Tid, tålamod och tystnad

Ikväll kanske Liverpools nyförvärv för säsongen Fabinho tar plats i startelvan, skriver The Guardian. På Anfield, i Champions League mot Röda Stjärnan från Belgrad. När Jürgen Klopp fick frågan om varför den brasilianska mittfältaren hittills i år bara har spelat totalt 21 minuter för Liverpool förklarade han att “jag kan inte förkorta den tid det tar att komma till rätta, att hitta sin plats. Det finns kanske de som kan det men inte jag”.

Guardian kallar Fabinho för “the quiet man” och Klopp tecknar ett kort personporträtt av brasilianaren:

“He has had to adapt to the style of play and, if you watch Fabinho playing at Monaco, he was full of confidence. You come to a new club and it depends a bit on your personality. He’s not the loudest person on the planet. He is more a reserved person, looking, watching, absorbing, and it always takes a little bit more time. But on the pitch, he is back now and that’s good now. All fine”

Looking, watching, absorbing. Det är sådant som måste få ta tid, menar Klopp.

Klopp tar exemplet Andy Robertson, skotten och ytterbacken som fick vänta länge på sin tur förra året, men i år är en av lagets viktigaste spelare. Robertson får saker att hända. Gå tillbaka ett år, sa Klopp, och se på Andy: “Vid den här tiden på året hade han spelat en kanske två matcher”. Robertson har berättat hur mötet med Klopp handlade om så mycket mer än om fotboll, om att förstå vem man var och hur man såg på världen, hur man betraktade livet, hur man lärde sig nya saker. Robertson kom från ett Hull som slogs i botten av engelska andraligan och berättar om mötet med Klopp:

“When you meet a new manager you’re nervous and this was even more so because our gaffer is world famous. But he gave me one of his hugs and relaxed me from day one. The gaffer really wants to know you. I sat down with him and he told me about his past and I told him about mine. We both had to battle for everything. He liked my story and that helped.”

“Han gillade min historia och det hjälpte”. Var och en måste hitta sin berättelse, ta plats på planen som den man är – för att kunna bli den man kan bli.

I senate avsnittet av fotbollspodden Football Weekly diskuterade man José Mourinhos misslyckande i Manchester United. En av orsakerna hittade man i hans relation till de stora offensiva talanger han har i laget, de som han aldrig riktigt, på riktigt, ger chansen, eftersom han prioriterar säkerhet, trygghet, försvar framför anfall.

Om Mourinho skulle ha tid att lyssna till berättelsen om till exempel Anthony Joran Martial, en av lagets mest talangfulla och oväntade spelare, skulle han lotsa honom och sedan släppa loss honom som anfallsvapen, som presspelare och som målskytt. Men Martial får aldrig riktigt Mourinhos förtroende, han har fått starta mindre än hälften av matcherna i år, och bytts ut i hälften av dem.

Han gillade min historia och det hjälpte. Vilken är ens historia, hur kan den formas av de man möter om de orkar lyssna?

Det fanns en scen under förra året med just Andy Robertson, det var i 4-3 segern mot Manchester City i januari i år. Han sprang efter bollen med en sådan närmast barnslig energi och besatthet som en frisläppt fårhunds på den skotska heden.

Alla var som säg det gapade. Vem var denne man? Vad var det han gjorde? Var han galen eller genial? Han var inte alls blyg, inte orolig, inte alls rädd. Han var där han var för att någon hade orkat vänta på att det skulle hända. Ikväll kanske berättelsen om Fabinho börjar på Anfield Road. Vem han kommer att vara? Kanske vet än så länge bara han och Jürgen Klopp det.

Den rättvända spelaren och meningen med livet

Varför blir det mål? Frågan som är fotbollens motsvarighet till “vad är meningen med livet?”. Eller kanske fotbollens motsvarighet till “hur hittar man lyckan?” I vilket fall som helst något man kan bygga en bra föreläsarkarriär på.

