Den utopiska impulsen
Att se på fotboll är att se beslutsfattande som händer på sekunder. Som betraktare har du hela bilden, som spelare har du en bråkdel. Om man är intresserad av hur det fungerar ställer man sig frågor: Varför gör spelare vad de gör, vad de skulle kunna göra annorlunda? De där frågorna, sättet att reagera på spelet blir en spegel: Vem blir man när man tittar på fotboll? Vem skulle man vilja vara?
Supporterns blick är en sak. När jag är supporter är allt en dimma av känslor och impulser som kan förkläs i analys men som egentligen bara är något som händer i rädslans, orons och de stora förväntningarnas närhet. Inget att ta på något annat allvar än just det – en orolig själ instängd i en bubbla.
Men om jag är tränaren, coachen, den som ska lära och lära ut? Den som ska dra samman laget, formulera idéerna, få spelet att fungera. I den stora fotbollsvärlden är det försäsong nu, transfertid och spelarköp, träningsmatcher och forma lagets kärna. Det är nu tränare ska få spelare att tro, att ta ut en gemensam riktning för det möjliga. När Naby Keita i en intervju nyligen förklarade varför han valde Liverpool inför årets säsong framför andra intresserade, större lag, som Bayer München och Barcelona, var det bland annat för att hans vän Sadio Mané, som spelar i Liverpool, övertygat honom: "I spoke at length with Sadio. He told me what a great club this was and how the team had great potential”. Han valde ett lag på väg, men inte framme.
Jag ser en match i Gothia cup, via en streamingtjänst. Jag hör mig själv prata om matchen och om spelet och jag märker återigen hur mycket lättare det är att se det som är fel än att se det som är rätt. Fel och rätt i det sammanhanget utifrån min idé om hur man borde spela den där matchen.
Pia Sundhage skrev, jag tror det var i i hennes bok "Spela på rätt fot", att hon hade en regel i sin pedagogik: För varje negativ sak hon sa skulle hon säga sju bra saker. Ratio negativ kritik/beröm ett på sju.
Varför är det så mycket lättare att ropa eller bita sig i läppen och tyst förbanna någon som slår en felpass än se när den går rätt och säga det?
För att det är det till synes självklara som är rätt. Det är bilen som kör på höger sida, det är hon som ställer sig sist i kön, det är gaffeln i höger och kniven i vänster. Å så lätt det är att säga att man är omgiven av idioter.
En av de svåraste sakerna med att vara fotbollstränare var att visa lycka över någon som gör precis det som man hoppats att hen skulle göra. En spelare tar precis den där löpningen över två zoner på den lilla planen man byggt upp och får bollen strax innan linjen och gör på så sätt mål för sitt lag. Att som tränare då löpa tvärs över planen och ropa JAAA! och göra high-five med spelaren. Vad man än gör blir det oproportionerligt, den förvånade blicken från spelare: Jag gjorde ju bara det vi kommit överens om? Men insikten sedan var nästan alltid densamma: Det fungerade, den där förstärkningen av det de gjorde rätt, det givna, det överenskomna, fick dem att göra det oftare och göra det ännu mer rätt.
Spelare gjorde sådant man pratat om inte för att man sagt åt dem när de inte gjorde det utan för att man såg när de gjorde det.
Trots det hör jag alltså min röst där jag sitter framför Gothia Cup-matchen, och min analys fastnar i det som inte är bra. Nu var jag inte coach på den här matchen men hade jag varit det hade jag kanske tagit med mig den där känslan in i omklädningsrummet och upprepat mina negativa tankar för spelarna, istället för att minnas ett – varför mindes jag inte ett enda – bra försök som hade det där fröet till spelet vi egentligen ville spela.
Det är inte en fråga om att vara det där som brukar kallas curlingförälder, att säga att teckningar är jättefina, att de sjunger bra, fast de inte gör det. Det är inte en fråga om att applådera allt. Det är publikens uppdrag särskilt i ungdomsidrott. Det är mer en fråga att få igång ett samtal med spelarna om vad som kan bli bättre, inte utifrån det som är uppenbart för de flesta på planen nämligen det som inte är bra, utan utifrån potentialen i det andra, i försöken.
När Jürgen Klopps Liverpool kom in till halvtidsvila i kvartsfinalen mot Dortmund i Europa League den 14april 2016 låg de under med 0-2, med ett 1-1-resultat från bortamatchen behövdes tre mål. ”Matchen var över”, skriver Raphael Honigstein i sin bok om Klopp, Bring the noise och vidare: ”Men Klopp ville annorlunda”. I omklädningsrummet visade han laget tre klipp från matchen. Tre rörelser i tre anfall som nästan hade lyckats, och som var löften att fler chanser skulle komma. Spelarna Dick veta vad de nästan gjort, inte vad de inte gjort. Liverpool gick ut, vann matchen med 4-3.
Det finns ett väldigt fint uttryck som återkommer inom fotboll, spelare som ropar "bra tänkt!". Det syns inte sällan också på planen när man ser en spelare göra tummen upp åt en passning som gick fel, och hela publiken som samtidigt stod och skrek "men vafan!". Men spelaren som sa det, som gjorde tummen upp, hade identifierat tanken, sett relationen mellan den som tänkte den och honom själv, sett den möjliga framtiden och gillat vad han såg. Om det hände en gång, kanske tio gånger, till skulle allt lyckas.
Försöken, de första staplande orden på väg mot språket. Då kan man inte fastna i stavfelen, eller stamningarna.
Jag hörde en intervju med Hammarbys coach Stefan Billborn, han är ganska ovanlig i svensk elitfotboll med sin bakgrund framför allt i ungdomslag. Han berättade att hans främsta kunskap inte bestod i att se vilka spelare som var bra, utan vilka som skulle kunna bli bra. Han sa att han skulle kunna placera vem som helst som inte kunde mycket om fotboll vid sidan av en plan i fyra matcher, sedan skulle de kunna säga vilka som var bra. Det var inte svårt att se, menade han. Men vilka var de som skulle kunna komma att bli bra? Hur identifierar man de som kan bli bättre av mer kunskap, annan kunskap, träning och coachning. Det är troligt att det är bland dem som framtidens elitspelare finns. Att se potential, se försöken, det som kan utvecklas, istället för att sortera bort dem genom att stirra sig blint på misslyckandet.
Att se ett misslyckande är lika enkelt som att se någon som är bäst på plan. Det är rörelserna däremellan som är svåra att upptäcka. Att se det bra tänkta, det som precis håller på att formas. Att se den möjliga framtiden, att identifiera den utopiska impulsen.