Avståndet som föder längtan

I kvartsfinalen mot England var det som att hela Sverige stod vid sidlinjen som föräldrarna på valfri sjumannamatch och frustrerat skrek: ”Kör!”, ”Kämpa!”. Och stundtals tycktes det också vara vad spelarna hade i huvudet. Med känt resultat, för det var inte "kör!" och "kämpa!" som fått Sverige till en kvartsfinal i VM. I alla fall inte som huvudsaklig instruktion från sidlinjen.

Det har funnits en vilja att förstå vad som gjort att Sveriges herrlandslag i fotboll gått så långt i detta VM. Inte minst för att laget utifrån sina förutsättningar – det som brukar kallas spelarmaterial – har överpresterat. Under tidigare framgångar har det inte riktigt låtit så. Det har mer varit välförtjänt eller till och med, som i fallen VM 2002 och EM 2004, närmast orättvist att man slagits ut. 

Så ur vad, om inte "kör!" och "kämpa!", kommer det nya svenska landslagets – då relativa – framgång?

När Svensk industri stod på toppen under 1960-talet var det för att man förfinat idén om funktionell organisation – Taylorismen – som växte fram ur industrialismen. Ingenstans mer än i det krigsskonade Sverige lyckades man utveckla det system som byggdes upp i de stora industriländerna, som USA och England. I detta system var den enskilda individen inte oviktig, men däremot underordnad och utbytbar.

När Torslandaverken i Göteborg byggdes på 1960-talet – kanske den här rationella industrialiseringens svenska höjdpunkt – förklarade produktionschefen Bengt Darnfors idén bakom fabriken så här:

”Det finns inga bilar utan individer längs vagnens väg mot fulländning. Och det är viktigt att minnas att den ene inte är viktigare än den andre, alla är vi kuggar i det stora maskineriet, varje individuell insats är lika viktig för att produktionen skall flyta smidigt och för att produkten skall få den kvalitet vi eftersträvar.”

Kontroll över flöden, arbetsmoment och människor var det centrala. Janne Andersson står med en fot i denna industriella kultur. Sveriges framgångar är helt beroende av en individuell vilja att underordna sig en gemensam, överordnad idé. Att varje spelare i varje ögonblick vet i princip vad han ska göra. Om du vet exakt vad du ska göra behöver du inte tänka lika länge, och då kan du framstå som både snabbare och smartare än vad du är. Det unika med Janne Andersson är inte att han har ett system, det har alla, utan i vilken utsträckning han  får det han planerat att hända och på så sätt också får spelarna att acceptera - och förstå - detta. 

Uppgifterna i det svenska laget under VM tycks ha varit supertydliga. Självklart i det defensiva spelet, alltings grund, men också i det offensiva: Bollvinst i backlinje, sök rättvänd Forsberg eller Ekdal, bollvinst centralt sök felvänd Toivonen eller Berg, en ytterback fyller på. Ta er framåt via felvända spelare på en touch.

Det som Janne Andersson, till skillnad från en annan tillika kontrollerad och systematisk förbundskapten som Lars Lagerbäck gjort är att han har lyckats få in detta pragmatiska tänkande också i anfallslinjen, hos Emil Forsberg och Albin Ekdal och hos Ola Toivonen och Marcus Berg. Och det beror på att dessa, till skillnad från de spelare som Lars Lagerbäck hade tillgång till, gått med på att arbeta på det sättet. Lagerbäcks kollektiva idé tycktes upphöra när de vann boll. Då blev de individualister. Kanske beroende på att det då fanns spelare som Fredrik Ljungberg, Henke Larsson och Zlatan Ibrahimovic i laget.

Det är möjligen också detta som avses när man säger att Sverige är ett lättläst lag, att alla vet vad vi ska göra. Så kan det vara, men det behöver egentligen inte spela någon roll, för gör vi det exakt och snabbt så kommer motståndarna ändå inte hinna med. Och jo, det här maskineriet hackade mot England, kanske var det koncentrationen, kanske orken. 

Det kan också vara detta som avses när man, som jag själv har gjort, uttrycker en saknad i detta lags framgångar, nämligen de individuella definierande handlingarna, en flygande Martin Dahlin-nick, en snurrfint från Anders Svensson eller en magisk utsida från Kenneth Andersson. Det byggdes åskådarbalkonger längs hela den kilometerlånga anläggningen på Torslandafabriken i Göteborg, man kunde också åka på visning med Blå tåget. Men det var kanske inte för enskilda wow-händelser som man kom dit.

Men Janne Andersson är inte bara en enkel produkt av 1960-talets förfinande arbetsdelnings-filosofi. Det skulle inte fungera. Det finns något annat också. Jag skulle nog kalla det för en pedagogisk förmåga att se varje individ. En sorts lärande faderskap. Jag tror det var Johan Orrenius som skrev att Anderssons reaktioner när Sveriges gjorde mål – oerhört stillsam, skruvar lite på vigselringen – påminner om en förälder som är väldigt stolt över sitt barn men inte vill visa det. Omvänt, så fort hans barn utsätts för någon orättvisa kommer den sida av honom fram som han själv hänvisar till som monstret, utbrott med en blick som drar i strid. De där två sidorna av honom tycks först svåra att få ihop, men betraktar man det ur denna relationella förklaring så blir de helt rimliga. 

"Det har funnits en lojalitet mot varandra och hur vi har velat ha det, både på planen och vid sidan", sa han i en intervju med Erik Niva. Den där lojaliteten är intressant. Var börjar den?

Jag ser ett köksbord framför mig, samtal över bordet, samförståndsanda, vikten av "en gemensam grundsyn" och att behålla vardagen i varje ögonblick men också att det är "dynamiken och olikheterna som är intressanta, både i egenskaper och i personligheter".  Det senare Janne Anderssons svar på om ett ledarskap som hans har plats för någon annat än spegelbilder av honom själv.

Det låter när spelarna pratar om det de gjort och vad som händer på planen som om de har ett gemensamt språk. Som om de pratat sig, eller lyssnat sig, samman. Vid kanten av köksbordet hela tiden den ordningsamme, närmast nitiske,  fadern som vill ha full kontroll och kan säga sådant att något är "karaktärsdanande" men också kan se poängen med frihet.

Janne Anderssons framgång i mötet mellan köksbordsrealismen och fabriken. Mellan hemmets vardagliga prat och fabrikens oundvikliga vissla. Och ja, det påminner mer om en god brukspatron än om någon socialdemokrat. Bruken runt om i landet där arbetarrörelsen hade så svårt att slå igenom eftersom arbetarna fick så mycket av patronen. Utbildning och bostäder i utbyte mot obrottslig lojalitet, små orter utlagda i perfekta mönster.

