Maurizio Sarris anteckningsblock

Jag har lådor med anteckningsböcker hemma. Fullklottrade med snabbt nedskrivna, vid tidpunkten livsviktiga, iakttagelser. Glasklara, med tiden bleknande och bortglömda. Ibland när jag plockar fram böckerna känner jag en sorts skyldighet gentemot dessa osmälta tankar. Men jag gör dem ofta besvikna när jag inte minns vad det var jag ville med dem. Jag får stoppa ner dem i lådan igen, de är spår jag inte inte vart de leder.

Jag kommer att tänka på alla de där fullklottrade böckerna när jag ser Chelseas nya tränare Maurizio Sarri. Varje gång Chelsea gör mål, kameran panorerar mot tränaren för att fånga glädjen, men Sarri är redan på väg mot bänken och snart sitter han hopkurad, dålig hållning, över sitt anteckningsblock, ivrigt skriver han i sin knöliga anteckningsbok med mjuka pärmar, till synes helt obekymrad av vad som sker runtomkring, spelarna som samlar ihop sig efter målfirandet, publikens vrål som avklingar, assisterande tränare och sjukvårdare som så småningom återvänder till sina platser.

Vad är det han skriver? Vad är det han måste minnas? Vad vill han fånga? Och när läser han det?

Den är så vacker, hans ensamhet med blocket. Om man någon gång försökt att förstår, få fatt på något som man vet att man vill göra, nagla fast tankarna som ska ta en dit, då vet man att det han gör är viktigare än något annat. För det finns en annan sorts anteckningar än de som man hittar efter lång tid och inte kan förstå. Det är de som var heltigenom klargörande, som kastade ljus över allt, eller var de där sista pusselbiten i en lång tankegång.

Man kan inte döma sina tankar när man skriver ner dem. De lever i glappet mellan det man ser och den långa självkritiska eftertanken.

Vad gör då det här antecknandet med Maurizio Sarri som tränare? Förutom att det gör honom till en person man inte kan låta bli att tycka om. Chelsea är obesegrade hittills i Premier League, det är uppenbart att han lyckats få en spelare som Eden Hazard, kanske den enskilt viktigaste spelaren i något engelsk lag i år, att tycka om att spela fotboll och dessutom vilja göra det i Chelsea. Det har funnits många rykten om en flytt till Real Madrid. Hazards landsman och lagkamrat Thibaut Cortois flyttade dit, men Hazard har stannat. Vill man inte stanna hos en man som kröker sig ner över ett anteckningsblock när alla tappar kontrollen och kastar sig ut över reklamskyltarna?

Hazard vill också vara i det där glappet mellan det man ser och den långa självkritiska eftertanken, på den fria platsen där man kan krafsa ner sina rörelser, på en plan eller i ett block. Prova sig fram, fästa det man just tänkte vid något verkligt. Många kanske ser Sarris krökta kropp över blocket som en man oförmögen att vara i ögonblicket. Jag tror det är tvärtom, han håller fast vid det, och följer det till tankens slut. Det är en en fin plats, den är fri. 

Han ser, och Eden Hazard står bredvid honom och ser vad han ser. De tittar ner i blocket, de spretiga tankarna som rör sig över pappret mot framtiden, nästa rörelse, nästa tanke, de nickar till varandra och allt blir begripligt.