Det finns en detalj i spelet som ofta sitter inne på åtminstone en del av svaret. Jag har tidigare skrivit om att spela på felvända spelare. Och förklarade då skillnaden mellan en felvänd och en rättvänd spelare. Den stora skillnaden är att den rättvända spelaren har fler alternativ än den felvända, som egentligen bara kan spela bollen tillbaka eller försöka vända om och bli rättvänd. Den rättvända spelaren kan passa, skjuta, dribbla, driva. För att fortsätta på livscoach-spåret så har den rättvända spelaren mer att erbjuda laget.

Motståndarlaget kommer därför att se till att den spelaren inte finns. Möter man lag som är bättre än sitt eget lag är därför ofta nyckeln att, som vi brukar säga från sidlinjen “hålla dem felvända”. Att inte låta dem göra det de är bättre på, spela framåt, att inte låta dem bli svaret på den eviga frågan. Att hålla dem olyckliga.

En av sidorna med att framför allt fokusera på att göra motståndarna olyckliga är att man måste hålla inne med sin egen lycka, om man med det menar att skapa chanser och i förlängningen göra mål. Någon tränare för ett lag i den nedre halvan av Premier league sa vid ett tillfälle när de skulle möta ett topplag att det skulle kunna vinna mot det bättre laget med ett offensivt spel, men bara om de spelade i 20 minuter. Att satsa framåt, ohämmat söka lycka, under en hel match skulle vara att be om att förlora eftersom man då skulle behöva gå fram för mycket, blotta sig bakåt och ohjälpligt stå och se på hur de överlägsna spelarna i motståndarlaget lyckligt löper med bollen framför sig mot deras mål. Fria att göra det de är bäst på. Lösningen? Att hålla dem felvända eller stänga ner deras spel så att det står 0-0 efter 70 minuter och sedan spela den där matchen på 20 minuter och hoppas att man kan vinna.

Den zon på planen där man framför allt inte vill ha rättvända spelare med fart är den sista tredjedelen, det är där det ska hållas felvänd. Det är där olyckan odlas och de mållösa minuterna skördas.

Så varför blir det mål?

Det enklaste svaret på det är att för att man lyckas få bollen en spelare i straffområdet som slår till den på ett tillslag. Så tillkommer nämligen de allra flesta målen. Men om vi backar ett steg så är det den rättvända spelaren med fart strax innan som kommer vara fröet till målet. Det är därför det finns en typ av spelare som är särskilt eftertraktade i fotbollen. De som rör sig över stora ytor, outtröttligt utan boll, men som hela tiden med målet att skaffa sig den där lilla platsen med yta framför sig där de kan få bollen. En Eden Hazard, en Kevin de Bruyne, en Roberto Firmino, en Mezut Özil, en Christian Eriksen, en – i den bästa av världar – Emil Forsberg. Ta bort den spelaren och måltorkan är ett faktum.

Lyckan produceras på samma plats som olyckan, längre bak i produktionsledet. Målet är bara den där kvalitetssäkringen, det där glaset whiskey när du mår bra, det där fotografiet du måste ta för att spara lyckan för framtiden. När du tar bilden är allting över. Det som ledde fram till bilden kommer du inte att fånga. Svaret på frågan om hur du blir lycklig finns någon annanstans, vid någon annans rättvända fötter. Glöm inte det när du plockar fram fotografiet och minns.

Maurizio Sarris anteckningsblock

Jag har lådor med anteckningsböcker hemma. Fullklottrade med snabbt nedskrivna, vid tidpunkten livsviktiga, iakttagelser. Glasklara, med tiden bleknande och bortglömda. Ibland när jag plockar fram böckerna känner jag en sorts skyldighet gentemot dessa osmälta tankar. Men jag gör dem ofta besvikna när jag inte minns vad det var jag ville med dem. Jag får stoppa ner dem i lådan igen, de är spår jag inte inte vart de leder.

