Den rättvända spelaren och meningen med livet

Varför blir det mål? Frågan som är fotbollens motsvarighet till “vad är meningen med livet?”. Eller kanske fotbollens motsvarighet till “hur hittar man lyckan?” I vilket fall som helst något man kan bygga en bra föreläsarkarriär på.

Det finns en detalj i spelet som ofta sitter inne på åtminstone en del av svaret. Jag har tidigare skrivit om att spela på felvända spelare. Och förklarade då skillnaden mellan en felvänd och en rättvänd spelare. Den stora skillnaden är att den rättvända spelaren har fler alternativ än den felvända, som egentligen bara kan spela bollen tillbaka eller försöka vända om och bli rättvänd. Den rättvända spelaren kan passa, skjuta, dribbla, driva. För att fortsätta på livscoach-spåret så har den rättvända spelaren mer att erbjuda laget.

Motståndarlaget kommer därför att se till att den spelaren inte finns. Möter man lag som är bättre än sitt eget lag är därför ofta nyckeln att, som vi brukar säga från sidlinjen “hålla dem felvända”. Att inte låta dem göra det de är bättre på, spela framåt, att inte låta dem bli svaret på den eviga frågan. Att hålla dem olyckliga.

En av sidorna med att framför allt fokusera på att göra motståndarna olyckliga är att man måste hålla inne med sin egen lycka, om man med det menar att skapa chanser och i förlängningen göra mål. Någon tränare för ett lag i den nedre halvan av Premier league sa vid ett tillfälle när de skulle möta ett topplag att det skulle kunna vinna mot det bättre laget med ett offensivt spel, men bara om de spelade i 20 minuter. Att satsa framåt, ohämmat söka lycka, under en hel match skulle vara att be om att förlora eftersom man då skulle behöva gå fram för mycket, blotta sig bakåt och ohjälpligt stå och se på hur de överlägsna spelarna i motståndarlaget lyckligt löper med bollen framför sig mot deras mål. Fria att göra det de är bäst på. Lösningen? Att hålla dem felvända eller stänga ner deras spel så att det står 0-0 efter 70 minuter och sedan spela den där matchen på 20 minuter och hoppas att man kan vinna.

Den zon på planen där man framför allt inte vill ha rättvända spelare med fart är den sista tredjedelen, det är där det ska hållas felvänd. Det är där olyckan odlas och de mållösa minuterna skördas.

Så varför blir det mål?

Det enklaste svaret på det är att för att man lyckas få bollen en spelare i straffområdet som slår till den på ett tillslag. Så tillkommer nämligen de allra flesta målen. Men om vi backar ett steg så är det den rättvända spelaren med fart strax innan som kommer vara fröet till målet. Det är därför det finns en typ av spelare som är särskilt eftertraktade i fotbollen. De som rör sig över stora ytor, outtröttligt utan boll, men som hela tiden med målet att skaffa sig den där lilla platsen med yta framför sig där de kan få bollen. En Eden Hazard, en Kevin de Bruyne, en Roberto Firmino, en Mezut Özil, en Christian Eriksen, en – i den bästa av världar – Emil Forsberg. Ta bort den spelaren och måltorkan är ett faktum.

Lyckan produceras på samma plats som olyckan, längre bak i produktionsledet. Målet är bara den där kvalitetssäkringen, det där glaset whiskey när du mår bra, det där fotografiet du måste ta för att spara lyckan för framtiden. När du tar bilden är allting över. Det som ledde fram till bilden kommer du inte att fånga. Svaret på frågan om hur du blir lycklig finns någon annanstans, vid någon annans rättvända fötter. Glöm inte det när du plockar fram fotografiet och minns.