När de fria religiösa rörelserna växte kring sekelskiftet 1900 gjorde de den vanliga statliga hierarkiska och gärna dömande kyrkan nervös eftersom det hos frikyrkorna var så nära mellan församlingen och församlingens ledare. Hierarkierna utbytta mot lojalitet till gruppen och tilltro till individens egen drivkraft, trons inre ljus. Deras predikningar hölls utan upphöjda predikstolar, som ett stort köksbord i en gemensam sal med förkunnaren på ena kanten.

Arkitekten Lars Israel Wahlman formulerade, ställd inför de frireligiösa rörelsernas gudstjänstlokaler, en tanke om avstånden i en kyrkobyggnad. Ett alltför stort avstånd mellan predikant och församling kunde skapa bortglömdhet, men om detta avstånd minskades och församlingen fördes närmare förkunnaren, uppstod istället längtan.

Jag tror att Janne Andersson har hittat det perfekta avståndet till gruppen, det som skapar längtan, tänder det inre ljuset. Denna längtan kombinerad med att förmedla tydliga instruktioner på varje position, inför varje förutsägbar situation och en realistisk gemensam syn på det nödvändiga hårda arbetet, där finns kanske några förklaringar till det överpresterande svenska landslaget.

De sju stegen till VM-guld

En sommar för tretton år sedan reste jag till svenska städer och gick på möten med Anonyma Alkoholister. Det var en resa mellan källarlokaler medan sommaren fortsatte på badplatserna i världen utanför. Men kanske var det framför allt en resa mellan grupper som samlats runt ett bord, grupper av människor med en enda viktig uppgift: Att överleva.

Jag var där som observatör, jag skrev en text för Expressen Kultur, jag försökte förstå vad som skedde därinne i gruppen. Mer än en gång erfor jag en paradoxal känsla av avund inför deras starka band, deras gemenskap. Så mycket av det som pågick i andra delar av mitt liv saknade den där styrkan som band samman dem där nere i källarlokalerna.  

Så här försökte jag beskriva ett av mötena, när det började: 

K-köping, 20 juli, 19.00. Sex steg ner i källaren i folkhemshuset, tre våningar, eternit, just bortanför någon av stadens alla rondeller. Kaffe i plastmuggar utan handtag. Värmeljus som brinner. Små snäckor i en skål. Tre spotlights mot lapparna på väggen: "En sak i taget", "Ta det lugnt", "Det viktigaste först". Vi är åtta runt bordet. En man, en fotbollskille, 40, har sin son med sig: "Hej Peter, alkoholist". Sonen, 13 år, presenterar sig också: "Hej Linus, medberoende." 

Det var både sårbart och väldigt hållbart samtidigt.  

Parallellt med fotbolls-VM läser jag PO Enquists självbiografiska bok Ett annat liv. PO tas in på Huddinge sjukhus 1989 för att man ska bota hans alkoholism. Sjukhuset använder Minnesota-modellen, den som AA använder. Han är motsträvig, han vill inte krossas och nå någon botten, vilket är kravet, han tycker om den han är. Men på ett AA-möte i källaren till en brandstation i Huddinge konstaterar han: "De  befann sig alla på botten av tillvaron, och höll ihop, och föraktade inte varandra, och skämdes inte, och hade varit med om det värsta; och när de kom ut var det stjärnklart och blixtrande kallt, och hade det bara funnits ett norrsken över Huddinge brandstation hade det varit precis som när han var barn och allting var möjligt".

De höll ihop, de skämdes inte, allt var möjligt.   Idag spelar Sverige mot England i kvartsfinal i VM, det är två av VM:s intressantaste grupper, som båda har förändrat landslagets inre och bilden utåt. Ett Sverige post-Zlatan och ett England som har sökt sig bort från en vi-är-egentligen-bäst-kultur och inre motsättningar.

Strax innan VM berättade den engelske vänsterbacken Danny Rose om den depression han gått in i under förra året, efter en skada och efter att hans mamma utsatts för rasistiska påhopp. Dessutom hade en man tagit sig in hos hans bror med ett vapen. Möjligheten att spela i England kom som en befrielse från den instängdhet han känt i klubblag och i sitt eget hem:

“I’m lucky that England gave me that opportunity to get away, refresh my mind and I’ll always be grateful to them. I was on medication for a few months – nobody knows about that apart from my agent – but I’m off the medication now, I’m good again and looking forward to how far we can go in Russia.”

Att han öppnade sig kring sin depression sågs också som en illustration av den öppenhet och ärlighet som Gareth Southgate givit plats för i laget, väl medveten om att Engelska landslag inte sällan präglats av inre motsättningar och alltför stora egon. Lag som blivit sin egen värsta fiende. Southgate kommer själv från ett misslyckande inom den gamla kulturen då han missade en avgörande straff i straffsparksläggningen i semifinalen mot Tyskland Englands hemma-EM 1996. En match som England förlorade. 

När Danny Rose delade, som det heter på AA-språk, sin erfarenhet stärktes gruppen. En grupp som också saknar de där uppenbara lysande stjärnorna, inte olikt Sverige.

En av Janne Anderssons bidrag till framgången har sagts vara hans sätt att forma en tät grupp, en del spelare har sagt att det känns mer som ett klubblag än som ett landslag, en plats där alla känner varandra väl. Men även om gruppen var stark tycktes ändå något hända efter de hat och hot som kom mot Jimmy Durmaz. Hans tal efter detta, med en staplande lite nervös blyg röst framför pressen. Och så det unisona, kollektiva "Fuck rasism!". Hade det funnits ett norrsken över Svarta havet och Gelendzjik. Allt var möjligt efter det.

Det är två ledarskap, två grupper, som möts i kvartsfinal i morgon som är medvetna om sina svagheter. Southgate sa när han presenterade sitt lag att en managers arbete är att "så gott du kan dölja lagets svagheter – the weaknesses" – som en följd av det kommer att gruppen ska bära individerna, göra allt möjligt. Janne Andersson har en liknande idé om svagheter och misstag. Olof Lund beskriver en del av det han kallar för Janne Anderssons "kulturrevolution" – vilket väl får sättas i relation till det som fanns innan under Erik Hamrén och Zlatan – med "de positiva signalerna spelarna emellan. En missad passning eller en dribbling som leder till bolltapp innebär inte skäll eller arga gester som är övertydliga. Istället en tumme upp eller en high five".

De är på toppen av världen men det är likafullt avgörande att de håller ihop, och inte föraktar varandra. Båda landslagen har en sentida historia där det inte har varit självklart.