Jag kommer att tänka på alla de där fullklottrade böckerna när jag ser Chelseas nya tränare Maurizio Sarri. Varje gång Chelsea gör mål, kameran panorerar mot tränaren för att fånga glädjen, men Sarri är redan på väg mot bänken och snart sitter han hopkurad, dålig hållning, över sitt anteckningsblock, ivrigt skriver han i sin knöliga anteckningsbok med mjuka pärmar, till synes helt obekymrad av vad som sker runtomkring, spelarna som samlar ihop sig efter målfirandet, publikens vrål som avklingar, assisterande tränare och sjukvårdare som så småningom återvänder till sina platser.

Vad är det han skriver? Vad är det han måste minnas? Vad vill han fånga? Och när läser han det?

Den är så vacker, hans ensamhet med blocket. Om man någon gång försökt att förstår, få fatt på något som man vet att man vill göra, nagla fast tankarna som ska ta en dit, då vet man att det han gör är viktigare än något annat. För det finns en annan sorts anteckningar än de som man hittar efter lång tid och inte kan förstå. Det är de som var heltigenom klargörande, som kastade ljus över allt, eller var de där sista pusselbiten i en lång tankegång.

Man kan inte döma sina tankar när man skriver ner dem. De lever i glappet mellan det man ser och den långa självkritiska eftertanken.

Vad gör då det här antecknandet med Maurizio Sarri som tränare? Förutom att det gör honom till en person man inte kan låta bli att tycka om. Chelsea är obesegrade hittills i Premier League, det är uppenbart att han lyckats få en spelare som Eden Hazard, kanske den enskilt viktigaste spelaren i något engelsk lag i år, att tycka om att spela fotboll och dessutom vilja göra det i Chelsea. Det har funnits många rykten om en flytt till Real Madrid. Hazards landsman och lagkamrat Thibaut Cortois flyttade dit, men Hazard har stannat. Vill man inte stanna hos en man som kröker sig ner över ett anteckningsblock när alla tappar kontrollen och kastar sig ut över reklamskyltarna?

Hazard vill också vara i det där glappet mellan det man ser och den långa självkritiska eftertanken, på den fria platsen där man kan krafsa ner sina rörelser, på en plan eller i ett block. Prova sig fram, fästa det man just tänkte vid något verkligt. Många kanske ser Sarris krökta kropp över blocket som en man oförmögen att vara i ögonblicket. Jag tror det är tvärtom, han håller fast vid det, och följer det till tankens slut. Det är en en fin plats, den är fri. 

Han ser, och Eden Hazard står bredvid honom och ser vad han ser. De tittar ner i blocket, de spretiga tankarna som rör sig över pappret mot framtiden, nästa rörelse, nästa tanke, de nickar till varandra och allt blir begripligt. 

 

 

Tålamod och hjältar

Det finns en scen i Peter Kihgårds tunna bok "Anvisningar till en far" där den unge Peter spelar fotboll med sin pappa, Gösta "Stockis" Johansson, en framgångsrik fotbollspelare och bandyspelare i Örebro:

"Så småningom lär sig en son att se när en far inte kan hålla emot längre; när lusten sväller sig så övermäktig att den måste få utlopp. Någonting där i hållningen,  i nackens stelhet, i stödjebenets böjning, i fotens vridning, vristens sträckning... En son lär sig att kasta sig platt på mage med armarna över huvudet när alla lösa bredsidor framkallat ett oåterkalleligt behov hos en far att äntligen få dra till med en ytterskruvad vänsterkanon".

Tålamodet är slut, Peter duckar.

Det är en av de svåraste pedagogiska utmaningarna som fotbollstränare att få spelare och lag att invänta det rätta ögonblicket, ögonblicket att slå avgörande passningar eller skjuta. Att ha tålamod. Det finns hela tiden en längtan att, som Stockis, dra till, chansa, visa sig på styva linan, vilja bli hjälte när det troligen finns en bättre chans lite längre fram, kanske för någon annan än mig.

