiska pedagoger, studsar de sina passningar mellan medspelarna. De gör något med tempot och – om man så vill – samtalet på planen. Det finns en lösning någonstans, om vi bara låter det pågå ett slag, stillsamma bekräftelser, avvägda analyser och inövade rörelser. Denna väntan är inte samma sak som långsamhet, tvärtom. Det är inte en stillastående, busshållplatsväntan. Det är en väntan i ständig rörelse. 

När Zlatan kallade Pep Guardiola för filosofen var det kanske för att han krävde tålamod, reflektion, väntan. Zlatan, han skulle inte vänta, de andra skulle lägga sig ner på marken och ducka. 

Det har uppstått en sådan stor skillnad nu mellan olika fotbollsklubbar, klyftan mellan de som har mycket, nästan allt, och de som inte har ökar. Det talas om att det också sliter isär ligorna, topplagen blir mer och mer överlägsna. Glädjen över VM-slutspelet handlade delvis om att det där lite ställdes på ända. Man talade om ett lagens VM. Stjärnor som föll. Men det lag som till slut vann var trots allt ett lag av stjärnor, men det var stjärnor med ett stort tålamod. Det glimrade kanske inte om Frankrike, men de putsade och putsade sig fram till den finaste medaljen.

Nu har alla återvänt till de inhemska ligorna. Transferfönstren håller på att stängas. Och skillnaden är tydlig mellan lagens förutsättningar. Den har fått som följd att de på pappret sämre lagen måste hitta sätt att vinna som är tålamodskrävande. Deras väntan är en väntan utan boll, en väntan på ögonblicket. Ett misstag från den till synes överlägsna, den motattack när de vaggats in i säkerhet, en fast situation där allt kan hända. Ligger de lågt och försvarar, med många spelare nära sitt eget mål, är det svårt att ta sig förbi dem. Att lyckas med det kräver högt tempo i passningsspelet. Och det kräver tålamod. Ytorna finns där för den som väntar.

De sämre lagens hopp är då att de bättre tappar tålamodet, någon vill för mycket i fel läge, någon vill bli hjälten där utrymmen inte finns. Då kan man vända spelet snabbt, gripa det där ögonblicket.

Det finns en hjälte därute, det gör det nästan alltid. Lyckohjulet kommer att stanna på en siffra. Men i en lagsport måste alla vara överens om att det inte är jag som är hjälten. Först då kan jag bli den.

De små ytornas frihet

Ibland lyckas vissa länder få fram en mängd fantastiska fotbollsspelare. Alla andra länder börjar då titta på detta land. Vad har man gjort, hur ser talangutvecklingen ut, hur har de tränat, hur har man tänkt nytt? Sedan börjar man kopiera receptet.

Varför har Belgien fått fram så många fantastiska spelare just nu? Hur kunde Kroatien gå till VM-final? Inte sällan hamnar intresset på just träningsnivå, på den organiserade idrottens olika idéer om vad man ska träna på och hur. Men tänk om det inte är på fotbollsplanerna, de bokningsbara och organiserade, det avgörs. I alla fall inte bara.

Det belgiska bollundret har studerats och kopierats. Kärnan i den idén var att minska planernas och lagens storlek vid match, instruktörer reste runt i landet och konstaterade att unga spelare rörde bollen för sällan. Man satte spel 2-2,  3-3, 4-4, som standard i både träning och match. Man tog också bort resultatet för yngre spelare. Nu har det diskuterats om det är denna omläggning som skapat alla dessa stjärnspelare. Det finns ingen talangfabrik i Belgien skrev Erik Niva nu i sommar: "Tillsammans påstods de vara affischpojkar för en belgisk talangutvecklingsrevolution – en modell baserad på mindre planer och färre tabeller – men var i själva verket produkten av helt andra omständigheter". 

En del av stjärnorna fostrades innan det nya systemet och andra fostrades utomlands. Men kanske finns det ändå något att lära av det belgiska exemplet. Något som inte handlar om fotbollen som talangfabrik utan också som ett samhällsprojekt i en polariserad tid.