I morgon kommer de samlas i varsitt slutet omklädningsrum, medan sommaren här hemma pågår, och de skulle kunna sätta upp tre lappar på whiteboarden efter matchgenomgången: ”En sak i taget", "Ta det lugnt", "Det viktigaste först".

Målet med de där grupperna som samlas i källare runt om i landet också denna sommar för att gå de tolv stegen inom AA tillsammans är det ska nå sin absoluta botten, och sedan därifrån skapa sig ett nytt liv. Ett annat liv. Men kanske kan samma ledstjärnor fungera för att ta de sju stegen, genom gruppspel och slutspel, till den absoluta toppen.

Ytterbackar, frihet och funny bones

En ensam spelare med en stor yta framför sig, det är målet med så mycket av fotbollsspelare, som när en skog öppnar sig efter en lång vandring: En glänta, himlen ovanför, frihet, tid att tänka. 

En fotbollsplan är 6000 kvadratmeter och 22 spelare spelar på den. Det ger varje spelare i snitt 270 kvadratmeter, en större våning som i Stockholm skulle kosta 23 miljoner, eller en villa i Jörn som man får för under miljonen. Trots detta känns fotbollsplanen inte sällan liten, och tiden att fatta beslut kort. Lag som försvarar gör det trångt där bollen är, men väljer att släppa stora fria ytor där den inte är. Dessa fria ytor återfinns oftast ut mot kanterna av planen. En passning ut mot kanten, kan därför kännas därför som en syresättning av det slutna spelet på mitten, som att gå upp ovanför vattenytan för en inandning.

Flera av de mest intressanta och roliga spelarna i det här VM:et har varit ytterbackar. Som Rysslands brasiliansk-ryske Mário Figueira Fernandes, Uruguays yttermittfältare/ytterback Diego Laxalt, Frankrikes Benjamin Pavard, som gjorde ett magiskt mål mot Argentina, och Sveriges Ludwig Augustinsson, som inledde målskyttet mot Mexico. Det var också ytterbacken Mikael Lustig som mot Schweiz slog det inlägg som Albin Ekdal borde ha satt i mål. 

Att de har dragit uppmärksamhet till sig beror på att de ofta får fria ytor framför sig, en scen att synas på.

Vänsterbackens position är intressant. Alla som spelar på kanten har det gemensamt att de har en linje på sin ena sida. Det lämnar egentligen bara tre riktningar i spelet. Om mittfältare, mittbackar, behöver hålla fyra riktningar i huvudet kan ytterbackarna nöja sig med tre. På ett sätt gör det ju saken enklare. Ett väderstreck är borta när man ska navigera.

Men trots denna möjliga fördel är det ändå så att ytterbacken är den spelare på planen som, vid sidan av målvakten, kanske är ensammast och mest sårbar. 

Det är ofta här, på kanterna, som motståndare med tekniska anfallare sätter in sina attacker. Jimmy Durmaz var ju i praktiken en övergiven ytterback, eller han kände sig som en övergiven vänsterback och anade inte stödet han egentligen hade bakom sig, och agerade i någon sorts panik.  

Det är när ytterbacken överges, ofta av mer offensivt intresserade medspelare, som utsattheten syns.  

Minns ni Alexander Östlund mot Irland i mars 2006? Det var han som i sin roll som ytterback hånades efter att Irländarnas Damien Duff ständigt kom förbi på kanten trots att han egentligen övergavs av Johan Elmander som spelade framför honom. ”Alexander Östlund hade mardrömmar i natt”, skrev Aftonbladet. Efter den matchen försvann Östlund, som spelat alla matcher, från det landslag som skulle spela VM samma år, han fick beskedet om petningen via sms: ”Sedan dess har jag svårt att lita på folk. Det var ett rent svek”, sa han i en intervju två år senare. Under EM 2012 startades ett mindre drev med hashtag #hållstolpen mot ytterbacken Mikael Lustig för att han inte ”höll stolpen” när Ukrainas Andrej Sjevtjenko nickade in 2-1 i premiärmatchen, trots att det var uppenbart att det var Zlatan som hade övergivit Lustig och lämnat honom ensam med Sjevtjenko.

Det finns en övergivenhet där ute på kanten, vid planens yttre horisont, en ensamseglares plats. Men det är också där, i den rollen som den relativa offensiva friheten uppstår, som man numera hittar det lockande med just ytterbacken.

En helt central del i den taktiska kampen på fotbollsplanen handlar om att skapa numerära överlägen ute på planen, att vara en eller två man mer än motståndaren i ett enskilt ögonblick och på så sätt ta sig framåt. Ytterbacken, den ensamma vinddrivne seglaren som dyker upp längs kanten i ett anfall skapar just detta. Och anledningen till att jag fastnar för så många ytterbackar i den här turneringen är just deras lätthet, deras frihet, deras förmåga att uttrycka en spelets oförvägna optimism. När Augustinsson gör sitt mål är han ytterback så klart, men han är framför allt i straffområdet. Han har tagit sig hela vägen dit, till en fri yta, där Sverige nu är en man mer. Man skulle kunna tänka, om nu målvakten tagit bollen, satt igång en snabb kontring, att han då lämnat ett stort hav av yta för motståndarna att kontra på, och ja det hade han nog, eller så hade någon annan, ja helt troligt hade Emil Forsberg den som kanske egentligen var tänkt att vara den fria offensiva kraften, med hjälp av en av mittbackarna, tagit sig till den yta som den optimistiske ytterbacken lämnat bakom sig.

Ytterbacken är den där karaktären i filmer som får vara huvudpersonens roliga syster eller bror eller rumskamrat, den som kan säga de oväntade och lite vassa replikerna, vara frisläppt och knepigt rolig. Tänk Kramer i Seinfeld. Den lite utsatta kantpersonligheten, som har fått tillåtelse att överraska och som får hela salongen att le. Mikael Lustig har helt klart funny bones, man blir glad av att se honom, och det kan inte vara en slump att den ryske ytterbacken Mário Figueira Fernandes ser ut som komikern Björn Gustafsson. 

Så känns det centrala dramat där ute överspänt med sina filmningar och viftande gester, invänta ytterbackens avväpnande replik där den skjuter fram från sidan. Den kommer få dig att le.

Modet, rädslan och vardagen

När Pep Guardiola styrde Barcelona, 2007-2012, cirkulerade ett citat som möjligen kom ifrån honom: Att det bästa sättet att hindra motståndarna från att göra mål var att ha bollen själv. Passningspel som försvarsspel. Inuti denna tanke fanns också en annan idé: Att tempot i spelet skulle få motståndarna att röra sig. Spaniens passningsspel var en vågmaskin som satte motståndarnas försvarsspel i gungning, så att det till slut någonstans i eller i närheten av straffområdet uppstod en öppning där någon kunde göra mål.