Bida sin tid, släppa iväg bollen, låta den komma tillbaka en annan väg. Det gemensamma sökandet efter luckor och öppningar. Det långsamma vickandet av motståndarlaget som ska få det att gnisslande gå upp i fogarna. Det kan ta tid, egentligen måste det ta tid.  

Det finns spelare som tycks ha ett oändligt tålamod, som heroiska pedagoger, studsar de sina passningar mellan medspelarna. De gör något med tempot och – om man så vill – samtalet på planen. Det finns en lösning någonstans, om vi bara låter det pågå ett slag, stillsamma bekräftelser, avvägda analyser och inövade rörelser. Denna väntan är inte samma sak som långsamhet, tvärtom. Det är inte en stillastående, busshållplatsväntan. Det är en väntan i ständig rörelse. 

När Zlatan kallade Pep Guardiola för filosofen var det kanske för att han krävde tålamod, reflektion, väntan. Zlatan, han skulle inte vänta, de andra skulle lägga sig ner på marken och ducka. 

Det har uppstått en sådan stor skillnad nu mellan olika fotbollsklubbar, klyftan mellan de som har mycket, nästan allt, och de som inte har ökar. Det talas om att det också sliter isär ligorna, topplagen blir mer och mer överlägsna. Glädjen över VM-slutspelet handlade delvis om att det där lite ställdes på ända. Man talade om ett lagens VM. Stjärnor som föll. Men det lag som till slut vann var trots allt ett lag av stjärnor, men det var stjärnor med ett stort tålamod. Det glimrade kanske inte om Frankrike, men de putsade och putsade sig fram till den finaste medaljen.

Nu har alla återvänt till de inhemska ligorna. Transferfönstren håller på att stängas. Och skillnaden är tydlig mellan lagens förutsättningar. Den har fått som följd att de på pappret sämre lagen måste hitta sätt att vinna som är tålamodskrävande. Deras väntan är en väntan utan boll, en väntan på ögonblicket. Ett misstag från den till synes överlägsna, den motattack när de vaggats in i säkerhet, en fast situation där allt kan hända. Ligger de lågt och försvarar, med många spelare nära sitt eget mål, är det svårt att ta sig förbi dem. Att lyckas med det kräver högt tempo i passningsspelet. Och det kräver tålamod. Ytorna finns där för den som väntar.

De sämre lagens hopp är då att de bättre tappar tålamodet, någon vill för mycket i fel läge, någon vill bli hjälten där utrymmen inte finns. Då kan man vända spelet snabbt, gripa det där ögonblicket.

Det finns en hjälte därute, det gör det nästan alltid. Lyckohjulet kommer att stanna på en siffra. Men i en lagsport måste alla vara överens om att det inte är jag som är hjälten. Först då kan jag bli den.

De små ytornas frihet

Ibland lyckas vissa länder få fram en mängd fantastiska fotbollsspelare. Alla andra länder börjar då titta på detta land. Vad har man gjort, hur ser talangutvecklingen ut, hur har de tränat, hur har man tänkt nytt? Sedan börjar man kopiera receptet.

Varför har Belgien fått fram så många fantastiska spelare just nu? Hur kunde Kroatien gå till VM-final? Inte sällan hamnar intresset på just träningsnivå, på den organiserade idrottens olika idéer om vad man ska träna på och hur. Men tänk om det inte är på fotbollsplanerna, de bokningsbara och organiserade, det avgörs. I alla fall inte bara.

Det belgiska bollundret har studerats och kopierats. Kärnan i den idén var att minska planernas och lagens storlek vid match, instruktörer reste runt i landet och konstaterade att unga spelare rörde bollen för sällan. Man satte spel 2-2,  3-3, 4-4, som standard i både träning och match. Man tog också bort resultatet för yngre spelare. Nu har det diskuterats om det är denna omläggning som skapat alla dessa stjärnspelare. Det finns ingen talangfabrik i Belgien skrev Erik Niva nu i sommar: "Tillsammans påstods de vara affischpojkar för en belgisk talangutvecklingsrevolution – en modell baserad på mindre planer och färre tabeller – men var i själva verket produkten av helt andra omständigheter". 

