Så kom den, dagen

Redan innan den långa nedstängningen hade Liverpool-fans börjat sjunga “Now you’re gonna believe us, we’re gonna win the league”. Nu ska ni tro på vad vi säger, det vi säger är sant, vi vet att ni tvivlar, men vi gör det inte längre.

Tro på mig, jag lovar.

Hur många gånger har man inte lovat sådant man inte lyckats hålla. Man har lovat barnen sådant de önskar sig, sådant de drömmer om, sådant man tror att de drömmer om. Jag vill minnas att jag någon gång under de tidiga, ambitiösa, åren sa att “en barndom är inte komplett utan ett besök på Legoland”. Av allt att döma kommer mina barn nu ha genomlevt en ofullbordad barndom.

Ni vet när man har barn, man vill ge dem allt. Men allt styr man inte över. Kristina Lugn skrev i en vansinnigt vacker dikt till ett barn: “Du ska inte få ärva någonting alls av mig. Men du ska få alla pengarna.”

Pengarna absolut, om man har några. Egenskaperna, inte nödvändigtvis. Men vad mer? Kristina Lugns dikt handlar om det man inte kan ge, men som man önskar att de ska få:

“Du ska få ett liv som
förlåter dig allt.”

Det finns en sak jag har velat ge mina barn, en ligaseger för Liverpool. Det var det vanliga när jag var liten på det tidiga 1980-talet. Men det var också trettio år sedan det hände. Jag har längtat, för egen del, men om jag ska vara ärlig, mer för deras:

Ni ska få en dag
som den här.

Jag vet inte hur många gånger vi har suttit i soffan de senaste tio åren, tillsammans med den gemensamma oron och längtan i kroppen.

I det vanliga livet vet man inte alltid vad det är man längtar efter. Inte sällan utgör längtan bara en serie glapp under den tid man är vaken, långa som inandningar, aningar av något som man borde göra, något som kanske kommer att hända. När vi sitter där i soffan, i den enskilda matchen, vet vi alltid. Det är tydligt, nittio minuter senare ska vi ha vunnit. Och alla de där sittningarna, sammanfogade till en enda lång sittning, blir idag den sittning som leder fram till just nu, just idag.

Till den här dagen när jag ska få resa mig upp och ge den till mina barn.

Men det är en felaktig tanke. För den här dagen skiljer sig från alla idéer jag har haft om att jag är den som ger och de är de som får. Det här är en gemensam dag, den kommer inte från någon till någon. Den har uppstått av tiden vi har väntat och förväntat tillsammans, den är resultatet av vad man skulle kunna kalla ett gemensamt arbete, ja inte fan har det varit lätt att sitta i den där soffan, ont har det gjort, lyckan har varit smärta som släpper.

I en större mening, och det här kan låta som en kliché, så är det faktiskt ett kollektiv som sträcker sig längre än så, som omfattar alla andra som längtar, inte minst till staden Liverpool. När vi var där innan nedstängningen och såg en match på en pub i Toxteth kände vi den, vi var inte några andra, vi var också de.

Det där att slutas i ett kollektiv, eller kanske snarare att öppen upp sig för att bli en del av ett kollektiv, det finns så mycket mening i det. I det Toxteth där vi satt kunde man se hur staden samlades och hur vi smög in och blev en del av den. Kristina Lugn förmedlar den kollektiva känslan också:

“Min julklapp till dig
är att om du faller
så ska medmänniskorna
glädjas åt att
få ta emot dig.”

Ja just så, you’ll never walk alone.

Den gemenskap vi har kunnat forma kring det där fotbollslaget är en gemenskap mycket större än det som får plats i en soffa. Det är en historia, det är berättelser, det är länkar, trådar och minnen som andra har haft och berättar om för oss.

I Sheffield träffade jag en gång ett par i 35-års åldern, Marie och Marwin på puben The Shakespeare. De pratade på ett självklart vis om gruvstrejken 1984 och slaget vid Orgreave när Margret Thatcher satte in 6000 poliser från 18 polisdistrikt för att slå ner de strejkande eller ”den inre fienden” som hon kallade dem. De berättar om de som de kände som var där. I botten kunde man höra en kollektiv berättelse om motstånd och rättvisa, riktad söderut, mot London. Norra England är präglad av dessa berättelser. 

I sin bok Chaws – demoniseringen av arbetarklassen beskriver Owen Jones den gemenskap som fanns i de gruvstäder som var själva den infrastruktur av arbete som fanns i norra England, det norra England som också är Liverpool, eller kanske riktigare: Det norra England som inte är London. Den kamp som London, med Margret Thatcher förde mot dessa städer i norr handlade, skriver Jones, om en kamp mot de “byar och platser och städer, som byggt hela sin kollektiva gemenskap på arbetet. Gruvorna skulle antingen läggas ner eller privatiseras. Det var en attack mot det som band folk samman”.

Owen Jones kopplar denna kollektiva rörelse till fotbollen: ”Den gängse bilden av arbetarklassen är oskiljaktigt förbunden med fotboll, det enda kvarstående arbetarintresset i en era där alla andra rudiment av arbetarstolthet sveps bort, från traditionella industrier med gruvdrift, textil och maskinbyggnad till de historiska banden mellan det organiserade arbetet och det politiska parti som bär dess namn”.

Det där är sant på många platser. Fotbollen gör så mycket som samhället inte längre klarar. Det var vi:et i Now you’re gonna believe us som var det viktiga, inte löftet. Nu har det infriats, men arbetet fortsätter, snart. Men först den här dagen.

Den här dagen är inte någons
den här dagen har redan en lång historia
den är också vår.

ps and don’t be afraid of the dark ds