Nu när Spanien spelade åttondelsfinal i VM och förlorade mot Ryssland fanns bara ena delen av denna spelidé kvar, den om att ha bollen. Det var som att se ett halvdåligt cover-band. Sedan man konstaterat att Spanien haft ett bollinnehav på 75 procent och passade 1137 gånger kunde man ställa en liknande fråga som Jorge Valdano gjorde om löpmetrar i The Guardian: "The fact that a player ran 12.345 kilometres. It’s an admirable figure, in athletic terms. But, did he run to help? To get in the way? As he ran, did he think?".

Vad var det som hände med Spanien?

När utslagsspelet börjar i ett VM i fotboll förändras alltid matchtyperna, man träder in i zonen där rädslan att misslyckas och viljan att lyckas hela tiden vägs mot varandra.

Det talas gärna om mod i sportens värld. Att visa mod, att släppa rädslorna. Det betraktas nästan alltid något positivt. Erik Hamrén, den gamla svenska förbundskaptenen brukade säga att spelarna skulle "spänna ut bröstet". Vad man gärna glömmer då är att både mod och rädsla kan se ut på så många olika sätt. Mod kan leda en i helt fel riktning, på samma sätt som rädslor kan leda en både mot en vilja att skapa trygghet – en insikt om sin egen sårbarhet, tänk säkerhetsbälte – och till att inte våga göra något alls – stänga världen och förändringarna ute.

Det är kanske för att krigsmetaforerna ligger så nära till hands när fotbollen diskuteras som alla nyanser i vanliga känsloliv försvinner. Då glömmer man att fotboll egentligen mer är en sorts arbete än något undantagstillstånd som påminner om krig. Den bästa illustrationen av detta arbete är filmen Zidane a 21st Century portrait som följer Zinedine Zidane under en hel fotbollsmatch, bara Zidane och hans relativt vardagliga arbete på en plan, ett tjugotal bollkontakter och ett rött kort.

En av den svenska förbundskaptenen Janne Anderssons styrkor tycks vara hans vardagliga realism, en fotbollens Bo Widerberg, med ett brett känsloregister, men alltid med sin lojalitet gentemot det realistiska. Som jämförelse tycks till exempel den argentinska fotbollens realism vara mer magisk. Inte bara för att man hämtade en magisk doktor inför matchen mot Nigeria, utan för att man tycktes spela utan förankring i något system. Det var som en spelad variant av Christian Olssons alltmer outhärdliga radioreferat, tomma ord för en publik som tror att de vill ha mer men egentligen vet att det de lyssnar till skramlar tomt.

Argentinas spel har blivit till något som påminner en plats där män samlas framför speglar för att mäta saker med varandra. Och mitt på den där platsen har Messi stått som ett barn vars ögon flackar efter trygghet. Det är ingen slump att VM:s två mest imponerande prestationer har gjorts av lag som spelat mot Argentina, Kroatiens 3-0 och Frankrikes 4-3. De har rört sig på en plats där alla deras motståndare ser sig i spegeln, utom en som försöker fånga de solkatter som ibland fladdrar från speglarna upp på väggar och tak. 

Argentina har gjort sin vägran att visa rädsla att misslyckas till ett misslyckandets egen konst. 

När Spanien spelade, och förlorade, mot Ryssland, fick vi en annan illustration av den här balansgången. Kanske en mer förväntad sådan, eller mer traditionell, men ändå lite oförklarlig. Spanien fick ett tidigt ledningsmål, det var upplagt för att göra slut på matchen med ännu ett mål med hjälp av det tempofyllda passningsspel som de nästan klädde av Portugal med. Men istället: en långsamhet som inte kan förstås som något annat än riskminimering genom att  stänga världen och förändringarna ute.

Här är det alltså frågan om en rädsla som gör att man slutar göra det man är bra på, för att inte förlora det man redan har, en bräcklig ett noll ledning. När man egentligen vet att det enda man egentligen har är förmågan att göra det man är bra på. Allt annat kan lätt förflyktigas, som en bräcklig ett noll ledning. Vilket det också gjorde.

När Sverige gjorde ett-noll mot Tyskland slutade inte laget göra det de är bra på, tvärtom planen var att fortsätta, tills man fått det man ville ha. När Janne Andersson nyligen fick frågan i en tidning vad han drömmer om, blev svaret: Ingenting. Det kan förstås som att Janne är en verklighetens man, men kanske ska det framför allt förstås som att han vet att livet pågår i varje enskilt ögonblick, inte i någon avlägsen dröm, sjuttio minuter bort. "Då är då och nu är nu", som han lär ha sagt.

Om Janne Andersson ska ta upp Tommy Svenssons fallna diktciterande tradition från det framgångsrika VM 1994 där assisterande förbundskaptenen Tord Grip föreslog Karin Boyes dikt "I rörelse" för att inspirera spelarna kanske det kan vara Stig Johanssons dikt med orden: ”Alla dessa dagar som kom och gick/inte visste jag att de var livet”. Dock att den dikten heter Förlusten vilket möjligen gör den olämplig.

I en beskrivning av Stig Johanssons dikter tecknas annars närmast en bild av någon som skulle kunna vara Janne Anderssson: "Stig Johansson skriver i sin nya dikter om vardagens små och stora upptäckter, glädjeämnena och förtretligheterna, modet och modlösheten som kan förändra dagen eller göra den till ett helvete". Att våga befinna sig i denna vardags långsamma arbete.

En annan diktarkandidat i genren vardagar är annars Farbror Melker med sitt utrop: ”Denna dagen, ett liv”. Ett citat som egentligen hör till skalden Thomas Thorild, han som också satte ihop orden som står vid Uppsala Universitets huvudbyggnad: "Att tänka fritt är stort, men att tänka rätt är större". En sentens som jag när jag klev in där för att skriva en tenta verkligen avskydde. Troligen för att jag var på väg in för att misslyckas. Det är ett högstämt och betungande citat som kanske, trots att det äger viss giltighet i Janne Anderssons idé för landslaget, inte heller är idealiskt inför match.

Jag tycker mig hitta denna med realism kombinerade vardagliga framåtrörelse i en låt av Tomas Andersson Wij: 

Hundra lysrör tänds i skyn
Nu syns vägen
den som du valt
Ska du orka ända fram
ta ett helvete i taget
ett helvete i taget

Så hanterar vi vår gemensamma oro, minut för minut, ett helvete i taget. Välkomna Schweiz – eller som det hette under romarna: Helvetia.