En sak man inte hört så mycket om är Belgiens satsningar på fotboll som ett konkret integrationsprojekt. I slutet av 1980-talett ökade invandringen i Belgien. Antropologen Johan Leman fick i uppdrag att hitta sätt att integrera de nyanlända. Hans förslag var fotboll. Han uppmanade kommuner att bygga små betongfotbollsplaner i stadsdelarna. En lokalt byggd infrastruktur för fotboll. Det här är så klart inte bara giltigt för fotboll. Basket är lika rimligt, samma sak gäller för andra aktiviteter, dans, parkour, eller vad ett samhälle vill skapa plats för. Men tanken är att det finns en möjlig utveckling av talang och intresse som sammanfaller med en om integration som finns bortom pärmar och utvecklingslinjer i fotbollsklubbarna. Något bortanför lagens akademier, utvecklingslag och förädling av spelare som, om man ska se på hur svensk fotboll utvecklas, inte alls givit något större resultat.

Efter att ha tillbringat en del tid inom Hammarbys fotbollsutbildning kan jag konstatera att sättet som man odlar talanger på mest skapar osäkerhet, konformism och i slutänden leder till att många slutar att spela fotboll för tidigt. Klubben kan inte heller sägas ha fått fram särskilt stora talanger under de senaste decennierna, om nu det är målet. 

Kanske kan fotbollsklubbarna fortsätta med sin fåfänga utslagningsutbildning i all evighet utan att något händer. Kanske är det på andra platser som talangerna kommer att formas. Kanske på de ytor som man skapar i staden. I större städer är det kampen om ytorna som är det centrala. Det bästa sättet att se vad som är viktigt i ett samhälle är att se hur mycket plats saker och ting får ta.

I sin självbiografiska bok ”How to watch football” skriver den nederländske fotbollspelaren Ruud Gullit om de små planerna i Amsterdam där han lärde sig spela: ”I used to mess about with the ball in the local playground with little sense of what was happening around me. I developed skills with the ball, moves, tricks, trying to outsmart the others. In those tiny playgrounds in Amsterdam I wasn’t the star”. 

Nyckelordet här är den där känslan av att världen runtomkring inte finns, kanske ska vi kalla det vuxenvärlden, den fria barnbubblan på kvarterets obokningsbara plan. Kanske en perfekt plats för att lära sig fotboll, eftersom det inte sällan – i min erfarenhet – är vuxna beslut som står mellan de unga och deras utveckling.

Det gemensamma idén för den belgiska utvecklingen är den om den lilla ytan, på små ytor får man röra bollen ofta. Bristen på yta skapar talang. Men ingen yta skapar ingen talang.

Det där kanske är en romantisk bild, gatufotbollen som talangfabrik, men idén om att skapa ytor för lek, fotboll eller annan, är ingen romantisk bild utan faktisk verklig förändring i den lokala stadsdelen. Och för hur unga människor lär sig spela fotboll. Det naturliga som kommer att ske på de här ytorna är att man spelare 3-3, 4-4, 6-6. Det spel som utvecklar talanger är ett spel som skapar många 1-1 lägen men också uppmuntrar snabba tankar och rörelser utan boll. Det finns aldrig tid att stå still. Det är ett instruktionsfritt spel som lär ut positionsspel, passningskvalitet och teknik. Och i den bästa av världar: Ingen kommer att plocka bort någon från planen. Den där tanken om att alla får vara med är verklig.

Den lilla lokala, väldigt super-lokala, fotbolls/basket/handbolls/landhockey/parkour/dans-planen, ska vara lika självklar som de hundratals parkeringsplatserna för föräldrarnas bilar, och behöver inte ta upp mer plats än några dussin av dem.

Och om tjugo år kommer någon att säga att de där många små planerna som byggdes inte skapade några talanger. So be it. Men kanske skapade de något som är långt större än så. 

Den utopiska impulsen

Att se på fotboll är att se beslutsfattande som händer på sekunder. Som betraktare har du hela bilden, som spelare har du en bråkdel. Om man är intresserad av hur det fungerar ställer man sig frågor: Varför gör spelare vad de gör, vad de skulle kunna göra annorlunda? De där frågorna, sättet att reagera på spelet blir en spegel: Vem blir man när man tittar på fotboll? Vem skulle man vilja vara? 

Supporterns blick är en sak. När jag är supporter är allt en dimma av känslor och impulser som kan förkläs i analys men som egentligen bara är något som händer i rädslans, orons och de stora förväntningarnas närhet. Inget att ta på något annat allvar än just det – en orolig själ instängd i en bubbla.

