En bra dag. Om Steven Gerrard, Peaky Blinders och spänningen som släpper.

Jag ser dokumentären Make Us Dream om Steven Gerrard. En del avhandlar så klart Champions League-finalen i Istanbul 2005. Gerrards största triumf med Liverpool, laget som sedan sina stora stora framgångar på 1980-talet under 1990- och 2000-talet sjunkit ner i den engelska fotbollshierarkin. Steven Gerrard – född och uppvuxen i Liverpool – gör debut i A-aget 1998, arton år gammal och blir de följande åren den spelare som med sitt spelsätt – aggressivt, uppoffrande och framför allt sällsynt begåvat – återskapar lite av hoppet. Den lokala grabben som får symbolisera laget och staden. Och hans kröning till legend blev segern i Champions League 2005. Men det som fångade min uppmärksamhet var inte segern som sådan, den osannolika vändningen från 0-3 till 3-3 mot Milan och sedan vinst på straffar, utan Gerrards egna ord och bilderna av honom efteråt.

Några dagar senare såg jag den omtalade brittiska serien Peaky Blinders, berättelsen om ett maffialiknande gäng i Birmingham 1919, en stad och en tid av konflikter; mellan irländare och engelsmän, mellan kommunister och staten och mellan de rivaliserande gängen i den kaotiska och skitiga industristaden Birmingham. Ledaren för Peaky Blinders är familjen Shelby och ledaren i familjen är Thomas Shelby, som så många andra i hans generation skadad och förändrad av första världskriget. Thomas Shelby vill bära sin familj på sina axlar, deras drömmar och deras öde. Hela han är en enda stor härva av anspänning och beslutsamhet, hänsynslöshet och dold sårbarhet. Det finns en scen i sista avsnittet i säsong ett där hans gäng lyckats skaffa sig en sorts position, där alla de anspänningar och konflikter som präglat åren sedan han kom hem från kriget för ett ögonblick tycks släppa. När drömmen tycks verklig. Han plockar fram en flaska Champagne från bakom bardisken på baren de äger. Han säger: ”Idag är en bra dag. Och hela min familj är här för att fira”. Han häller upp ett glas av champagnen till sin moster och sedan lägger han pannan mot bardisken, i utmattning och lättnad. Spänningar som släpper. Hans moster lägger handen på hans huvud. 

Efter segern mot Milan i Istanbul 2005 sliter sig Steven Gerrard loss från sina lagkamrater och går ut mot Liverpool-fansen på andra sidan löparbanan. I dokumentärens voice-over säger han: ”Den här tyngden av ansvar och press som lyftes av mig var nästan skrämmande”. Stillbilderna från firandet visar vad han känner, som berättar vad som händer när ett tryck släpper men också om hur avståndet mellan en spelare och hans publik upphör. Han som i sin egen kropp har valt att bära alla förväntningar, som nästan är rädd för vad som händer när det släpper och de som lagt dem där, publiken, fansen. På en av bilderna vilar Steven Gerrard sitt huvud i famnen på en av dem, ögonen slutna, pannan krampaktigt rynkad som hos någon som gråter, kaptensbindeln gul på ena armen och handens fingrar som sträcker sig efter någon. Där och då är deras verkligheten densamma. De kommer från samma platser, han har haft sitt arbete, de har haft sina. Man anar nästan att han vill bli kvar där, hellre än att återvända in till omklädningsrummet och segermiddagar med de särskilt inbjudna, försvinna in i folkhavet, ta dem om axlarna och ramla ut genom någon av betongtrapporna ut på berget utanför, för att hitta en taxi, en buss, vända sig till de som går vid hans sida och säga:  ”Idag är en bra dag. Och hela min familj är här för att fira”.