Fotbollens öppna landskap

Om man kommer ut i ett stort öppet landskap, ja kanske ett sådant som Ulf Lundell trivs bäst i, var kommer man då att vilja bygga sitt hus? Om man får välja fritt kommer man troligen inte placera det mitt på den öppna slätten, om där inte finns en liten åkerholme av träd. Det troliga är att man kommer att välja en plats i kanten av det öppna, med ryggen mot en skog, kanske en bit upp i en slänt, skogen och norr i ryggen, fältet och söder i ansiktet. Med ryggen fri, och blicken ut över det öppna. Reser man genom öppna älvdalar eller stora slätter hittar man människorna i kanten, i brynet.

Bara något helt kort om brynet, denna magiska plats i landskapet. Länsstyrelsen i Stockholm kallar, på naturvårdiska, brynet för en övergångszon och beskriver det: ”I brynen, där skogen möter det öppna landskapet, finns ofta en stor variation av träd, buskar och blommor. Där kan insekter, fåglar och småvilt som harar och rådjur hitta både mat och bo. Välskötta bryn erbjuder en rik biologisk mångfald och bidrar till ett vackrare landskap.”

Bakom brynet en skog.  

Och nu en liten övergångszon till fotboll.

Det finns platser på planen som ligger i övergången från ett till ett annat. Är man intresserad av hur fotboll fungerar ska man titta på de platserna. Att lyckas som fotbollslag handlar om att lyckas i just de här övergångarna. Hur förändras spelet från att backlinjen har bollen till att mittfältet har den, hur flyttar sig backlinjen in i mittfältszonen? Det är två enheter som möts, en överlämning, olika spelartyper, olika tempo, olika kunskap. Det fanns ett ögonblick i Sveriges match mot Schweiz, strax innan målet, när backen Victor Nilsson-Lindelöf drev bollen från sin plats utanför straffområdet in och upp i nästa zon. Hans steg ut från det ena till det andra förändrade spelplanen, motståndarna tvingades omgruppera, nya ytor skapades. Ett smart sätt att använda övergången till något bra.

Om vi uppehåller oss i brynet mellan backlinje och mittfält. Det har varit uppenbart i det nyligen avslutade VM-sluspelet att de bästa lagen haft oerhört starka mittbackspar. För övrigt en av de få positioner på planen som nästan alltid omnämns som ett par. Anfallspar talas det om, men det är mer sällsynt att få ihop ett sådant, kanske för att anfallare är individualister. Mittbackarna däremot, de är som poliserna i amerikanska serier. På spaning med donut och kaffe. Olika, men utan varandra ingenting. Det finns ingen annan position där samarbete, fotbollens kärna, blir tydligare och viktigare än där. Den yta de är satta att täcka är den där det blir flest mål. De har inte råd att agera ensamma.

Mittbackarna är – och här kan vi minnas smeknamnet på en av de två svenska – skogen i ryggen på den öppna fotbollsplanen. Den som – inte sällan tillsammans med en defensiv mittfältare, tänk N'Golo Kanté i Frankrike – ger tryggheten åt de rastlösa, rörliga, bosättarna på mittfältet. Den värdefulla vackra och känsliga biotopen brynet finns i mellanrummet mellan detta defensiva slutna och rörligheten på det öppna fältet framför. 

Det är skötseln och omsorgen av den här övergångszonen som skiljer ut de framgångsrika lagen.

I Frankrike i ytan mellan Umtiti - Varane- Kanté - Matuidi och Pogba - Griezmann,  i de första stegen på väg ut på det öppna fältet.

Sedan friheten, de öppna landskapet, där Kylian Mbappé löper in i ständigt nya ytor och Giroud vandrar runt som en vilsen skogshuggare.

Att Belgien inte nådde ända fram hade med deras bristande försvarsspel att göra. Det fanns inga trygga mittbackar som visste vad de skulle göra. Ett tag offrade man den exceptionella brynspelaren Kevin De Bruyne för att göra skogsarbetet. Innan förbundskaptenen Roberto Martinez hittade Marouane Fellaini och kunde släppa Kevin fri, viket hände i 65:e minuten vid underläge 0-2 mot Japan. Resultat: vändning till 3-2. I mötet mot Frankrike hjälte sedan inte ens detta.

Kroatiens mittbackar överträffade sig själva, och laget spelade som bäst när de fick sällskap av en tydlig defensiv mittfältare i Brozovic, som kunde ge ryggen-fri-känslan till Modric och Rakitic.

Brasilien hade den inte, inte Argentina heller eller Tyskland, Spaniens skog därbakom var för gles.

Sveriges framgång kom på många sätt att personifieras av att laget kompenserade sin brist på typiska fria kreativa brynspelare med en rejäl skogsplantering hela vägen från Granen och Nilsson-Lindelöf, via Sebastian Larsson/Gustav Svensson och Albin Ekdal, kanske ända fram till Emil Forsberg.

Ett pragmatisk skogsbruk som en del menar inte gav oss den där härliga sommarkänslan av öppna landskap; bränna sitt brännvin själv i form av flygande nickmål från Martin Dalin eller snurrfintar från Anders Svensson. Men i fallet Sveriges var det uppenbart att ett skrotande av brynet, en långsiktig investering i pragmatiskt långsiktigt skogsbruk, var enda möjliga vägen till framgång.

Den här gången. Nu har kanske Janne Andersson lite tid att söka upp de rara arterna som kan vara början på en lite större mångfald också i svensk landslagsfotboll. Han kan börja med att leta i fotbollsplanens gränstrakter där de frodas bäst.