Men om jag är tränaren, coachen, den som ska lära och lära ut? Den som ska dra samman laget, formulera idéerna, få spelet att fungera. I den stora fotbollsvärlden är det försäsong nu, transfertid och spelarköp, träningsmatcher och forma lagets kärna. Det är nu tränare ska få spelare att tro, att ta ut en gemensam riktning för det möjliga. När Naby Keita i en intervju nyligen förklarade varför han valde Liverpool inför årets säsong framför andra intresserade, större lag, som Bayer München och Barcelona, var det bland annat för att hans vän Sadio Mané, som spelar i Liverpool, övertygat honom: "I spoke at length with Sadio. He told me what a great club this was and how the team had great potential”. Han valde ett lag på väg, men inte framme.

Jag ser en match i Gothia cup, via en streamingtjänst. Jag hör mig själv prata om matchen och om spelet och jag märker återigen hur mycket lättare det är att se det som är fel än att se det som är rätt. Fel och rätt i det sammanhanget utifrån min idé om hur man borde spela den där matchen.

Pia Sundhage skrev, jag tror det var i i hennes bok "Spela på rätt fot", att hon hade en regel i sin pedagogik: För varje negativ sak hon sa skulle hon säga sju bra saker. Ratio negativ kritik/beröm ett på sju.

Varför är det så mycket lättare att ropa eller bita sig i läppen och tyst förbanna någon som slår en felpass än se när den går rätt och säga det? 

För att det är det till synes självklara som är rätt. Det är bilen som kör på höger sida, det är hon som ställer sig sist i kön, det är gaffeln i höger och kniven i vänster. Å så lätt det är att säga att man är omgiven av idioter.

En av de svåraste sakerna med att vara fotbollstränare var att visa lycka över någon som gör precis det som man hoppats att hen skulle göra. En spelare tar precis den där löpningen över två zoner på den lilla planen man byggt upp och får bollen strax innan linjen och gör på så sätt mål för sitt lag. Att som tränare då löpa tvärs över planen och ropa JAAA! och göra high-five med spelaren. Vad man än gör blir det oproportionerligt, den förvånade blicken från spelare: Jag gjorde ju bara det vi kommit överens om? Men insikten sedan var nästan alltid densamma: Det fungerade, den där förstärkningen av det de gjorde rätt, det givna, det överenskomna, fick dem att göra det oftare och göra det ännu mer rätt.

Spelare gjorde sådant man pratat om inte för att man sagt åt dem när de inte gjorde det utan för att man såg när de gjorde det.

Trots det hör jag alltså min röst där jag sitter framför Gothia Cup-matchen, och min analys fastnar i det som inte är bra. Nu var jag inte coach på den här matchen men hade jag varit det hade jag kanske tagit med mig den där känslan in i omklädningsrummet och upprepat mina negativa tankar för spelarna, istället för att minnas ett – varför mindes jag inte ett enda – bra försök som hade det där fröet till spelet vi egentligen ville spela.

Det är inte en fråga om att vara det där som brukar kallas curlingförälder, att säga att teckningar är jättefina, att de sjunger bra, fast de inte gör det. Det är inte en fråga om att applådera allt. Det är publikens uppdrag särskilt i ungdomsidrott. Det är mer en fråga att få igång ett samtal med spelarna om vad som kan bli bättre, inte utifrån det som är uppenbart för de flesta på planen nämligen det som inte är bra, utan utifrån potentialen i det andra, i försöken.

När Jürgen Klopps Liverpool kom in till halvtidsvila i kvartsfinalen mot Dortmund i Europa League den 14april 2016 låg de under med 0-2, med ett 1-1-resultat från bortamatchen behövdes tre mål. ”Matchen var över”, skriver Raphael Honigstein i sin bok om Klopp, Bring the noise och vidare: ”Men Klopp ville annorlunda”. I omklädningsrummet visade han laget tre klipp från matchen. Tre rörelser i tre anfall som nästan hade lyckats, och som var löften  att fler chanser skulle komma. Spelarna Dick veta vad de nästan gjort, inte vad de inte gjort. Liverpool gick ut, vann matchen med 4-3.