Felvända alternativ

Jag minns ett upplysande utbildningspass i en konferenslokal, i källaren på ett sexvåningshus i Solna. Vi fick se ett klipp från en match där Chelseas anfallare Didier Drogba tog sig framåt genom att spela bakåt. Det var en helt magnifik koreografi.

Medspelarna spelade bollen till – eller mer riktigt rakt på –  Drogba som hade ryggen mot motståndarlagets mål, han släppte tillbaka den direkt och tog sig sedan vidare framåt innan han fick bollen på fötterna igen, återigen med ryggen mot motståndarnas mål, han var som det heter på fotbollsspråk felvänd. Han släppte åter tillbaka bollen med ett tillslag, innan han upprepade samma sak en gång till. Då hade laget gått från mittlinjen fram till straffområdet och den sista tillbakapassen från Drogba kunde skjutas i mål. Motståndarna hängde inte med.

Jag vill uppehålla mig vid den eftersom jag såg Sverige använda sig av det här spelet i sin segermatch mot Mexiko igår. Det handlar om hur man kan använda felvända spelaren för att ta spelet framåt. Det handlar också om hur man man anpassa sitt spel efter spelarnas förmåga. 

En felvänd spelare har egentligen bara två alternativ på planen när den får bollen. Antingen kan den spela tillbaka den så som Drogba gjorde, eller försöka vända sig om och bli, ja, rättvänd. Som rättvänd spelare, vänd mot motståndarens mål har du en mängd alternativ, du kan skjuta, passa, dribbla, driva. 

Genom den felvända spelaren med de få alternativen kan man förbättra läget för den rättvända spelaren med de många. 

Den felvända spelarens få alternativ minskar tiden det tar att fatta ett beslut, vilket i sin tur ökar tempot i spelet. Spelaren är en vägg att studsa bollen mot. En vägg behöver inte tänka så mycket. Det här ökade tempot – den ökade hastigheten i spelarnas beslut och i bollens rörelse – gör att motståndarna måste förflytta sig snabbare. Inte sällan skapas det då nya ytor på planen för de rättvända spelarna. Verktyget felvänd, dyrkar upp motståndarnas försvar genom att sätta det i stora rörelser. 

Lång utläggning, men den där melodin, felvänd–rättvänd–felvänd–rättvänd, den är så fin. Och inte jättevår att spela.

En av de verktyg som det svenska landslaget använder sig av är just detta. Och man gör det troligen eftersom man har två anfallspelare som inte är särskilt snabba och för att man har ett lag som inte har ett högt bolltempo i grunden. Men man har spelare som är duktiga på att hitta fria positioner och inte har något emot att göra enkla saker. Som att släppa tillbaka bollen på ett tillslag. Det värmländska dansbandsanfallet Berg och Toivonen – orkestrerade av Janne Andersson – fick på så sätt motståndarlagets försvar att röra sig efter deras enkla melodi när solen färgade juninatten den där kvällen vid Uralbergen i Jekaterinenburg.

Det allting hänger på

Som om allting hängde på det. Det kan vara den känslan som gör att man hela tiden återvänder till sådant som fotboll. Minnet av hundratals fotbollsmatcher  – som spelare, tränare och åskådare – där allting hängt på den den. Det finns många som förlöjligar spelet, koketterar med sitt ointresse och pekar finger i riktning mot de där tusentals som just precis befinner sig i känslan av att allting hänger på det här.

Men vad finns det att förlöjliga?

Jag var kanske åtta år gammal och hade köpt fyra små plastfigurer, det var fotbolls-Musse Pigg klädd i landslagströjor. En tysk målvakt, en holländsk, en argentinsk och en svensk Musse Pigg-utespelare. Jag tog med mig den svenska utespelaren på en friluftsdag i skolan, den låg i fickan. Tills jag tappade den. När jag kom hem och skulle ställa den bredvid de andra figurerna var den borta. Jag gick med min styvfar tillbaka till skogen där vi haft vår friluftsdag, det var mörkt, vi hade en ficklampa, vi lyste på skogsvägarna med högt gräs i mitten. En ljuskägla på jakt efter något som allting hänger på. Vi hittade den inte. 

Vad finns det att peka finger åt?

Ibland säger vuxna som jag till barnen att något bara är en lek, att det inte är något som man ska fästa sig vid. Den största skillnaden mellan att vara barn och att vara vuxen tycka vara att när man är vuxen ska man betrakta det som barn gör som lek, men det man själv gör som på riktigt. Det verkar viktigt att upprätthålla gränsen. Ibland finns det fotbollspelare där det verkar som om den där gränsen inte har någon betydelse. Det är en avundsvärd position – i alla fall på planen.

Jag brukar tänka att Tomas Brolin var en sådan spelare, i alla fall fram till den där olycksaliga brutna foten den 16 november 1994. Hans sätt att slå straffar till exempel, så oberört lycklig. Inte som ett barn, som en vuxen som rör sig fritt. I det här mästerskapet har jag sett det i friheten hos Luka Modric och dess motsats hos den ensamma Messi och den neurotiskt exhibitionistiske Neymar.

Annika Norlin – Säkert! – formulerar den där åldern, den platsen:

Allting var en öppen yta
Och man gick i nån riktning
Som man tänkte skulle göra
att man fattade mer

När jag började träna barn- och ungdomslag i fotboll var en av de bästa sakerna att få stå i kanten av den där världen, vara på en plats där gränsen mellan verklighet och lek inte betydde något, att få vara Tomas Brolin. Eller kanske att slippa vara jag – eller den som vuxenvärlden kände som jag. Slippa vara det som Annika Norlin fortsatt formulerar:

Svårt att få vänner som då.
Man var helt öppen och möjlig.
Nu är man stängd,
om ingen knackar på
ger man upp

Åh, om det goda med det där öppna och möjliga i idrotten kunde vara det som vann. Inte den där andra sidan av den där känslan att allting hänger på detta, inte det som kom fram när allting fick hänga vid Jimmy Durmaz spel i slutet av matchen mot Tyskland. Ilskan, hatet, är inte något annat, det kan vara en del av detta. Alla som har varit i närheten av fotboll har sett – och själva känt – reaktioner på misslyckanden som inte är vackra. I en krönika inför dagens match skriver Erik Niva: "Dagen efter förlusten är den som verkligen berättar något om vem du är. Alla har vi haft anledning att rannsaka oss själva och vår relation till både vår fotboll, vårt lag och vårt land efter allt som hände i lördags."

Kanske var det bland annat detta som gjorde manifestationen för Durmaz av landslaget extra känslosam, att den försökte öppna dörren igen. Mot alternativet, inte det pekande fingret, utan någon sorts öppen yta med många riktningar.

