Trent Alexander Arnolds ögon

Världsfotbollen har gjort så mycket för att bygga upp avstånd, höja insatser, läktare och inkomster. Så kommer det ögonblick, kvällar, när allt som skiljer oss åt försvinner, när allt sammanfaller och tevekameran zoomar in Trent Alexander Arnolds ögon efter Liverpools 4-0 seger mot Barcelona – den som tog laget vidare trots förlusten med 0-3 i bortamatchen. Och det var han, Trent, som slog hörnan, den osannolika hörnan, till det fjärde målet. Det där ögonblicket som fladdrar förbi så snabbt, man hinner nästan inte uppfatta vad som händer, men som stannar för evigt.

Trent Alexander Arnold kommer från Liverpool. Han föddes i West Derby, gick i en katolsk skola 4,5 kilometer från Anfield Road, platsen där han slog den där hörnan, platsen där kameran zoomade in hans ögon. 

Och jag har sett de där ögonen. Jag har sett dem på fotbollsträningar och fotbollsmatcher, i omklädningsrum och avbytarbås, på platser som knappt google maps hittar fram till. De unga fotbollspelarnas ögon när de lyckas, misslyckas, önskar mer, ville bättre, har sett vad de kan göra, förändrats, förtvivlats, längtat och förlorat. Och ibland vunnit. Spelet, det där spelet, den där teatern, det där överenskomna möjliga utanförskapet, det som många vill kalla lek men som är allvar för att det får vara lek.

Det finns inga avstånd när man ser in i ögonen hos den som är där, som är i ögonblicket. Det finns bara de små stegen hit och blicken ut över en obegriplig värld där man för ett ögonblick är i mitten av allt som är viktigt. Många kommer säga att det är overkligt, men det är tvärtom, det är så verkligt att allt det andra blir overkligt, det utanför platsen, punkten. Det är inte teatern som är overklig – det är det andra. Det är inte spelet som bygger upp avstånden, det är det andra, det vi inte ser när vi ser in i Trent Alexander Arnolds ögon.

Man kan aldrig stanna där. Dörren till omklädningsrummet öppnas, bildörren efter skjutsen hem från matchen öppnas och slås igen. Stegen avlägsnar sig. Men vi kommer att ses igen på platser som den här för att få se in i varandras ögon igen och veta att ingenting är vackrare än just det.