Det finns ett väldigt fint uttryck som återkommer inom fotboll, spelare som ropar "bra tänkt!". Det syns inte sällan också på planen när man ser en spelare göra tummen upp åt en passning som gick fel, och hela publiken som samtidigt stod och skrek "men vafan!". Men spelaren som sa det, som gjorde tummen upp, hade identifierat tanken, sett relationen mellan den som tänkte den och honom själv, sett den möjliga framtiden och gillat vad han såg. Om det hände en gång, kanske tio gånger, till skulle allt lyckas.

Försöken, de första staplande orden på väg mot språket. Då kan man inte fastna i stavfelen, eller stamningarna. 

Jag hörde en intervju med Hammarbys coach Stefan Billborn, han är ganska ovanlig i svensk elitfotboll med sin bakgrund framför allt i ungdomslag. Han berättade att hans främsta kunskap inte bestod i att se vilka spelare som var bra, utan vilka som skulle kunna bli bra. Han sa att han skulle kunna placera vem som helst som inte kunde mycket om fotboll vid sidan av en plan i fyra matcher, sedan skulle de kunna säga vilka som var bra. Det var inte svårt att se, menade han. Men vilka var de som skulle kunna komma att bli bra? Hur identifierar man de som kan bli bättre av mer kunskap, annan kunskap, träning och coachning. Det är troligt att det är bland dem som framtidens elitspelare finns. Att se potential, se försöken, det som kan utvecklas, istället för att sortera bort dem genom att stirra sig blint på misslyckandet.

Att se ett misslyckande är lika enkelt som att se någon som är bäst på plan. Det är rörelserna däremellan som är svåra att upptäcka. Att se det bra tänkta, det som precis håller på att formas. Att se den möjliga framtiden, att identifiera den utopiska impulsen. 

Fotbollens öppna landskap

Om man kommer ut i ett stort öppet landskap, ja kanske ett sådant som Ulf Lundell trivs bäst i, var kommer man då att vilja bygga sitt hus? Om man får välja fritt kommer man troligen inte placera det mitt på den öppna slätten, om där inte finns en liten åkerholme av träd. Det troliga är att man kommer att välja en plats i kanten av det öppna, med ryggen mot en skog, kanske en bit upp i en slänt, skogen och norr i ryggen, fältet och söder i ansiktet. Med ryggen fri, och blicken ut över det öppna. Reser man genom öppna älvdalar eller stora slätter hittar man människorna i kanten, i brynet.

Bara något helt kort om brynet, denna magiska plats i landskapet. Länsstyrelsen i Stockholm kallar, på naturvårdiska, brynet för en övergångszon och beskriver det: ”I brynen, där skogen möter det öppna landskapet, finns ofta en stor variation av träd, buskar och blommor. Där kan insekter, fåglar och småvilt som harar och rådjur hitta både mat och bo. Välskötta bryn erbjuder en rik biologisk mångfald och bidrar till ett vackrare landskap.”

Bakom brynet en skog.  

Och nu en liten övergångszon till fotboll.

Det finns platser på planen som ligger i övergången från ett till ett annat. Är man intresserad av hur fotboll fungerar ska man titta på de platserna. Att lyckas som fotbollslag handlar om att lyckas i just de här övergångarna. Hur förändras spelet från att backlinjen har bollen till att mittfältet har den, hur flyttar sig backlinjen in i mittfältszonen? Det är två enheter som möts, en överlämning, olika spelartyper, olika tempo, olika kunskap. Det fanns ett ögonblick i Sveriges match mot Schweiz, strax innan målet, när backen Victor Nilsson-Lindelöf drev bollen från sin plats utanför straffområdet in och upp i nästa zon. Hans steg ut från det ena till det andra förändrade spelplanen, motståndarna tvingades omgruppera, nya ytor skapades. Ett smart sätt att använda övergången till något bra.

Om vi uppehåller oss i brynet mellan backlinje och mittfält. Det har varit uppenbart i det nyligen avslutade VM-sluspelet att de bästa lagen haft oerhört starka mittbackspar. För övrigt en av de få positioner på planen som nästan alltid omnämns som ett par. Anfallspar talas det om, men det är mer sällsynt att få ihop ett sådant, kanske för att anfallare är individualister. Mittbackarna däremot, de är som poliserna i amerikanska serier. På spaning med donut och kaffe. Olika, men utan varandra ingenting. Det finns ingen annan position där samarbete, fotbollens kärna, blir tydligare och viktigare än där. Den yta de är satta att täcka är den där det blir flest mål. De har inte råd att agera ensamma.