En del av stjärnorna fostrades innan det nya systemet och andra fostrades utomlands. Men kanske finns det ändå något att lära av det belgiska exemplet. Något som inte handlar om fotbollen som talangfabrik utan också som ett samhällsprojekt i en polariserad tid.

En sak man inte hört så mycket om är Belgiens satsningar på fotboll som ett konkret integrationsprojekt. I slutet av 1980-talett ökade invandringen i Belgien. Antropologen Johan Leman fick i uppdrag att hitta sätt att integrera de nyanlända. Hans förslag var fotboll. Han uppmanade kommuner att bygga små betongfotbollsplaner i stadsdelarna. En lokalt byggd infrastruktur för fotboll. Det här är så klart inte bara giltigt för fotboll. Basket är lika rimligt, samma sak gäller för andra aktiviteter, dans, parkour, eller vad ett samhälle vill skapa plats för. Men tanken är att det finns en möjlig utveckling av talang och intresse som sammanfaller med en om integration som finns bortom pärmar och utvecklingslinjer i fotbollsklubbarna. Något bortanför lagens akademier, utvecklingslag och förädling av spelare som, om man ska se på hur svensk fotboll utvecklas, inte alls givit något större resultat.

Efter att ha tillbringat en del tid inom Hammarbys fotbollsutbildning kan jag konstatera att sättet som man odlar talanger på mest skapar osäkerhet, konformism och i slutänden leder till att många slutar att spela fotboll för tidigt. Klubben kan inte heller sägas ha fått fram särskilt stora talanger under de senaste decennierna, om nu det är målet. 

Kanske kan fotbollsklubbarna fortsätta med sin fåfänga utslagningsutbildning i all evighet utan att något händer. Kanske är det på andra platser som talangerna kommer att formas. Kanske på de ytor som man skapar i staden. I större städer är det kampen om ytorna som är det centrala. Det bästa sättet att se vad som är viktigt i ett samhälle är att se hur mycket plats saker och ting får ta.

I sin självbiografiska bok ”How to watch football” skriver den nederländske fotbollspelaren Ruud Gullit om de små planerna i Amsterdam där han lärde sig spela: ”I used to mess about with the ball in the local playground with little sense of what was happening around me. I developed skills with the ball, moves, tricks, trying to outsmart the others. In those tiny playgrounds in Amsterdam I wasn’t the star”. 

Nyckelordet här är den där känslan av att världen runtomkring inte finns, kanske ska vi kalla det vuxenvärlden, den fria barnbubblan på kvarterets obokningsbara plan. Kanske en perfekt plats för att lära sig fotboll, eftersom det inte sällan – i min erfarenhet – är vuxna beslut som står mellan de unga och deras utveckling.

Det gemensamma idén för den belgiska utvecklingen är den om den lilla ytan, på små ytor får man röra bollen ofta. Bristen på yta skapar talang. Men ingen yta skapar ingen talang.

Det där kanske är en romantisk bild, gatufotbollen som talangfabrik, men idén om att skapa ytor för lek, fotboll eller annan, är ingen romantisk bild utan faktisk verklig förändring i den lokala stadsdelen. Och för hur unga människor lär sig spela fotboll. Det naturliga som kommer att ske på de här ytorna är att man spelare 3-3, 4-4, 6-6. Det spel som utvecklar talanger är ett spel som skapar många 1-1 lägen men också uppmuntrar snabba tankar och rörelser utan boll. Det finns aldrig tid att stå still. Det är ett instruktionsfritt spel som lär ut positionsspel, passningskvalitet och teknik. Och i den bästa av världar: Ingen kommer att plocka bort någon från planen. Den där tanken om att alla får vara med är verklig.

Den lilla lokala, väldigt super-lokala, fotbolls/basket/handbolls/landhockey/parkour/dans-planen, ska vara lika självklar som de hundratals parkeringsplatserna för föräldrarnas bilar, och behöver inte ta upp mer plats än några dussin av dem.

