Tid, tålamod och tystnad

Ikväll kanske Liverpools nyförvärv för säsongen Fabinho tar plats i startelvan, skriver The Guardian. På Anfield, i Champions League mot Röda Stjärnan från Belgrad. När Jürgen Klopp fick frågan om varför den brasilianska mittfältaren hittills i år bara har spelat totalt 21 minuter för Liverpool förklarade han att “jag kan inte förkorta den tid det tar att komma till rätta, att hitta sin plats. Det finns kanske de som kan det men inte jag”.

Guardian kallar Fabinho för “the quiet man” och Klopp tecknar ett kort personporträtt av brasilianaren:

“He has had to adapt to the style of play and, if you watch Fabinho playing at Monaco, he was full of confidence. You come to a new club and it depends a bit on your personality. He’s not the loudest person on the planet. He is more a reserved person, looking, watching, absorbing, and it always takes a little bit more time. But on the pitch, he is back now and that’s good now. All fine”

Looking, watching, absorbing. Det är sådant som måste få ta tid, menar Klopp.

Klopp tar exemplet Andy Robertson, skotten och ytterbacken som fick vänta länge på sin tur förra året, men i år är en av lagets viktigaste spelare. Robertson får saker att hända. Gå tillbaka ett år, sa Klopp, och se på Andy: “Vid den här tiden på året hade han spelat en kanske två matcher”. Robertson har berättat hur mötet med Klopp handlade om så mycket mer än om fotboll, om att förstå vem man var och hur man såg på världen, hur man betraktade livet, hur man lärde sig nya saker. Robertson kom från ett Hull som slogs i botten av engelska andraligan och berättar om mötet med Klopp:

“When you meet a new manager you’re nervous and this was even more so because our gaffer is world famous. But he gave me one of his hugs and relaxed me from day one. The gaffer really wants to know you. I sat down with him and he told me about his past and I told him about mine. We both had to battle for everything. He liked my story and that helped.”

“Han gillade min historia och det hjälpte”. Var och en måste hitta sin berättelse, ta plats på planen som den man är – för att kunna bli den man kan bli.

I senate avsnittet av fotbollspodden Football Weekly diskuterade man José Mourinhos misslyckande i Manchester United. En av orsakerna hittade man i hans relation till de stora offensiva talanger han har i laget, de som han aldrig riktigt, på riktigt, ger chansen, eftersom han prioriterar säkerhet, trygghet, försvar framför anfall.

Om Mourinho skulle ha tid att lyssna till berättelsen om till exempel Anthony Joran Martial, en av lagets mest talangfulla och oväntade spelare, skulle han lotsa honom och sedan släppa loss honom som anfallsvapen, som presspelare och som målskytt. Men Martial får aldrig riktigt Mourinhos förtroende, han har fått starta mindre än hälften av matcherna i år, och bytts ut i hälften av dem.

Han gillade min historia och det hjälpte. Vilken är ens historia, hur kan den formas av de man möter om de orkar lyssna?

Det fanns en scen under förra året med just Andy Robertson, det var i 4-3 segern mot Manchester City i januari i år. Han sprang efter bollen med en sådan närmast barnslig energi och besatthet som en frisläppt fårhunds på den skotska heden.

Alla var som säg det gapade. Vem var denne man? Vad var det han gjorde? Var han galen eller genial? Han var inte alls blyg, inte orolig, inte alls rädd. Han var där han var för att någon hade orkat vänta på att det skulle hända. Ikväll kanske berättelsen om Fabinho börjar på Anfield Road. Vem han kommer att vara? Kanske vet än så länge bara han och Jürgen Klopp det.