Mittbackarna är – och här kan vi minnas smeknamnet på en av de två svenska – skogen i ryggen på den öppna fotbollsplanen. Den som – inte sällan tillsammans med en defensiv mittfältare, tänk N'Golo Kanté i Frankrike – ger tryggheten åt de rastlösa, rörliga, bosättarna på mittfältet. Den värdefulla vackra och känsliga biotopen brynet finns i mellanrummet mellan detta defensiva slutna och rörligheten på det öppna fältet framför. 

Det är skötseln och omsorgen av den här övergångszonen som skiljer ut de framgångsrika lagen.

I Frankrike i ytan mellan Umtiti - Varane- Kanté - Matuidi och Pogba - Griezmann,  i de första stegen på väg ut på det öppna fältet.

Sedan friheten, de öppna landskapet, där Kylian Mbappé löper in i ständigt nya ytor och Giroud vandrar runt som en vilsen skogshuggare.

Att Belgien inte nådde ända fram hade med deras bristande försvarsspel att göra. Det fanns inga trygga mittbackar som visste vad de skulle göra. Ett tag offrade man den exceptionella brynspelaren Kevin De Bruyne för att göra skogsarbetet. Innan förbundskaptenen Roberto Martinez hittade Marouane Fellaini och kunde släppa Kevin fri, viket hände i 65:e minuten vid underläge 0-2 mot Japan. Resultat: vändning till 3-2. I mötet mot Frankrike hjälte sedan inte ens detta.

Kroatiens mittbackar överträffade sig själva, och laget spelade som bäst när de fick sällskap av en tydlig defensiv mittfältare i Brozovic, som kunde ge ryggen-fri-känslan till Modric och Rakitic.

Brasilien hade den inte, inte Argentina heller eller Tyskland, Spaniens skog därbakom var för gles.

Sveriges framgång kom på många sätt att personifieras av att laget kompenserade sin brist på typiska fria kreativa brynspelare med en rejäl skogsplantering hela vägen från Granen och Nilsson-Lindelöf, via Sebastian Larsson/Gustav Svensson och Albin Ekdal, kanske ända fram till Emil Forsberg.

Ett pragmatisk skogsbruk som en del menar inte gav oss den där härliga sommarkänslan av öppna landskap; bränna sitt brännvin själv i form av flygande nickmål från Martin Dalin eller snurrfintar från Anders Svensson. Men i fallet Sveriges var det uppenbart att ett skrotande av brynet, en långsiktig investering i pragmatiskt långsiktigt skogsbruk, var enda möjliga vägen till framgång.

Den här gången. Nu har kanske Janne Andersson lite tid att söka upp de rara arterna som kan vara början på en lite större mångfald också i svensk landslagsfotboll. Han kan börja med att leta i fotbollsplanens gränstrakter där de frodas bäst.

Spela i framtiden

Någonstans läste jag i en beskrivning av Barcelonas centrala mittfältare Xavi, att han ”spelade i framtiden”. Han samlade hela tiden så mycket information på planen att han visste vad som skulle hända. Han var redan där, i framtiden. Han uppdaterade sin bild av omgivningen flera gånger varje sekund för att alltid bära en riktig bild i huvudet. En stunds ouppmärksamhet skulle innebära att ställa sig med händerna över ansiktet och räkna till två. Allt man visste nyss var förändrat. Burken ett två tre.

En vetenskapsman mitt på planen som visste mycket mer om framtiden än vi andra och som använde den information för att besegra motståndarna. Xavi rörde på huvudet, flyttade sig några steg åt olika håll,  passade bollen vidare, täckte bit för bit in sin del av planen, det fanns en enkel stillhet i spelet men sällan långsam, tålamod i ett högt tempo. Det var, till skillnad från vad många nu i historiens ljus vill ha det till, aldrig tråkigt att se på. 

Och alldeles i början av VM när Spanien spelade mot Portugal var jag helt säker på att det där spelar fortfarande fungerade, det var som om det återuppstått. Matchen är kanske fortfarande – nu när turneringen nästan är slut – en av de den bästa laginsatserna jag sett under VM. Men den gick upp i rök någonstans när tempot försvann. Kanske var det för att Xavi inte längre var med, eller någon som kunde göra det han gjorde. Eller så var det helt enkelt bara ett ögonblick av fotboll spelat ur minnet. 

