De små ytornas frihet

Ibland lyckas vissa länder få fram en mängd fantastiska fotbollsspelare. Alla andra länder börjar då titta på detta land. Vad har man gjort, hur ser talangutvecklingen ut, hur har de tränat, hur har man tänkt nytt? Sedan börjar man kopiera receptet.

Varför har Belgien fått fram så många fantastiska spelare just nu? Hur kunde Kroatien gå till VM-final? Inte sällan hamnar intresset på just träningsnivå, på den organiserade idrottens olika idéer om vad man ska träna på och hur. Men tänk om det inte är på fotbollsplanerna, de bokningsbara och organiserade, det avgörs. I alla fall inte bara.

Det belgiska bollundret har studerats och kopierats. Kärnan i den idén var att minska planernas och lagens storlek vid match, instruktörer reste runt i landet och konstaterade att unga spelare rörde bollen för sällan. Man satte spel 2-2,  3-3, 4-4, som standard i både träning och match. Man tog också bort resultatet för yngre spelare. Nu har det diskuterats om det är denna omläggning som skapat alla dessa stjärnspelare. Det finns ingen talangfabrik i Belgien skrev Erik Niva nu i sommar: "Tillsammans påstods de vara affischpojkar för en belgisk talangutvecklingsrevolution – en modell baserad på mindre planer och färre tabeller – men var i själva verket produkten av helt andra omständigheter". 

En del av stjärnorna fostrades innan det nya systemet och andra fostrades utomlands. Men kanske finns det ändå något att lära av det belgiska exemplet. Något som inte handlar om fotbollen som talangfabrik utan också som ett samhällsprojekt i en polariserad tid.

En sak man inte hört så mycket om är Belgiens satsningar på fotboll som ett konkret integrationsprojekt. I slutet av 1980-talett ökade invandringen i Belgien. Antropologen Johan Leman fick i uppdrag att hitta sätt att integrera de nyanlända. Hans förslag var fotboll. Han uppmanade kommuner att bygga små betongfotbollsplaner i stadsdelarna. En lokalt byggd infrastruktur för fotboll. Det här är så klart inte bara giltigt för fotboll. Basket är lika rimligt, samma sak gäller för andra aktiviteter, dans, parkour, eller vad ett samhälle vill skapa plats för. Men tanken är att det finns en möjlig utveckling av talang och intresse som sammanfaller med en om integration som finns bortom pärmar och utvecklingslinjer i fotbollsklubbarna. Något bortanför lagens akademier, utvecklingslag och förädling av spelare som, om man ska se på hur svensk fotboll utvecklas, inte alls givit något större resultat.

Efter att ha tillbringat en del tid inom Hammarbys fotbollsutbildning kan jag konstatera att sättet som man odlar talanger på mest skapar osäkerhet, konformism och i slutänden leder till att många slutar att spela fotboll för tidigt. Klubben kan inte heller sägas ha fått fram särskilt stora talanger under de senaste decennierna, om nu det är målet. 

Kanske kan fotbollsklubbarna fortsätta med sin fåfänga utslagningsutbildning i all evighet utan att något händer. Kanske är det på andra platser som talangerna kommer att formas. Kanske på de ytor som man skapar i staden. I större städer är det kampen om ytorna som är det centrala. Det bästa sättet att se vad som är viktigt i ett samhälle är att se hur mycket plats saker och ting får ta.

I sin självbiografiska bok ”How to watch football” skriver den nederländske fotbollspelaren Ruud Gullit om de små planerna i Amsterdam där han lärde sig spela: ”I used to mess about with the ball in the local playground with little sense of what was happening around me. I developed skills with the ball, moves, tricks, trying to outsmart the others. In those tiny playgrounds in Amsterdam I wasn’t the star”. 

Nyckelordet här är den där känslan av att världen runtomkring inte finns, kanske ska vi kalla det vuxenvärlden, den fria barnbubblan på kvarterets obokningsbara plan. Kanske en perfekt plats för att lära sig fotboll, eftersom det inte sällan – i min erfarenhet – är vuxna beslut som står mellan de unga och deras utveckling.

Det gemensamma idén för den belgiska utvecklingen är den om den lilla ytan, på små ytor får man röra bollen ofta. Bristen på yta skapar talang. Men ingen yta skapar ingen talang.

Det där kanske är en romantisk bild, gatufotbollen som talangfabrik, men idén om att skapa ytor för lek, fotboll eller annan, är ingen romantisk bild utan faktisk verklig förändring i den lokala stadsdelen. Och för hur unga människor lär sig spela fotboll. Det naturliga som kommer att ske på de här ytorna är att man spelare 3-3, 4-4, 6-6. Det spel som utvecklar talanger är ett spel som skapar många 1-1 lägen men också uppmuntrar snabba tankar och rörelser utan boll. Det finns aldrig tid att stå still. Det är ett instruktionsfritt spel som lär ut positionsspel, passningskvalitet och teknik. Och i den bästa av världar: Ingen kommer att plocka bort någon från planen. Den där tanken om att alla får vara med är verklig.

Den lilla lokala, väldigt super-lokala, fotbolls/basket/handbolls/landhockey/parkour/dans-planen, ska vara lika självklar som de hundratals parkeringsplatserna för föräldrarnas bilar, och behöver inte ta upp mer plats än några dussin av dem.

Och om tjugo år kommer någon att säga att de där många små planerna som byggdes inte skapade några talanger. So be it. Men kanske skapade de något som är långt större än så.