Fotbollen och minnet av känslor

Det finns en särskild längtan som är längtan efter att känna något, något starkt, något oväntat. Det är helt säkert en sorts längtan som växer med åren. När den självklara ungdomstiden av överväldigande möten med musik, människor och världen lagts bakom en. Man spelar ny musik och hoppas att den ska väcka den, sen slutar det ändå med att man spelar något som gjorde just det för tjugofem år sedan.

Det är då man har fotbollen. 

Vad är det man saknar när fotbollen inte längre går att följa? Vad är det för tomhet som har uppstått i ett liv präglat av fotboll? Det tydligaste är bristen på starka känslor. Fotbollen visst, spelet man älskar, men framför allt anspänningen och någonstans, ibland, den möjliga överväldigande, oväntade, lyckan.

Jag såg de första matcherna i Bundeslinga, utan publik, efter att de börjat spela igen och blev orolig över känslorna. Det var tyst så klart, men också renspolat, det var som att ett avstånd hade tagits ut till själva spelet, och detta avstånd var mycket större än det avståndet man brukar irritera sig på när det är match på en arena som har löparbanor. 

Hela spelat syntes med mindre energi när ingen publik fanns där, jag höll på att säga poänglöst men det vet jag inget om, eftersom jag betraktade allt som en neutral och en sådan kan inte veta. Men jag blev orolig över känslorna, att jag inte skulle känna dem när väl lag jag verkligen bryr mig om började spela igen.

Och nu är det snart dags, och inte vilken match som helst, den 20 juni spelar Liverpool Merseyside-derby mot Everton. En av årets, i vanliga fall, mest känslomässiga matcher.

Kommer känslorna att vara där trots att alla som tittar är för sig själva, utan den där mattan av sång och känslor som är publiken. Den brittiska publiken skiljer sig från den svenska eller den tyska. Där den svenska och tyska sjunger oavbrutet matchen igenom nästan oavsett vad som händer på planen är den brittiska en publik som förstärker det som händer – en tid av tystnad kan väckas till liv av något, en tackling, ett skott, ett mål. Och denna reaktion kan i sin tur skapa ny energi i spelet. 

Ett av de tydligaste exemplen var Liverpools match mot Barcelona, semifinal i Champions League 2019, den som slutade med att man vände ett underläge från första matchen med 0-3 till seger 4-3. När det andra målet kom, av den nyligen inbytte Gini Wijnaldum, startades en våg av känslor så stark på Anfield att ett mål till inom några minuter kändes närmast självklart, oundvikligt. Det var som om alla gemensamt hade bestämt sig och lät känslorna styra allt ditåt. Det var en plötslig skillnad i energi, inte en matta av ljud som pågick, utan mer koleriskt och oförutsägbart, man skulle kanske kunna säga desperat, som längtan kan vara.

Det där fortplantade sig till oss i tevesoffan – vi kunde också känna det. Men skulle vi känt det om inte publiken fanns där på plats och kände åt – eller med – oss? Skulle ens det tredje målet ha kommit, av samme Gini Wijnaldum, några minuter senare som vi visste?

Och sedan den gemensamma vägen mot vändningen, mot den gemensamma lyckan, där var och en kunde vara med Tomas Tranströmer:

“Han gick fort av glädje.

Hela staden sluttade.

Förbipasserande leenden –

alla log bakom uppfällda kragar.

Det var fritt!

Och alla frågetecken började sjunga om Guds tillvaro.

Så tyckte han.”

Jag har den senaste tiden på grund av ett haveri i mitt bildbibliotek ägnat mycket tid med gamla bilder. Det är väl en fråga om hur man är funtad om sådant framför allt är förknippat med lycka eller smärta. För som Marit Bergman så riktigt sjöng, ”Ibland gråter man bara för att tiden går”.

Bland de där bilderna som fladdrade förbi fanns en ansenlig mängd fotografier av suddiga tv-bilder: Fotbollsspelare i en klunga, jublande, fans på en läktare i glädje. 

En god vän förklarade en gång cigarettens betydelse i hans liv, han rökte sporadiskt, han sa att cigaretten var en kvalitetssäkring av ett ögonblick. Som om ögonblicket kunde sugas in, hållas kvar, vridas och vändas på, betraktas, förstärkas. Där är den: lyckan, som stiger mot himlen.

Så fungerade nog det där fotograferandet av tv-rutan. Ögonblicket skulle hållas kvar, sugas in, kanske postas på Instagram. Men det är också något med dem som gör att de flesta av dem dunstar, försvinner. De är sina ögonblick – de är rök som löses upp och försvinner, det är deras existensberättigande. 

Men en hel del av dem stannar också kvar, man samlar dem, vårdar dem, när man träffar andra som också har en relation till dem träffas man i rökrutan och kan prata länge om dem: Divock Origi nickar in ett mål på övertid i ett Merseysidederby i december 2018 – ett ögonblick ur ingenting, när man nästan vänt sig bort från teverutan med en suck om att jaha nu var det över. Just så som de bästa känslorna av lycka kommer ur ingenting, inte alls ur förväntan utan ur ett sorts uppgivande, den lilla lucka av mottaglighet som kommer av den sänkta garden, den lilla sucken. Där var han, Divock, bollen i ribbans överkant, Jordan Pickford, Evertons målvakt, hjälplös. Den lilla stillheten och sedan, explosionen. Känslorna.

Nu är det dags igen, ett Merseysidederby, utan publik, eller så klart inte, vi kommer vara bänkade, men Goodison park – bortamatch – kommer vara tomt, tyst, man kommer höra bollen träffa ribban, kanske nätet som rör sig.

Vad kommer det göra med känslan? Kommer den vara den som en snart femtioårig människa känner inför ännu en ny låt som inte gjorde något med en, eller kommer den – som fotbollen alltid gjort – kasta denna människa tillbaka till de stora känslorna. Vi kommer ju ändå vara några i den där soffan som gör vårt bästa för att det ska vara så – och vi kommer någonstans att veta att ljudet av tusentals rop hörs samtidigt, överallt. Händerna som sträcks ut på arenan kommer sträcka sig efter oss – för utan oss skulle det som hände där vara utan mening. Och kanske är det den starka känslans kärna, den av mening.