Och om tjugo år kommer någon att säga att de där många små planerna som byggdes inte skapade några talanger. So be it. Men kanske skapade de något som är långt större än så. 

Den utopiska impulsen

Att se på fotboll är att se beslutsfattande som händer på sekunder. Som betraktare har du hela bilden, som spelare har du en bråkdel. Om man är intresserad av hur det fungerar ställer man sig frågor: Varför gör spelare vad de gör, vad de skulle kunna göra annorlunda? De där frågorna, sättet att reagera på spelet blir en spegel: Vem blir man när man tittar på fotboll? Vem skulle man vilja vara? 

Supporterns blick är en sak. När jag är supporter är allt en dimma av känslor och impulser som kan förkläs i analys men som egentligen bara är något som händer i rädslans, orons och de stora förväntningarnas närhet. Inget att ta på något annat allvar än just det – en orolig själ instängd i en bubbla.

Men om jag är tränaren, coachen, den som ska lära och lära ut? Den som ska dra samman laget, formulera idéerna, få spelet att fungera. I den stora fotbollsvärlden är det försäsong nu, transfertid och spelarköp, träningsmatcher och forma lagets kärna. Det är nu tränare ska få spelare att tro, att ta ut en gemensam riktning för det möjliga. När Naby Keita i en intervju nyligen förklarade varför han valde Liverpool inför årets säsong framför andra intresserade, större lag, som Bayer München och Barcelona, var det bland annat för att hans vän Sadio Mané, som spelar i Liverpool, övertygat honom: "I spoke at length with Sadio. He told me what a great club this was and how the team had great potential”. Han valde ett lag på väg, men inte framme.

Jag ser en match i Gothia cup, via en streamingtjänst. Jag hör mig själv prata om matchen och om spelet och jag märker återigen hur mycket lättare det är att se det som är fel än att se det som är rätt. Fel och rätt i det sammanhanget utifrån min idé om hur man borde spela den där matchen.

Pia Sundhage skrev, jag tror det var i i hennes bok "Spela på rätt fot", att hon hade en regel i sin pedagogik: För varje negativ sak hon sa skulle hon säga sju bra saker. Ratio negativ kritik/beröm ett på sju.

Varför är det så mycket lättare att ropa eller bita sig i läppen och tyst förbanna någon som slår en felpass än se när den går rätt och säga det? 

För att det är det till synes självklara som är rätt. Det är bilen som kör på höger sida, det är hon som ställer sig sist i kön, det är gaffeln i höger och kniven i vänster. Å så lätt det är att säga att man är omgiven av idioter.

En av de svåraste sakerna med att vara fotbollstränare var att visa lycka över någon som gör precis det som man hoppats att hen skulle göra. En spelare tar precis den där löpningen över två zoner på den lilla planen man byggt upp och får bollen strax innan linjen och gör på så sätt mål för sitt lag. Att som tränare då löpa tvärs över planen och ropa JAAA! och göra high-five med spelaren. Vad man än gör blir det oproportionerligt, den förvånade blicken från spelare: Jag gjorde ju bara det vi kommit överens om? Men insikten sedan var nästan alltid densamma: Det fungerade, den där förstärkningen av det de gjorde rätt, det givna, det överenskomna, fick dem att göra det oftare och göra det ännu mer rätt.

Spelare gjorde sådant man pratat om inte för att man sagt åt dem när de inte gjorde det utan för att man såg när de gjorde det.

Trots det hör jag alltså min röst där jag sitter framför Gothia Cup-matchen, och min analys fastnar i det som inte är bra. Nu var jag inte coach på den här matchen men hade jag varit det hade jag kanske tagit med mig den där känslan in i omklädningsrummet och upprepat mina negativa tankar för spelarna, istället för att minnas ett – varför mindes jag inte ett enda – bra försök som hade det där fröet till spelet vi egentligen ville spela.