De som spelar i framtiden finns någon annanstans och de spelar ett annat spel. Och det är också de som är i final i turneringen. Det är snabbare, de spelar mer rakt, hastigheten är högre, antalet passningar är färre, de har inte bollen lika mycket, de fattar färre beslut men kanske fler viktiga. I en match mellan Spanien och Irland i EM 2012 slog Xavi 859 passningar. 

En av de främsta av dessa vetenskapsmän finns nu i Kroatien, Luka Modric, som på söndag spelar VM-final. Modric har ett snitt på 69 passningar per match i VM. Ska han få inflytande över en match krävs det att passningarna är mer avgörande, men kanske framför allt att han gör mycket mer än bara passar. Om Xavi skräddade korsstygn, tålmodigt men i hög hastighet, till ett småskaligt broderi på små ytor, väver Modric långa trådar över hela planen med sina rörelser.

Rastlöshet är vad jag tänker när jag ser Luka Modric. Hela den här sommarnatten där jag skriver det här hålls ihop av det rastlösa gnisslandet från hundratals syrsor. Modric är precis det på planen, men han är bara en. Det finns spelare bakom honom som specialiserat sig på försvar och de framför honom som slipat på sin förmåga till anfall. Mellan dem finns Modric som gör både och. Hans offensiva spel är så klart det som får mest uppmärksamhet: hans hastighet med boll, hans löpningar utan boll, hans crossbollar – flest långbollar i turneringen 6,4 per match – hans dribblingar och om det behövs sådant som det makalösa mål han gjorde mot Argentina: En skottfint, en liten förflyttning i sidled, en öppning i försvarsmuren, ett skott djupt nere i målvaktens vänstra hörn.

Men kanske är det försvarsgnisslandet som är det som skiljer ut honom från många andra, spelskickliga, tekniska, snabba mittfältare. Han är den offensiva länken mellan försvar och anfall, men han är också skölden när motståndarna tar sig fram. Kinderägg-metaforen är sliten, men han är minst tre i ett. Han tycks aldrig sluta löpa. När spelare runtomkring honom faller ihop fortsätter han bara. 

När man var liten och spelade fotboll fanns det aldrig någon sluttid, det var samlas borta på Solbacken, eller var man nu samlades, och spela tills solen gick ner. Det var en evighet av nya matcher, löpningar, guld-silver-brons-tävlingar. Det fanns ingen trötthet. Livet som en open end, aldrig gå hem. Det verkar ibland dyka upp fotbollsspelare som har den känslan i kroppen. Det ser åtminstone så ut. Som Luka Modric. Varför skulle han gå hem? Han har ju en framtid att spela i.

Ingen människa är en VAR-kamera

När Frankrike vann semifinalen igår återvände jag till 1982. Till semifinalen mellan Frankrike och Tyskland. Sverige spelade inte VM, hela mitt hjärta fanns hos Frankrike. Semifinalen förlorade Frankrike på straffar efter att ha varit i ledning med 3-1. Jag var elva och otröstlig. Det är ett smärtminne som inte försvinner. Det var också matchen där Tysklands målvakt Toni Schumacher överföll Patrick Battiston och slog honom medvetslös. Schumacher blev på så sätt bilden av någon som tog något ifrån mig. Det var också första gången jag upptäckte vad det kunde betyda att dras med i de där fantastiska fotbollskänslorna. 

De känslor som fick mig att dagen efter matchen klippa ut en bild på Schumacher att nåla upp på väggen i mitt elvaåriga pojkrum och ta pilarna från hyllan i förrådet på atriumgården på mexitegel-huset och kasta dem så att de fastnade i vävtapeten bakom tidningsurklippet. När tidningsurklippet var nertaget syntes fortfarande de små hålen från pilarna.

Det finns i fotbollen, som överallt, onda handlingar. Sådana som bör fördömas och förkastas. Det finns domare och det finns tydliga domar. Numera finns det till och med övervakningskameror för att förbättra brottsbekämpningen. Så långt tycks allt tydligt, vad som är rätt och vad som är fel. Men ingen människa är en VAR-kamera. 

