Katastrofen i Hillsborough och motståndet från norr

En morgon i Sheffield, just innan gryningen, tog jag spårvagnen till kvarteren runt Hillsborough i Sheffield, platsen för fotbollslaget Sheffield Wednesdays hemmaarena. Den 15 april 1989 blev arenan platsen för en av de största katastroferna i engelsk fotbolls historia. 96 Liverpoolsupportrar klämdes ihjäl innan FA-cup-semifinalen mellan Liverpool och Nottingham Forest.

I korsningen Wadsley Lane och Middlewood Road i Sheffield, på en liten upphöjd gräsbädd i refugen, har några av de lokala handlarna satt upp en egen minnessten över Hillsborough-katastrofen. Det ligger en blöt grånad halsduk med texten Anfield Road nedanför stenen, en bunt färska rosor blöta av morgondagg, vita och röda girlanger på krönet. På stenen står ”You never walk alone”.

Jag hittade inga öppna blomsterbutiker, men en hörnbutik som säljer tidningar, cigaretter och godis. Jag köpte en påse vingummin och la vid stenen.

I dagarna började rättegången mot den den ansvariga polischefen David Duckenfield, han står inför rätta för dråp. En lång kamp för rättvisa rör sig mot slutet, riktad mot polismakten men också från norr mot de styrande i söder.

Efter katastrofen spred polisen, med hjälp av bland annat The Sun, desinformation om att katastrofen orsakades av supportrarnas fylleri. Det ledde till en lång rättslig kamp mellan staten och de omkomnas familjer. ”Demoniseringen och rent av avhumaniseringen av människor i arbetarklassen spelade en motbjudande roll i den värsta tragedin i den brittiska fotbollens historia: katastrofen i Hillsborough 1989.”, skriver Owen Jones i sin bok ”Chaws. Demoniseringen av arbetarklassen”, på svenska 2017.

"Hela detta bombardemang av arbetarklassens kultur, samhällen och identitet fick dödliga följder. Fotboll hade länge varit ett viktigt fritidsintresse i arbetarklassen”, som manusförfattaren Jimmy McGovern har formulerat det.

Katastrofen fick en stad som Liverpool att komma samman, handlare i Sheffield att sätta upp spontana monument i refuger, men den var också ett av många tecken på 1980-talets misstro mellan London och städerna i norr.

Den misstro som var en följd av politiken Tory-regeringen som kom till makten 1979 med Margret Thatcher. En politik byggd på idén om att det kollektiva samhället var dödförklarat, eller som Thatcher själv uttryckte det i magasinet Women’s own: ”Det finns inget sådant som samhälle. Det finns enskilda män och kvinnor och det finns familjer.”

Den politik som ledde till stora strejker vid gruvorna, Thatcher kallade fackföreningsrörelsen för “den inre fienden”, och till sammandrabbningar som “Slaget i Orgreave” den 18 juni 1984, under den ett år långa strejken. Vid Orgreave stod 6000 gruvarbetare mot lika många poliser i ett slag som beskrivits som “medeltida i sin koreografi”, ett “ett brutalt exempel på legalisering stats våld”. Också Orgreave ligger i Sheffield. På den kulle som nu blickar ner över det som en gång var Orgreave Colliery, kolgruvan och förädlingsplatsen för kolet, står ett monument över de som arbetade där, men inget minnesmärke över själva slaget.

Seamus Milne skriver i boken “The enemy within the secret war against the miners”: ”Gruvarbetarna och deras familjer och deras anhängare höll fram ett alternativ, ett annat England, grundat i solidaritet och kollektiva handlingar, mot individualismen och den privata girigheten från Thatcher”.

För slaget i Orgreave har ännu ingen ställts till svars.

Rättegången om Hillsborough-katastrofen kan på sätt och vis sägas omfatta även Oregreave, en rättegång för rättvisa, riktad från norr mot makten i London, en kollektiv rörelse formad kring fotbollen i gruvsamhällets och fackföreningarnas frånvaro.

”Den gängse bilden av arbetarklassen är oskiljaktigt förbunden med fotboll, det enda kvarstående arbetarintresset i en era där alla andra rudiment av arbetarstolthet sveps bort, från traditionella industrier med gruvdrift, textil och maskinbyggnad till de historiska banden mellan det organiserade arbetet och det politiska parti som bär dess namn” skriver Owen Jones i Chaws.

För om gruvsamhällena i norr sedan länge slagits sönder kvarstår det kollektiv som finns runt fotbollen, även om också det utmanas i den globaliserade ekonomins spår.