Det svåra är att släppa taget

Det finns en filmsekvens från när Liverpool tar emot Champions League-bucklan efter finalen 2019. Lagkaptenen Jordan Henderson lyfter pokalen mot luften, det är ett sådant där regisserat men vackert ögonblick där alla skriker ut sin lycka. 

I just den här sekvensen har det filmats inte från den givna punkten rakt framifrån, den som visas på teve, utan lite från sidan. Och just bakom alla spelare, ett halvt steg ungefär, osynlig för de kameror som visar bilden av det jublande laget står coachen Jürgen Klopp. Han lyfter också händerna – om än mindre regisserat extatiskt, kanske eftersom han förstår att han inte syns i teve – och ler men vänder sig samtidigt halv bakåt.

Det är som om han är på väg ut genom en dörr som öppnats bakom alla spelare. Jag föreställer mig att han går in genom den dörren och där bakom finns en mindre skrubb, med en träbänk, en pappmugg svalnat kaffe, lite kvarglömd benskyddstejp på golvet, ett handfat i hörnet, en rad med krokar fastskruvade i en träplanka, en fläckig spegel och på en av krokarna en knippe västar.

Han sätter sig på den smala träbänken och tar en klunk av kaffet. 

Allt det här är romantik. Några dagar senare sitter Klopp längst fram i dubbeldäckaren som tar laget genom Liverpools gator med jublande fans, på snusen som drängen Alfred en lördag och vid ett tillfälle på väg att falla av bussen. Han tar sitt firande på allvar, han njuter i fulla drag. Det är rimligt och välförtjänt.

Men jag stannar ändå vid den där bilden, den halv bortvända, något steg bakom den jublande hopen. Det finns något som jag vill tänka är förebildligt i det. Men vad skulle det vara?

Låt mig ta två olika skildringar av faderskap som exempel. På sin senast skiva Reunions sjunger Jason Isbell en sång till sin dotter:

”Being your daddy comes natural

The roses just know how to grow

It's easy to see that you'll get where you're going

But the hard part is letting you go”

Det är en låt om det smärtsamma i att släppa taget, men också om vissheten om att det är så det måste vara. Det var timmarna tillsammans, vägen dit, det var arbetet, vardagen, växandet som var allt. Sedan var det den lilla bakdörren ut, en lite sorgsen men stolt ensamhet, det är hennes tid att växa själv nu.

När Martha Wainwrights pappa Loudon sjunger en sång till henne ser skildringen annorlunda ut:

”That's my daughter in the water

Everything she owns, I bought her

Everything she owns

That's my daughter in the water

Everything she knows, I taught her

Everything she knows”

En far som tar sig upp på scenen för att lysa i skenet av relationen, som ber om tacksamhet och beröm. Det är kanske ingen slump att det var just till honom som Martha Wainwright skrev sin låt ”Bloody motherfuckin asshole”.

Innan det där ögonblicket på podiet, då jag föreställde mig att Jürgen Klopp tog den lilla bakdörren in i skrubben, gick han runt på planen och kramade om alla sina spelare och ledare, det tog sex minuter. Det finns en video som visar det också. All den tid, alt arbete, all vardag, allt vöxande syns i de sex minuterna. Spelarna får syn på honom, leendet, det öppna ansiktet, som när en okänd människa på en perrong får syn på någon hon känner igen och är glad att se, ansiktet som förändras, spricker upp. 

Det är i de ögonblicken, de kramarna som ledarskapet finns. Varje dag. Det är i vetskapen att man delar tiden, delar förlusterna, smärtan och så nu, en framgång. Framgången kommer alltid att vara undantaget. Det går inte att bygga en relation på tacksamhet eller framgång. Bara på tid och närvaro.

Och sedan, att varje dag, våga släppa taget. Se misslyckanden hända, veta att i dem finns lärdom, och se det lyckade hända och glädjas, finnas till som ett vittne.

I en intervju i The Guardian nyligen sa Klopp:

”Ingen av oss är perfekt. Kan spelarna göra mig besviken? Inte egentligen. Om något inte fungerar är det, tror ja,g för att mitt mitt budskap inte var tydligt nog, inte för att de är för dumma att förstå vad jag sa till dem. Men varför skulle jag vara missnöjd med mig själv? Jag måste bara förbättra mitt budskap”. 

Det är ett sätt att placera ansvaret för det som händer på planen utanför sidlinjen. Att vara vuxen och ta ansvar är ett sätt att göra andra fria att lyckas och misslyckas. 

Det kanske svåraste med att vara idrottsledare, om det kan många som varit där berätta, är att släppa taget när spelarna går ut på planen, att låta dem fatta sina beslut och vara på sin scen, göra sina misstag. Man kommer inte klara det, man kommer vilja hjälpa till, det kanske kommer att vara av välvilja, det kanske bara är för att man vill känna att man GÖR något. 

Men den förebild jag ser där på podiet den säger mig något, inte för att jag själv klarar av att vara sådan hela tiden, vad ska man med förebilder till om man anser sig klar, färdig? Den säger mig: var tyst, dra dig tillbaka, in i skuggan. Det här är deras match, deras liv. Ditt ansvar är att finnas där sedan, när de behöver dig. 

Du har din skrubb, ditt kaffe, och tids nog ska ni se varandra i ögonen och lära saker av varandra igen.