Tålamod och hjältar

Det finns en scen i Peter Kihgårds tunna bok "Anvisningar till en far" där den unge Peter spelar fotboll med sin pappa, Gösta "Stockis" Johansson, en framgångsrik fotbollspelare och bandyspelare i Örebro:

"Så småningom lär sig en son att se när en far inte kan hålla emot längre; när lusten sväller sig så övermäktig att den måste få utlopp. Någonting där i hållningen,  i nackens stelhet, i stödjebenets böjning, i fotens vridning, vristens sträckning... En son lär sig att kasta sig platt på mage med armarna över huvudet när alla lösa bredsidor framkallat ett oåterkalleligt behov hos en far att äntligen få dra till med en ytterskruvad vänsterkanon".

Tålamodet är slut, Peter duckar.

Det är en av de svåraste pedagogiska utmaningarna som fotbollstränare att få spelare och lag att invänta det rätta ögonblicket, ögonblicket att slå avgörande passningar eller skjuta. Att ha tålamod. Det finns hela tiden en längtan att, som Stockis, dra till, chansa, visa sig på styva linan, vilja bli hjälte när det troligen finns en bättre chans lite längre fram, kanske för någon annan än mig.

Bida sin tid, släppa iväg bollen, låta den komma tillbaka en annan väg. Det gemensamma sökandet efter luckor och öppningar. Det långsamma vickandet av motståndarlaget som ska få det att gnisslande gå upp i fogarna. Det kan ta tid, egentligen måste det ta tid.  

Det finns spelare som tycks ha ett oändligt tålamod, som heroiska pedagoger, studsar de sina passningar mellan medspelarna. De gör något med tempot och – om man så vill – samtalet på planen. Det finns en lösning någonstans, om vi bara låter det pågå ett slag, stillsamma bekräftelser, avvägda analyser och inövade rörelser. Denna väntan är inte samma sak som långsamhet, tvärtom. Det är inte en stillastående, busshållplatsväntan. Det är en väntan i ständig rörelse. 

När Zlatan kallade Pep Guardiola för filosofen var det kanske för att han krävde tålamod, reflektion, väntan. Zlatan, han skulle inte vänta, de andra skulle lägga sig ner på marken och ducka. 

Det har uppstått en sådan stor skillnad nu mellan olika fotbollsklubbar, klyftan mellan de som har mycket, nästan allt, och de som inte har ökar. Det talas om att det också sliter isär ligorna, topplagen blir mer och mer överlägsna. Glädjen över VM-slutspelet handlade delvis om att det där lite ställdes på ända. Man talade om ett lagens VM. Stjärnor som föll. Men det lag som till slut vann var trots allt ett lag av stjärnor, men det var stjärnor med ett stort tålamod. Det glimrade kanske inte om Frankrike, men de putsade och putsade sig fram till den finaste medaljen.

Nu har alla återvänt till de inhemska ligorna. Transferfönstren håller på att stängas. Och skillnaden är tydlig mellan lagens förutsättningar. Den har fått som följd att de på pappret sämre lagen måste hitta sätt att vinna som är tålamodskrävande. Deras väntan är en väntan utan boll, en väntan på ögonblicket. Ett misstag från den till synes överlägsna, den motattack när de vaggats in i säkerhet, en fast situation där allt kan hända. Ligger de lågt och försvarar, med många spelare nära sitt eget mål, är det svårt att ta sig förbi dem. Att lyckas med det kräver högt tempo i passningsspelet. Och det kräver tålamod. Ytorna finns där för den som väntar.

De sämre lagens hopp är då att de bättre tappar tålamodet, någon vill för mycket i fel läge, någon vill bli hjälten där utrymmen inte finns. Då kan man vända spelet snabbt, gripa det där ögonblicket.

Det finns en hjälte därute, det gör det nästan alltid. Lyckohjulet kommer att stanna på en siffra. Men i en lagsport måste alla vara överens om att det inte är jag som är hjälten. Först då kan jag bli den.