Det är inte en fråga om att vara det där som brukar kallas curlingförälder, att säga att teckningar är jättefina, att de sjunger bra, fast de inte gör det. Det är inte en fråga om att applådera allt. Det är publikens uppdrag särskilt i ungdomsidrott. Det är mer en fråga att få igång ett samtal med spelarna om vad som kan bli bättre, inte utifrån det som är uppenbart för de flesta på planen nämligen det som inte är bra, utan utifrån potentialen i det andra, i försöken.

När Jürgen Klopps Liverpool kom in till halvtidsvila i kvartsfinalen mot Dortmund i Europa League den 14april 2016 låg de under med 0-2, med ett 1-1-resultat från bortamatchen behövdes tre mål. ”Matchen var över”, skriver Raphael Honigstein i sin bok om Klopp, Bring the noise och vidare: ”Men Klopp ville annorlunda”. I omklädningsrummet visade han laget tre klipp från matchen. Tre rörelser i tre anfall som nästan hade lyckats, och som var löften  att fler chanser skulle komma. Spelarna Dick veta vad de nästan gjort, inte vad de inte gjort. Liverpool gick ut, vann matchen med 4-3.

Det finns ett väldigt fint uttryck som återkommer inom fotboll, spelare som ropar "bra tänkt!". Det syns inte sällan också på planen när man ser en spelare göra tummen upp åt en passning som gick fel, och hela publiken som samtidigt stod och skrek "men vafan!". Men spelaren som sa det, som gjorde tummen upp, hade identifierat tanken, sett relationen mellan den som tänkte den och honom själv, sett den möjliga framtiden och gillat vad han såg. Om det hände en gång, kanske tio gånger, till skulle allt lyckas.

Försöken, de första staplande orden på väg mot språket. Då kan man inte fastna i stavfelen, eller stamningarna. 

Jag hörde en intervju med Hammarbys coach Stefan Billborn, han är ganska ovanlig i svensk elitfotboll med sin bakgrund framför allt i ungdomslag. Han berättade att hans främsta kunskap inte bestod i att se vilka spelare som var bra, utan vilka som skulle kunna bli bra. Han sa att han skulle kunna placera vem som helst som inte kunde mycket om fotboll vid sidan av en plan i fyra matcher, sedan skulle de kunna säga vilka som var bra. Det var inte svårt att se, menade han. Men vilka var de som skulle kunna komma att bli bra? Hur identifierar man de som kan bli bättre av mer kunskap, annan kunskap, träning och coachning. Det är troligt att det är bland dem som framtidens elitspelare finns. Att se potential, se försöken, det som kan utvecklas, istället för att sortera bort dem genom att stirra sig blint på misslyckandet.

Att se ett misslyckande är lika enkelt som att se någon som är bäst på plan. Det är rörelserna däremellan som är svåra att upptäcka. Att se det bra tänkta, det som precis håller på att formas. Att se den möjliga framtiden, att identifiera den utopiska impulsen. 

Fotbollens öppna landskap

Om man kommer ut i ett stort öppet landskap, ja kanske ett sådant som Ulf Lundell trivs bäst i, var kommer man då att vilja bygga sitt hus? Om man får välja fritt kommer man troligen inte placera det mitt på den öppna slätten, om där inte finns en liten åkerholme av träd. Det troliga är att man kommer att välja en plats i kanten av det öppna, med ryggen mot en skog, kanske en bit upp i en slänt, skogen och norr i ryggen, fältet och söder i ansiktet. Med ryggen fri, och blicken ut över det öppna. Reser man genom öppna älvdalar eller stora slätter hittar man människorna i kanten, i brynet.

Bara något helt kort om brynet, denna magiska plats i landskapet. Länsstyrelsen i Stockholm kallar, på naturvårdiska, brynet för en övergångszon och beskriver det: ”I brynen, där skogen möter det öppna landskapet, finns ofta en stor variation av träd, buskar och blommor. Där kan insekter, fåglar och småvilt som harar och rådjur hitta både mat och bo. Välskötta bryn erbjuder en rik biologisk mångfald och bidrar till ett vackrare landskap.”