Det är en av mina andra erfarenheter från folkrörelsen fotboll, i mitt fall samlade den ihop ungdomar från fyra stadsdelar, de kom gående och cyklande till planen, och upphävde gränserna som samhället runtomkring satt upp mellan dem – där ingen öppnar när man knackar på. Det är ingen förskönande omskrivning, det var så det var. 

Idag formulerar Johan Orrenius det bra i något han kallar för en stridsropskrönika (bakom betalvägg) för matchen mot Sverige men som istället för att bli det blir en ganska lågmäld beskrivning av en öppen yta, om dörrar som öppnas när man knackar på. Han får ett sms från sin bror som spelar basket i Malmö med sin dotter och de får sällskap av en kille i kvarteret. Sms:et lyder:

"Vi började spela med honom. Sen kom två syskon, tio och tolv, lillasyster och storebror. Tjejen hade hijab. Hon vinkade glatt och bad att få vara med. Vi spelade alla fem, tjejen och jag mot de tre killarna. Stenhårt. Tjejen jättebra. ›Spelar du i lag?‹ frågade jag. ›Jag ska börja!‹ sa hon stolt. Sen kom en pappa som råkade ha vattenmelon med sig och bjöd alla. Sen spelade vi mer."

Det han beskriver är sporten som en plats som upphäver gränser – en öppen yta där allt som betyder något är nästa kast, nästa spark, nästa riktning.

Bryta linjer

Det finns uttryck som man förälskar sig i när man håller på med fotboll. För mig är ett sådant uttryck "att bryta linjer". Det kan såklart ha att göra med att själva uttrycket har en romantisk uppmanande karaktär, att det är sådant man vill säga till unga människor om ens första och största filmupplevelse när man var arton var Döda poeters sällskap. 

Men framför allt har det nog att göra med att det är så vackert när det sker på planen. När det fungerar och görs framgångsrikt är det som ett stjärnfall på himlen, något som ja, bryter mönstret. I dagens match mellan Colombia och Polen var det så många rörelser från Colombianerna på planen som var just zonöverskridande. Och dessa mönsterbrytande rörelser sammanföll dessutom med en av VM:s bästa passningsfötter: James Rodriguez. Colombias match var en av VM:s vackraste framträdanden.

För att komma till detta vackra, ja det sköna har nästan alltid ett torftigt arbete någonstans i bakgrunden, en liten torr genomgång av fotbollsplanens zoner:

Man kan se på en fotbollsplan på en mängd olika sätt, men inte sällan försöker man om man ska försöka coacha ett fotbollslag att dela in planen i olika zoner. Planen kan skäras på en mängd olika sätt. Zonerna hjälper spelarna att veta vad de ska göra och var de ska göra det. Pep Guardiola har sin träningsplan i Manchester uppdelad i 20 zoner.

En mer grundläggande uppdelningarna är den som delar in planen i tre zoner på längden. En första zon närmast målvakten och upp till mitten på den egna planhalvan, den kan kallas uppspelszonen. Nästa zon som går från den egna planhalvan förbi mittcirkeln och lika långt på motståndarnas planhalva kan vi kalla etableringszonen, det är här spelet etableras. I de centrala delarna av denna zon återfinns gärna spelare med stor spelförståelse och förmåga att se spelets alla möjligheter, spelare som kan hålla spelats alla riktningar i huvudet. Det är en plats där man inte bör förlora bollen – och alltså spela hyfsat säkert men ändå i högt tempot – eftersom man då är på väg framåt med många spelare och sårbar för kontringar. Den tredje zonen, anfallszonen, är då den zon där attacken mot mål sker, här kan insatserna göras högre, här kan man prova mer djärva drag eftersom att det är långt till det egna målet. Här är zonen där de flesta hjältarna skapas – anfallare eller försvarare – den som vinner zonen just framför straffområdet vinner ofta matcherna. Ok, så långt zonerna. 

Det där med att bryta linjer är när spelare som framför allt hör hemma i en zon, som mittfältarna i etableringszonen, lämnar den och löper över de osynliga tankstrecken på planen och in i nästa zon. Vi kan då följa en spelare med blicken som ger sig av, löper rakt igenom sin zon, in i nästa och överraskar de försvarsspelare i motståndarlaget som markerar den zonen, och de spelare som finns i den.

Coachen har med stor sannolikhet dragit den linjen inne på den där vita whiteboardtavlan som hänger på en av krokarna i omklädningsrummet och sagt: Jag vill att du bryter linjer. Om man när en passning från en medspelare hittar denna zonöverskridande löpning och löpningen och passen sammanfaller skulle sätta kameran på coachen vid sidan kommer man se ett leende i hens ansikte. Ett av de där leendena som när någon som sitter och läser en bok, eller hör en låt, som precis sätter fingret på något som man visste att man tänkt, något som man hade tecknat i tanken, men som nu står framför en i vad som brukar kallas ett förklarat sken. 

Eller som Robin Williams lärarkaraktär i Döda poeters sällskap John Keating formulerade det: "No matter what anybody tells you, words and ideas can change the world". 

Analysen i den där stormens öga

Det finns alltid en analys att göra av det som händer. Det kan tyckas motigt att göra den eftersom så många andra saker ligger närmre till hands. Till exempel alla känslor som rusar. 

Inför fotbolls VM skrev jag en text i Expressen om skillnaden mellan vad vi tror att vi vill ha från berättelserna från fotbolls VM och vad vi behöver. Den avslutade stå här: 

"Jag förstår lockelsen att förstärka det dramat och servera det till oss. Men är det vad jag behöver? Är det ens vad jag vill ha? 

Om jag får önska en sak av de som ska gestalta sommarens VM för oss som ser på är det att inte skruva upp soundtracket för högt. Att hålla i tyglarna. Låt mina känslor ackompanjeras av ett snabbt skrivmaskinsknatter men från en tydlig och saklig betraktare som får mig att se det komplexa spelet och möjligen på det sättet förstå vem jag – den känslosamme åskådaren – är i allt detta. 

Lite mer av vinterns skarpa kyla i sommarens varma soffa."

Det tog bara sekunder efter Sveriges match mot Tyskland avslutas innan mängder med åskådare började hata Jimmy Durmaz för hans spel på planen, ett hat som också blev en förföljelse baserad på etnicitet. 

Det finns en uppskruvad ton här som förhindrar att någon ser spelet. Ok, det kanske är åskådaren och fansets roll, deras passion ska driva berättelsen framåt. Men vilka krav ställer det på den som är satt att att just skriva berättelsen, före och efter matchen?

Vad vill vi ha, och vad behöver vi?

Kyla?

Ja kanske.

