Beslutet och vissheten om en riktning

Bara den här meningen var ett beslut, var den ens ett bra beslut, nådde den fram, berättade den vad jag ville säga? Borde jag ha gjort annorlunda? Nu är det för sent att ångra – backspacetangenten kan möjligen rädda mig från att göra den offentlig – men skriven är den, jag valde att göra det. Jag provar att acceptera den, liksom de meningar som följer efter. Någonstans ska man ju.

Ibland när jag coachat fotbollslag har jag pratat om femtio procent. Det har varit ett sätt att försöka hjälpa spelare att fatta kloka beslut. Jag brukar säga att om du anser att chansen att det du vill göra lyckas är större än femtio procent, alltså att det skulle lyckas varannan gång du gjorde det, så gör det. Som en riktlinje i den stora mängd beslut som varje match innebär. En känsla av att man har ett val, men att det man till slut väljer måste vara mer än möjligt.

En av grunderna i fotboll är att få igång ett tempo i spelet. Den rytm man vill spela i. Ju högre den kan vara, i alla fall i perioder, desto mer och snabbare måste motståndaren röra sig och det är när motståndarens rör sig som glappen uppstår, de glapp som blir de ytor man kan spela på. Snabbare beslutsfattande leder till ett högre tempo. Jag brukar klappa eller ropa tempot: bam-bam-bam-bam. 

Men hur fan ska man veta om det är femtio procents chans? Och hur många saker hade aldrig hänt om man hade krävt en sån avkastning?

Allt i hela världen kan i ärlighetens namn kännas som hundra procents risk att misslyckas. Och den finaste känslan kan ju vara den att klara av något riktigt svårt. Så det där med femtio procent är kanske inte så heltäckande ändå, som verktyg betraktat.

Så då kommer nästa problem - ja vafan låt oss kalla saker för dess rätta namn även om motivationskonsulten nu vill att vi använder ordet ”utmaning”.  Hur skapar man en plats där det känns lätt att fatta ett beslut? 

I en text häromdagen skrev Jonathan Wilson om Newcastlespelaren Joelinton och hans förlorade självförtroende. Wilson använde ett ”hemskt ögonblick” i matchen mot Sheffield United som exempel, ett ögonblick där Joelinton ställdes inför tre möjliga val när han fick bollen vid motståndarnas straffområdeslinje:

”As he reached the box, three options were open: to use his left foot; to jab a finish with the outside of his right, probably in at the near post or through the keeper’s legs; or to open his body in the style of Thierry Henry and bend it right-footed in at the far post.”

Han valde en dålig kombination av de två sista, skriver Wilson, och bollen nådde knappt fram till mål. Wilson såg här något sorgligt, en säregen anfallstalang som varit mållös i tio månader - även om han faktiskt gjorde ett mål senare i just denna match. 

Ett dåligt självförtroende leder till att beslutsfattandet blir tveksamt, tvivlet smyger sig in. Motsatsen inom amerikansk baseball kallas att ha en ”hot hand”, det är när inget kan gå fel. Joelinton hade fått den kalla handen av allt han ville göra.

Vi har alla varit där, man börjar tvivla på det man gör, varje ord – eller vad det nu är för material man jobbar med – blir då helt avgörande. Den där första meningen där uppe, omöjlig, så många andra möjligheter, som jag borde välja. Vad ska jag välja? Är detta verkligen bra? Är jag värdelös? Man kliver in i zonen där det hundraprocentiga misslyckandet bor. 

Misslyckandet är alltså nyckelordet. Det är i relationen till misslyckandet man får börja. Att det är ok att misslyckas. Vad man vill att Joelinton ska känna där i kanten av straffområdet, på linjen till ännu ett avgörande ögonblick som ska definiera honom, är att bara han bestämmer sig så kommer det vara ok att missa. Bestäm dig, gör det till hundra procent, stå för det och går det åt helvetet så är det ok.

Och hur skapar man en sådan plats? Jo egentligen genom att skapa en trygg plats där man får göra misstag. 

Nyckeln är att se potential inte nuläge. Potential är en framtida plats, lite som utopi, men kanske mer sannolik. Det blir helt avgörande att förstå att resultatet ligger i framtiden, inte här och nu. Beslutet måste få vila i vissheten om en riktning.

När Ajax utvecklade sin ”player paradigm” för sina ungdomsspelare var kärnan att sätta spelaren inte lagets resultat i centrum. Det var avgörande för att inte fixera sig vid vad som hände nu och nu och nu. Det finns så många nej och nej och nej att säga och tänka som tränare om man ser de enskilda händelserna, så mycket tvivel att så om man inte vet vart varje händelse förhoppningsvis  ska ta en spelare.

Att fokusera på resultatet är så klart rimligt på Newcastle-nivå där Joelinton tvivlar på kanten till straffområdet, även om hans tränare står inför utmaningen nu att förändra hans känsla av den kalla handen, men med yngre spelare är det ödesdigert för att utveckla potential. Det resultatorienterade coachandet handlar alltid bara om coachens egen fåfänga eller strebermentalitet. Det är också en säker väg för att skapa rädsla för att misslyckas. 

Det kan vara det svåraste jag ställts inför under femton år som fotbollsledare, de unga tjejernas tvivel inför att fatta beslut. Deras sätt att säga förlåt när de tänker att de gjort fel, deras tvivel när bollen landar vid deras fötter. Det var först när jag hittade två ord som jag kunde börja försöka förändra, jag hade försökt med ”bolltempo”, ”spelbarhet”, alla de där orden som är funktioner i spelet, funktioner och en sorts abstrakta krav. Som spalterna i deras bedömningskriterier i skolan. Inte till så stor hjälp för inlärningen.

Jag började använda två ord som kunde uppfattas som mer generella men samtidigt tydligare: mod och ansvar. Den som får bollen får göra det den vill, fatta sitt beslut, det är modet, den som inte har den ska ge henne alternativet, visa på möjligheterna, finnas där, ta ansvar. Orden funkade bra, de var verkliga, mänskliga, mycket mänskligare än femtio procent. Alla visste vad mod och ansvar var. Och det var dessutom inte bara den som hade bollen som skulle fatta beslut, stå där ensam med ansvaret, den med bollen fick modet för att ta sitt beslut, den utan fick ansvaret för att ta sitt.

Vad jag skulle göra under tiden, jag skulle stå vid sidan och säga ja – eller egentligen är det bästa sättet att säga ja som fotbollscoach att hålla käften medan det pågår. Se spelarena fatta sina beslut och vart det tar dem. Det är femtio procents risk att jag misslyckas med det, men man får – som det heter – jobba på det.