När Zinedine Zidane för ganska exakt tolv år sedan i VM-finalen 2006, skallade Marco Materazzi ägnade jag nog en veckar åt att försöka förstå Zidane, jag sökte och grep efter alla förklaringar som eventuellt fanns till vad han gjort. Jag hörde igår i SVT-.studion experten Daniel Nannskog enkelt fördöma denna skallning. Det verkade så rimligt och så behagligt. Jag själv sökte då efter de exakta orden som Materazzi sagt för att sätta dem i proportion till Zidanes skallning. Som gjorde DEN rimlig, som ett elegant utfall från en känslomässigt sårad Cyrano de Bergerac. Jag behövde få veta, jag ville förlåta, han var den enda spelaren jag tyckte om i det där outhärdliga Galacticos-Real-Madrid-laget som i början av 2000-talet drog ut linjerna för så mycket av det som skulle bli den globala fotbollen de kommande arton åren. Jag köpte en Real Madrid-tröja till min treårige son 2003 för att han ville ha en, men jag var noga med att inte köpa David Beckhams utan Zidanes. Man gör vad man kan för att hamna på det man anser vara den goda sidan. 

Det var också en barnslig tanke: Zidane var inte skyldig, eftersom jag inte ville att han skulle vara det. 

Jag letade också efter förklaringar till Luis Suarez bitning av den italienska backen Giorgio Chiellini i Uruguays sista gruppspelsmatch mot Italien i VM 2014. Varför? För att jag hela säsongen fram tills dess jublat över hans fantastiska mål för Liverpool, de som nästan gav oss ligatiteln. 

Kanske fanns det tyska fans som 1982 dagen efter VM-semifinalen mot Frankrike sökte förlåtande förklaringar till målvakten Schumachers överfall på Patrick Battiston.

Den 26 maj i år satt jag på en pub i Norrköping – med Liverpool-fans – och såg en hel lokal förändras när Real Madrids mittback Sergio Ramos fällde Liverpools Mohamed Salah till marken i Champions League-finalen mellan Liverpool och Real Madrid. Tacklingen som fick Sarah att dra axeln ur led och i förlängningen Liverpool att förlora matchen. En förseelse som liksom Schumachers mot Battiston inte ledde till någon åtgärd från domaren. Vuxna män, mig inkluderad, skrek mot storbildsskärmens digitala ansikten. Ibland stående helt nära, så att duken nuddade nästippen, rörde sig i vinddraget från svordomarna. Sergio Ramos var helt säkert en ond människa. Som jag såg det.

När jag var elva 1982 var jag nog ändå mest ledsen, Battiston föll till marken, bars ut och Frankrike förlorade. Jag grät. Nu, våren 2018, var jag arg på ett annat sätt, så att jag kunde vända mig mot mig själv och undra. Det fanns kommentarer jag raderade från sociala medier efteråt.

Jag vill förstå Zidane, till och med Suarez, men tänkte inte förstå Schumacher och Ramos. 

Det har funnits några politiska handlingar i årets VM. De har fördömts av Fifa. Sherdan Shaquiri och Granit Xakas albanska örnar efter segern mot den i deras ögon Kosovo-albanska erövraren Serbien eller de två tidigare Dynamo Kiev-spelarna i Kroatiens landslag som sjöng för Ukraina efter lagets seger mot Ryssland. 

Aggressiva och destruktiva utryck för nationell lojalitet? Vackra erkännanden av kärlek till något man älskar?

Det finns så många motstridiga känslor i mig när jag ser på fotboll, de faller omkring mig som väderprognoser. Till synes förutsägbara men samtidigt alltid med ett inslag av överraskning. 

Så kommer jag se matchen mellan Kroatien och England ikväll, med mina känslor hos den kroatiske mittbacken Dejan Lovren, som nu kan få revansch på Tottenhams Harry Kane, nu i England, för matchen mellan Liverpool och Tottenham den 22 oktober 2017 när Lovren blev utbytt efter 31 minuter sedan Kane utnyttjat hans okoncentration och gjort två mål. Matchen som nästan sänkte hans karriär. Den match som blev den botten som han nu rest sig ur. Den resa, den förvandling, som fått mig att älska honom.

Skulle nu Lovren i denna semifinal på något sätt visa ondska, något som världen runtomkring kommer att ta avstånd ifrån kommer jag med största sannolikhet söka förklaringar och jag kommer att hitta dem.

Förlåt i så fall. Det är en sorts smärtlindring, en bön om att någon annan ska få förlåtelse. För min skull.