En saklig analys av den här matchen, tankar som inte alls avhandlar smärtan eller dramat i detta utan som håller sig till spelet, och nu utgår jag från att spelet i sig är intressant, att det kan vara det som gör att många engagerar sig, här kan jag ha fel att det är själva känslostormen som gör att människor alls bryr sig och i så fall är jag helt fel ute.

Men.

Janne Andersson gör en bit in i andra halvleken, det här är innan Tyskland får sitt röda kort, två byten: OIa Toivonen ut för John Guidetti och Jimmy Durmaz in för Viktor Claesson. Vad är det som får Janne att göra dessa två byten?

Ola Toivonen har förmodligen sprungit sig trött, John Guidetti är en spelare som kan vinna boll högt upp och hålla den där. Viktor Claesson och Mikael Lustig har under hela matchen haft enorma problem med Timo Werner på sin kant. Det är sexton minuter kvar av matchen. Jimmy Durmaz får man anta placeras in på den kanten för att förändra detta. Eller?

Jag satt själv vid den här tidpunkten i matchen och ropade efter spelare som kunde förändra spelet för Sverige, göra matchen mer till vår, spelare som tog initiativ och gav oss andrum, och hade vilja och attityd att våga göra detta. Jag ropade på Durmaz och – i brist på Ken Sema – Guidetti. Jag tror – det här är rena spekulationer - att också Janne Andersson kände att vi kunde göra det, alltså vrida spelet till vår sida på det sättet. Han kände sig – trots allt – stark.

Och så blev det, det var bara det att matchen inte blev så. Det var fortsatt försvarsspel.  Och här kommer analysen in. Det är väl egentligen ingen som tror att Janne Andersson satte in Jimmy Durmaz för hans enastående förmåga att spela försvarsspel. 

Så när hatet kommer mot Durmaz måste man hålla detta i huvudet. Det fanns en ledare som hade en plan, och som placerade ut spelare enligt denna plan på positioner utifrån deras enastående kvaliteter. Om de sedan tvingas göra saker som inte - egentligen – ingick i planen eller deras kvaliteter, så är detta ledarens misstag. På en fotbollsplan kan ingen göra allt, alla är specialister.

Jimmy är inte på plan för att spela försvar. Och frågan till Janne är, och det här svaret är jag ändå superintresserad av: Vad var hans roll i din förändring? Nu rasisthatar idioterna på Durmaz. 

Tiden överhettar allt. Här finns ingen analys. Då kommer offret, och nu heter han Jimmy. Det är en konsekvens av ett beslut, fattat i en situation där det verkade rimligt. Det finns helt säkert mycket att säga om detta beslut. Och inget av detta har egentligen med Jimmy att göra. Och definitivt inte alls med vem han är. Det är bara en följd av den där både så fantastiska och så förgörande känslostormen. 

Jag vet faktiskt inte – när sådant här händer om jag vill ha med den att göra. 

Hemjobbet

När Emil Forsberg intervjuades i Sveriges Radio efter VM-matchen mot Sydkorea sa han:

"Så länge vi gör vårt jobb defensivt så vet vi att vi kommer göra mål framåt"

och

"Jag är framför allt nöjd med min defensiva insats idag och det jag gör för laget, det är punkt a, och sen är jag aldrig orolig för det offensiva, det kommer"

Radiosportens expertkommentator Håkan Mild sa att Forsberg skulle "släppa tyglarna och våga mer". Det var tänkt att det var han som skulle var den kreativa spelaren i Sverige, den där som Tomas Brolin var i VM 94 eller Fredrik Ljungberg i EM 2004. När Emil Forsberg kritiserades efter matchen var det alltså för att han inte vågade,

Tänkt om det var precis det han gjorde. 

En av de finaste upplevelserna när jag tränade ungdomslag var när man hörde hur de tankar som vi tränare hade formulerat under träningar kunde höras när spelarna själva pratade om fotboll. Som om något av ett gemensamt språk hade börjat få fäste, i den där gemensamma världen som var vår.

Det fanns ett omklädningsrum mitt den där världen. Där vi samlades när det skulle bli match. Det såg ut så här: Väggarna var av tegel. På tegelväggen satt långa lackade träplankor med krokar, nedanför krokarna smala träbänkar. Ett obrukbart handfat stod i ett hörn. En del raspigt enkelt – hur ska jag säga – rudimentärt klotter syntes här och var, kanske i kombination med något telefonnummer. Så småningom var hela rummet fyllt. Alla platser tagna. Alla som satt där hade olika historier, andra liv någonannanstans, men där inne i rummet fanns inte det där. Dörren hade öppnats till en parallell värld.

Alla som kommit in här hade en roll att spela – var en av fler i det lag, det kollektiv, som hade samlats. Den där platsen var den perfekta ordningen, tryggheten i att alla skulle veta vad de skulle göra, varför de var där. Men det var samtidigt den perfekta friheten – från den andra världen. Vi var på jakt efter det kollektiva spelet. Balansen mellan trygghet och frihet.

Det ena kunde inte finnas utan det andra. Men det var inte friheten vi skulle våga, vi skulle våga ge varandra trygghet. Och då se bortom, eller kanske hitom, det individuella – de fria tyglarna. Det var punkt a. Att luta sig emot ett gemenskapande arbete – organisera sig. Sedan kommer friheten. Jag tror, kanske, att det var det Emil Forsberg försökte säga.

Men han sa det kanske inifrån en annan, parallell, värld.

Baklängelsmålets väg framåt

Jag ser den kroatiske mittbacken Dejan Lovren spela en perfekt match i VM mot Nigeria. Jag följer honom som en orolig förälder som släpper iväg ett barn, hon har en plånbok med två tjugolappar i handen, för att handla glass själv. Blicken genom fönstret tills hon försvinner, ögonblicket när ögonen släpper henne och hon är ensam. När hon är hemma igen låtsas jag som ingenting, men andas ut.

Men varför är jag så orolig över den kroatiske mittbacken Dejan Lovren?

När Dejan Lovren inte spelar i Kroatien spelar han i Liverpool, ett lag jag älskar och följer. I en match mot Tottenham hösten 2017 gjorde han kanske den sämsta fotbollsmatch en professionell mittback gjort. Efter två insläppta mål och trettio minuter blev han utbytt. Rubriken i The Guardian dagen efter löd: "Lovren introducerade oss till konsten att inte försvara – the art of undefending". Fotbollsskribenten Barney Roney skrev att han inte kunde sluta tänka på Lovren trots att andra i matchen gjort saker som varit positiva, saker som var värda att hyllas. Han hänvisade till en känsla från ett romantiskt tyskt 1700-tal: Ruinenlust, den oemotståndliga lusten att se ett fallfärdigt objekt långsamt falla isär. 

