Spela i framtiden
Någonstans läste jag i en beskrivning av Barcelonas centrala mittfältare Xavi, att han ”spelade i framtiden”. Han samlade hela tiden så mycket information på planen att han visste vad som skulle hända. Han var redan där, i framtiden. Han uppdaterade sin bild av omgivningen flera gånger varje sekund för att alltid bära en riktig bild i huvudet. En stunds ouppmärksamhet skulle innebära att ställa sig med händerna över ansiktet och räkna till två. Allt man visste nyss var förändrat. Burken ett två tre.
En vetenskapsman mitt på planen som visste mycket mer om framtiden än vi andra och som använde den information för att besegra motståndarna. Xavi rörde på huvudet, flyttade sig några steg åt olika håll, passade bollen vidare, täckte bit för bit in sin del av planen, det fanns en enkel stillhet i spelet men sällan långsam, tålamod i ett högt tempo. Det var, till skillnad från vad många nu i historiens ljus vill ha det till, aldrig tråkigt att se på.
Och alldeles i början av VM när Spanien spelade mot Portugal var jag helt säker på att det där spelar fortfarande fungerade, det var som om det återuppstått. Matchen är kanske fortfarande – nu när turneringen nästan är slut – en av de den bästa laginsatserna jag sett under VM. Men den gick upp i rök någonstans när tempot försvann. Kanske var det för att Xavi inte längre var med, eller någon som kunde göra det han gjorde. Eller så var det helt enkelt bara ett ögonblick av fotboll spelat ur minnet.
De som spelar i framtiden finns någon annanstans och de spelar ett annat spel. Och det är också de som är i final i turneringen. Det är snabbare, de spelar mer rakt, hastigheten är högre, antalet passningar är färre, de har inte bollen lika mycket, de fattar färre beslut men kanske fler viktiga. I en match mellan Spanien och Irland i EM 2012 slog Xavi 859 passningar.
En av de främsta av dessa vetenskapsmän finns nu i Kroatien, Luka Modric, som på söndag spelar VM-final. Modric har ett snitt på 69 passningar per match i VM. Ska han få inflytande över en match krävs det att passningarna är mer avgörande, men kanske framför allt att han gör mycket mer än bara passar. Om Xavi skräddade korsstygn, tålmodigt men i hög hastighet, till ett småskaligt broderi på små ytor, väver Modric långa trådar över hela planen med sina rörelser.
Rastlöshet är vad jag tänker när jag ser Luka Modric. Hela den här sommarnatten där jag skriver det här hålls ihop av det rastlösa gnisslandet från hundratals syrsor. Modric är precis det på planen, men han är bara en. Det finns spelare bakom honom som specialiserat sig på försvar och de framför honom som slipat på sin förmåga till anfall. Mellan dem finns Modric som gör både och. Hans offensiva spel är så klart det som får mest uppmärksamhet: hans hastighet med boll, hans löpningar utan boll, hans crossbollar – flest långbollar i turneringen 6,4 per match – hans dribblingar och om det behövs sådant som det makalösa mål han gjorde mot Argentina: En skottfint, en liten förflyttning i sidled, en öppning i försvarsmuren, ett skott djupt nere i målvaktens vänstra hörn.
Men kanske är det försvarsgnisslandet som är det som skiljer ut honom från många andra, spelskickliga, tekniska, snabba mittfältare. Han är den offensiva länken mellan försvar och anfall, men han är också skölden när motståndarna tar sig fram. Kinderägg-metaforen är sliten, men han är minst tre i ett. Han tycks aldrig sluta löpa. När spelare runtomkring honom faller ihop fortsätter han bara.
När man var liten och spelade fotboll fanns det aldrig någon sluttid, det var samlas borta på Solbacken, eller var man nu samlades, och spela tills solen gick ner. Det var en evighet av nya matcher, löpningar, guld-silver-brons-tävlingar. Det fanns ingen trötthet. Livet som en open end, aldrig gå hem. Det verkar ibland dyka upp fotbollsspelare som har den känslan i kroppen. Det ser åtminstone så ut. Som Luka Modric. Varför skulle han gå hem? Han har ju en framtid att spela i.