Fotbollen och minnet av smärtan

En gång träffade jag en hårdhudad militär på en fest. Han spände ögonen i mig över burkölen och sa: ”Smärta är vekhet som lämnar kroppen”. Han hade rätt på ett sätt, han hade bara fått riktningen fel. Det är vekheten, eller ska vi kalla det sårbarhet, som har hittat en väg in. Mattias Alkberg formulerar denna insikt på sin nya skiva, i låten Jag är alltid här vars jag än är: 

”Eller snacket om att det som inte dödar oss / Gör oss starkare / Tänk om det inte är så / Det kan lika gärna skada oss, göra oss svagare /Men att det är därför vi har varandra / Så att vi kan stå ut med det andra”

Smärta är sårbarhet som gör oss medvetna om att vi behöver dela den med andra.

Alla som lever med fotboll lever med risken för smärta. Det skiljer inte fotbollen från något annat man ger sig in i med hela sin kropp och själ. Jag bär på minst tre – förmodligen fler om jag skulle gå i lång fotbollsterapi – särskilt tydliga minnen av smärta, orsakad av fotboll. Men nöjer mig med det första. 

Det första minnet av smärta är alltid det värsta, det som definierar. Jag är elva år gammal och älskar det franska fotbollslandslaget. Det här är 1982 när ett svenskt fotbollslandslag egentligen inte är något att bry sig om. Svensk fotboll är sina klubblag inte sitt landslag. Svenska klubblag går till europeiska finaler men landslaget når varken EM eller VM. Det är gåtfullt, men också en annan historia. 

Så när VM 1982 kommer blir Frankrike mitt lag. Det är inte, som mina andra val av fotbollslag vid den här tiden, opportunistiskt, Frankrike är underdogs, högoddsare att vinna VM. De förlorar mästerskapets första match mot England med 3-1. Men Frankrike tar sig ändå långt i turneringen. Jag känner mig utvald. Det är då fotbollen gör sig redo att skada mig. Jag hade känt kärlekens oro innan, dess osäkerhet och dess förmåga att paralysera en, men jag har inte känt smärtan. Jag visste inte heller att den var granne med hatet. 

Det skulle vara första gången jag förstod vad det innebar att investera – det är ett värdelöst ord men det är ju det man använder av någon anledning – så mycket känslor i något.

Det är semifinal mot Västtyskland, ett lag som redan hade skaffat sig ett dåligt rykte under turneringen genom att spela en skandalmatch mot Österrike där båda lagen skulle gå vidare på bekostnad av Algeriet om Västtyskland vann med 1-0. Algeriet hade sensationellt slagit Västtyskland – ett lag som var en av turneringens favoriter och innan matchen mot Algeriet deklarerat att de skulle ”dedicera sitt sjunde mål i matchen till sina fruar och det åttonde till sina hundar”. Matchen mot Österrike blev känd som Anschluss-pakten eftersom inget av lagen gick framåt sedan Västtyskland fått sitt mål. 

Semifinalen var på på ett lockande vis för en elvaåring som läste Buster ett möte mellan en charmig underdog och en stöddig favorit. 

I mitt minne hände det som hände senare i matchen, när det redan var förlängning och matchen för en stund hade svängt till Frankrikes fördel, de tog ledningen med två mål tidigt i förlängningen. Och det som hände blev därför mer avgörande än det egentligen kanske var. Men det är en berättelse som jag skapat efteråt, förmodligen för att det gjorde den mer dramatisk. Som om det alls var nödvändigt. 

Men man håller ju sina smärtminnen vid liv genom att berätta dem, och kanske förstärker man dem allt eftersom det egentliga, ursprungliga, minnet av smärtan avtar.  

Nu var det alltså under ordinarie tid som det hände. Det var i spelminut 57 som fransmannen Patrick Battiston fick en genial boll från Michel Platini, friställd på den Västtyska planhalvan. Han löpte för att hinna nå bollen den innan den tyske målvakten Harold Schumacher.

Schumacher hade tidigare under matchen uppträtt aggressivt mot franska spelare och västtyske Bruno Förster hade sparkat Rochteau med en kung-fu-spark i ryggen. Det var dålig stämning på planen. Jag ska försöka beskriva det som händer utan att överdriva (det är inte lätt trots att det var länge sedan, jag har strukit alla förstärkningsord i efterhand).