"Du måste acceptera att en fotbollsmatch kommer att innehålla misstag", sa Liverpools tränare Jürgen Klopp i en intervju med Robbie Fowler. Han sa att om du som spelare accepterar det kan du koncentrera dig på det du ska göra, och dessutom vara förvissad om att det finns människor runtomkring dig kommer att hjälpa dig. Det är lagspelets filosofi, enligt honom. Det är hans roll som coach att förmedla detta.

Hur reagerar man när en spelare faller samman och förvandlas till en sönderfallande ruin framför ens ögon? Det är kanske det svåraste som finns som tränare, att hantera misstag, att förstå varför de sker, men kanske framför allt vad man ska göra med dem. Jag har stått vid hundratals matcher på sidlinjen och sett misstag. Jag har lyft mina händer till huvudet som man gör, jag har ropat och förbannat. Det har inte alltid varit vackert. 

När Jürgen Klopp pratade med Lovren efter matchen sa han till honom att du "är en mittback i världsklass, 100 procent, ja med svagheter, som i koncentrationen, kanske kan du vara hårdare, whatever. Men du är världsklass annars skulle du inte vara här".

När det gäller spelare och misstag, säger Klopp, handlar det om tålamod och tillit.

Det är ett sätt att se på misstag, att acceptera att de kommer att ske, att se varför de händer och om man ser potential i en spelare dessutom låta dem ske och ha tålamod. Att öva denna blick på spelet är en närmast buddhistisk övning i självkontroll. Acceptera och hitta mening. Som Gunnar Ekelöf säger det: Hur nå gemenskap? / Fly den övre och yttre vägen: / Det som är boskap i andra är boskap också i dig. / Gå den undre och inre vägen: / Det som är botten i dig är botten också i andra. / Svårt att vänja sig vid sig själv. / Svårt att vänja sig av med sig själv.

Den undre och inre vägen. Eller vägen genom baklängesmålet.

Jonas Thern, den svenske för detta mittfältaren och numera tränaren, förklarade sin tränarfilosofi med att berätta om en ung mittback han hade på sin utbildning i Värnamo. Thern ville att mittbacken skulle lära sig att ta ner en hög boll som kom emot honom och sedan direkt spela den vidare. Det var en aktion som inte fick ta mer än några sekunder. För att lära honom detta var han tvungen att be honom göra det på match. Han visste redan från början att det skulle komma att leda till ett antal misslyckanden, och baklängesmål som följd. Men han visste också, sa han, att om mittbacken inte fick misslyckas skulle han aldrig lära sig. Tränaren fick då acceptera insläppta mål en förlust. 

Baklängesmålet som väg framåt.

Det där är inte lätt. Alla som håller på med fotboll har en drivkraft att vinna, från tränare till spelare och publik. Jürgen Klopp har tålamod eftersom han ser potential hos Dejan Lovren. Såg han inte potential skulle han inte ha tålamod, då skulle han göra sig av med honom. Sådan är den professionella fotbollen. Men alla vi andra, som utbildar spelare, spelare som alla äger rätten till potential. Ofärdiga möjligheter, barn på väg till affären med en plånbok med två tjugolappar. Hur ska vi se på misslyckandet? Kanske kan vi ändå lära oss något av Dejan Lovren.

När han kliver av planen med sitt Kroatiska lag är han en stjärna. Ingen ser på honom som en ruin som långsamt faller sönder. Någon trodde på honom, nu släpper jag honom också med blicken och låter honom gå mot nästa match. 

Den befriande sparken

Det händer inte sällan att jag blir stående vid valfri fotbollsplan för att se på matchen som pågår där. Det spelar egentligen ingen roll vad det är för match. Jag kliver in i en kritad zon, en sorts parallell verklighet. Vad är det jag tittar på? Varför står jag kvar? Jag tror det är vilan i oförutsägbarheten. Världen bakom min rygg tar några steg tillbaka i ointresse för något som tycks den poänglöst. Där bakom ryggen fortsätter kallpratet och åsikterna, ställningstaganden och positioneringar. Allt det där som ser på en och frågar: Vad tycker du? Vem är du? Vad har du gjort? Därute på planen är varje handling avgörande, oavsett vem som utför den. Det är ett spel som störtar mot marken utan fallskärm. Det är så lite i världen bakom mig som beter sig på det sättet.

Ett av de vackraste uttrycken inom fotbollen är "den befriande sparken". Ett lag som behöver vinna tid lyckas, mitt i vad som oftast är en stor press, vinna bollen och skicka den långt bort. En stund av lätthet, en utandning. Frihet, men också allvar. Vid stängslet där intill fotbollsplanen befinner jag mig där, i den befriande sparken.

En del fantastiska fotbollsmatcher – som gårdagens i fotbolls-vm mellan Spanien och Portugal – ställer en vid sidlinjen med öppen mun och beundran. Det är ett spel att älska, som gjort för att tacksamt ta emot. Beundran är en härlig känsla, tacksamhet likaså. Stråken av genialitet. När Iniesta tar emot en passning och redan har försett sitt huvud med all den information som gör att han kan fatta, inte det givna beslutet, utan ett beslut som få andra på planen kan se eftersom han har mer information. Hans hjärna en reserachavdelning med tjugo anställda, han reportern som elegant lägger ut spåren vi andra inte såg. Vi sitter storögda och imponerade. Vi tror på allt.

Men hur ska man förstå att man dras till det till synes usla, med spelare som sliter sig upp ur planen som om det var plogat med diken? På stabbiga ben med tvivelaktig talang från en position långt ute i fotbollens periferi. Som matchen mellan Iran och Marocko.

Kanske för att det avgörande i varje ögonblick här, till skillnad från matchen mellan Spanien och Portugal blir mer synligt. Det finns ingen lätthet. Det finns ingen tilltro till att fallskärmen ska veckla ut sig. Det finns i detta spel ett avstånd mellan vad man vill göra och vad man kan göra. Det ser ut på ett sätt i en spelares huvud och framstår sedan på ett annat för den som ser på. Ansträngningen, oförmågan, det långtifrån behagligt eleganta gör mig delaktig, huvudpersonernas skam blir också min. Det finns ingenting att lita på.

I ett fotbolls vm får man äntligen stå vid det där stängslet ibland. Och se den ursinnigt kämpande människan i sin oförmåga slita sig till en seger, på ett tillfälligt självmål som Iran mot Marocko. Det  är därför Kalle Anka är intressantare än Musse Pigg. Det är därför vi sitter förhäxade vid Charlie Chaplin och George Costanza. I väntan på när tillfället plötsligt belönar den oförmögne. Ansiktet öppet av förvåning, fallskärmen vecklade faktiskt ut sig. Vad fan var det som hände?