Ingen människa är en VAR-kamera

När Frankrike vann semifinalen igår återvände jag till 1982. Till semifinalen mellan Frankrike och Tyskland. Sverige spelade inte VM, hela mitt hjärta fanns hos Frankrike. Semifinalen förlorade Frankrike på straffar efter att ha varit i ledning med 3-1. Jag var elva och otröstlig. Det är ett smärtminne som inte försvinner. Det var också matchen där Tysklands målvakt Toni Schumacher överföll Patrick Battiston och slog honom medvetslös. Schumacher blev på så sätt bilden av någon som tog något ifrån mig. Det var också första gången jag upptäckte vad det kunde betyda att dras med i de där fantastiska fotbollskänslorna. 

De känslor som fick mig att dagen efter matchen klippa ut en bild på Schumacher att nåla upp på väggen i mitt elvaåriga pojkrum och ta pilarna från hyllan i förrådet på atriumgården på mexitegel-huset och kasta dem så att de fastnade i vävtapeten bakom tidningsurklippet. När tidningsurklippet var nertaget syntes fortfarande de små hålen från pilarna.

Det finns i fotbollen, som överallt, onda handlingar. Sådana som bör fördömas och förkastas. Det finns domare och det finns tydliga domar. Numera finns det till och med övervakningskameror för att förbättra brottsbekämpningen. Så långt tycks allt tydligt, vad som är rätt och vad som är fel. Men ingen människa är en VAR-kamera. 

När Zinedine Zidane för ganska exakt tolv år sedan i VM-finalen 2006, skallade Marco Materazzi ägnade jag nog en veckar åt att försöka förstå Zidane, jag sökte och grep efter alla förklaringar som eventuellt fanns till vad han gjort. Jag hörde igår i SVT-.studion experten Daniel Nannskog enkelt fördöma denna skallning. Det verkade så rimligt och så behagligt. Jag själv sökte då efter de exakta orden som Materazzi sagt för att sätta dem i proportion till Zidanes skallning. Som gjorde DEN rimlig, som ett elegant utfall från en känslomässigt sårad Cyrano de Bergerac. Jag behövde få veta, jag ville förlåta, han var den enda spelaren jag tyckte om i det där outhärdliga Galacticos-Real-Madrid-laget som i början av 2000-talet drog ut linjerna för så mycket av det som skulle bli den globala fotbollen de kommande arton åren. Jag köpte en Real Madrid-tröja till min treårige son 2003 för att han ville ha en, men jag var noga med att inte köpa David Beckhams utan Zidanes. Man gör vad man kan för att hamna på det man anser vara den goda sidan. 

Det var också en barnslig tanke: Zidane var inte skyldig, eftersom jag inte ville att han skulle vara det. 

Jag letade också efter förklaringar till Luis Suarez bitning av den italienska backen Giorgio Chiellini i Uruguays sista gruppspelsmatch mot Italien i VM 2014. Varför? För att jag hela säsongen fram tills dess jublat över hans fantastiska mål för Liverpool, de som nästan gav oss ligatiteln. 

Kanske fanns det tyska fans som 1982 dagen efter VM-semifinalen mot Frankrike sökte förlåtande förklaringar till målvakten Schumachers överfall på Patrick Battiston.

Den 26 maj i år satt jag på en pub i Norrköping – med Liverpool-fans – och såg en hel lokal förändras när Real Madrids mittback Sergio Ramos fällde Liverpools Mohamed Salah till marken i Champions League-finalen mellan Liverpool och Real Madrid. Tacklingen som fick Sarah att dra axeln ur led och i förlängningen Liverpool att förlora matchen. En förseelse som liksom Schumachers mot Battiston inte ledde till någon åtgärd från domaren. Vuxna män, mig inkluderad, skrek mot storbildsskärmens digitala ansikten. Ibland stående helt nära, så att duken nuddade nästippen, rörde sig i vinddraget från svordomarna. Sergio Ramos var helt säkert en ond människa. Som jag såg det.

När jag var elva 1982 var jag nog ändå mest ledsen, Battiston föll till marken, bars ut och Frankrike förlorade. Jag grät. Nu, våren 2018, var jag arg på ett annat sätt, så att jag kunde vända mig mot mig själv och undra. Det fanns kommentarer jag raderade från sociala medier efteråt.

Jag vill förstå Zidane, till och med Suarez, men tänkte inte förstå Schumacher och Ramos. 

Det har funnits några politiska handlingar i årets VM. De har fördömts av Fifa. Sherdan Shaquiri och Granit Xakas albanska örnar efter segern mot den i deras ögon Kosovo-albanska erövraren Serbien eller de två tidigare Dynamo Kiev-spelarna i Kroatiens landslag som sjöng för Ukraina efter lagets seger mot Ryssland. 

Aggressiva och destruktiva utryck för nationell lojalitet? Vackra erkännanden av kärlek till något man älskar?

Det finns så många motstridiga känslor i mig när jag ser på fotboll, de faller omkring mig som väderprognoser. Till synes förutsägbara men samtidigt alltid med ett inslag av överraskning. 

Så kommer jag se matchen mellan Kroatien och England ikväll, med mina känslor hos den kroatiske mittbacken Dejan Lovren, som nu kan få revansch på Tottenhams Harry Kane, nu i England, för matchen mellan Liverpool och Tottenham den 22 oktober 2017 när Lovren blev utbytt efter 31 minuter sedan Kane utnyttjat hans okoncentration och gjort två mål. Matchen som nästan sänkte hans karriär. Den match som blev den botten som han nu rest sig ur. Den resa, den förvandling, som fått mig att älska honom.

Skulle nu Lovren i denna semifinal på något sätt visa ondska, något som världen runtomkring kommer att ta avstånd ifrån kommer jag med största sannolikhet söka förklaringar och jag kommer att hitta dem.

Förlåt i så fall. Det är en sorts smärtlindring, en bön om att någon annan ska få förlåtelse. För min skull.