Battiston löper efter bollen, Schumacher lämnar sitt mål för att göra detsamma. Men det är uppenbart att Michel Platinis passning är avvägd så att hans lagkamrat kommer att nå den först. När de flestas ögon följer bollens väg, förbi den tyske målvakten, mot mål händer det. 

Någon gång bestämmer sig Schumacher för att fortsätta löpa mot Battiston, när Battiston nuddar bollen är han vid kanten av halvcirkeln utanför straffområdet, Schumacher är en bit inne i straffområdet. Schumacher har tid att stanna, gott om tid att inte göra det han gör.

Det är det där valet som kommer att förbrylla alla. Det är inte olikt ett annat smärtminne, när Zinedine Zidane väljer att vända om och gå tillbaka mot Materazzi för att skalla honom under VM-finalen 2006. Alla har samma fråga: Varför väljer han att göra det?

Schumacher löper mot Battiston och knockar honom. Bollen studsar håglöst mot mål, och förbi. Schumacher vänder om och plockar upp bollen och placerar den på punkten för utspark och ställer sig bakom bollen med händerna i sidan och väntar på att få sparka igång matchen igen. Domaren lämnar allt utan åtgärd. Battiston ligger medvetslös på marken. 

Jag brukade när jag var i den här åldern i början av 1980-talet följa med min styvfar när han spelade korpen på olika planer runt om på Mälaröarna. En gång var det dags för årets sista match. Laget min styvfar spelade med skulle vinna serien om de vann matchen. Deras bästa spelare var skolans gymnastiklärare. Han var otrolig med bollen, men kanske visste han det alltför väl. Nu hade han fått syn på en försvarare som han snurrade upp, när han gjort det vände han tillbaka för att göra det igen – i vanliga fall när jag berättar den här historien gör han det två gånger men så kan det väl inte ha varit, eller? – och blir så svårt kapad, överfallen närmast av försvararen. Hans ben går sönder på många ställen. Han körs iväg i ambulans. Hans liv ska aldrig bli det samma. 

Det uppstår en diskussion om man ska spela klart matchen, till slut bestämmer man sig för att spela vidare, man kan ju vinna serien. Det finns ett moraliskt dilemma här, mellan möjligheten att vinna och lojaliteten med den skadade. Fotbollen kan vara – måste kanske vara – okänslig. När Mohammed Salah slits sönder av Sergio Ramos i Champions League-finalen 2018 – oh ännu ett smärtminne, kanske ett av de värsta – tänker man att allt ska avstanna men det är ett ögonblick sedan är det inkast. Hur kan världen fortsätta när jag har så ont?

Schumacher får vänta några minuter. Han skulle anklagas för sin iskyla. Men sedan är matchen igång. Frankrike tar ledningen i förlängningen med 3-1, tappar till 3-3 och förlorar på straffar. Förlusten var en stor smärta, men allt, precis allt, togs ut på den där händelsen med Schumacher. Precis som allt skulle sammanstråla i Sergio Ranos övergrepp på Mo Salah i maj 2018.

Jag var helt ensam med min smärta där i soffan. I framtiden, när fotbollen blev en del också av mitt sociala liv och mitt familjeliv skulle vi dela den – som i fallet med Mo Salah, vi gick tillsammans, sorgsna, genom Norrköping efter matchen. För att det är därför vi har varandra. 

Jag grät i soffan, mamma tröstade men jag var ändå ensam att förstå vad det var jag grät för. Dagen efter klippte jag ut en bild av Schumacher ur tidningen och satte upp den på väggen i mitt rum. Jag kastade pil på fotot. Det var en ilska/smärta (vad är vad?) som inte skulle försvinna på länge. Jo, den gick kanske över men jag vårdade den som en sorts minne av kärlek. 

Och det var följden, det gav mersmak, inte för smärta, men på det som det rimmar på i schlagerlåtarna. För de sitter ju ihop, det vet schlagerförfattarna, men som Kristina Lugn skrev: ”Jag är inte en schlager. Jag råkar bara handla om samma saker”. 

Och när vi ändå är hos Kristina Lugn, var ska annars sluta en dag som den här: ”Det är ett sorgearbete att leva. Om man inte förstår det blir man aldrig glad”.