Bakom brynet en skog.  

Och nu en liten övergångszon till fotboll.

Det finns platser på planen som ligger i övergången från ett till ett annat. Är man intresserad av hur fotboll fungerar ska man titta på de platserna. Att lyckas som fotbollslag handlar om att lyckas i just de här övergångarna. Hur förändras spelet från att backlinjen har bollen till att mittfältet har den, hur flyttar sig backlinjen in i mittfältszonen? Det är två enheter som möts, en överlämning, olika spelartyper, olika tempo, olika kunskap. Det fanns ett ögonblick i Sveriges match mot Schweiz, strax innan målet, när backen Victor Nilsson-Lindelöf drev bollen från sin plats utanför straffområdet in och upp i nästa zon. Hans steg ut från det ena till det andra förändrade spelplanen, motståndarna tvingades omgruppera, nya ytor skapades. Ett smart sätt att använda övergången till något bra.

Om vi uppehåller oss i brynet mellan backlinje och mittfält. Det har varit uppenbart i det nyligen avslutade VM-sluspelet att de bästa lagen haft oerhört starka mittbackspar. För övrigt en av de få positioner på planen som nästan alltid omnämns som ett par. Anfallspar talas det om, men det är mer sällsynt att få ihop ett sådant, kanske för att anfallare är individualister. Mittbackarna däremot, de är som poliserna i amerikanska serier. På spaning med donut och kaffe. Olika, men utan varandra ingenting. Det finns ingen annan position där samarbete, fotbollens kärna, blir tydligare och viktigare än där. Den yta de är satta att täcka är den där det blir flest mål. De har inte råd att agera ensamma.

Mittbackarna är – och här kan vi minnas smeknamnet på en av de två svenska – skogen i ryggen på den öppna fotbollsplanen. Den som – inte sällan tillsammans med en defensiv mittfältare, tänk N'Golo Kanté i Frankrike – ger tryggheten åt de rastlösa, rörliga, bosättarna på mittfältet. Den värdefulla vackra och känsliga biotopen brynet finns i mellanrummet mellan detta defensiva slutna och rörligheten på det öppna fältet framför. 

Det är skötseln och omsorgen av den här övergångszonen som skiljer ut de framgångsrika lagen.

I Frankrike i ytan mellan Umtiti - Varane- Kanté - Matuidi och Pogba - Griezmann,  i de första stegen på väg ut på det öppna fältet.

Sedan friheten, de öppna landskapet, där Kylian Mbappé löper in i ständigt nya ytor och Giroud vandrar runt som en vilsen skogshuggare.

Att Belgien inte nådde ända fram hade med deras bristande försvarsspel att göra. Det fanns inga trygga mittbackar som visste vad de skulle göra. Ett tag offrade man den exceptionella brynspelaren Kevin De Bruyne för att göra skogsarbetet. Innan förbundskaptenen Roberto Martinez hittade Marouane Fellaini och kunde släppa Kevin fri, viket hände i 65:e minuten vid underläge 0-2 mot Japan. Resultat: vändning till 3-2. I mötet mot Frankrike hjälte sedan inte ens detta.

Kroatiens mittbackar överträffade sig själva, och laget spelade som bäst när de fick sällskap av en tydlig defensiv mittfältare i Brozovic, som kunde ge ryggen-fri-känslan till Modric och Rakitic.

Brasilien hade den inte, inte Argentina heller eller Tyskland, Spaniens skog därbakom var för gles.

Sveriges framgång kom på många sätt att personifieras av att laget kompenserade sin brist på typiska fria kreativa brynspelare med en rejäl skogsplantering hela vägen från Granen och Nilsson-Lindelöf, via Sebastian Larsson/Gustav Svensson och Albin Ekdal, kanske ända fram till Emil Forsberg.

Ett pragmatisk skogsbruk som en del menar inte gav oss den där härliga sommarkänslan av öppna landskap; bränna sitt brännvin själv i form av flygande nickmål från Martin Dalin eller snurrfintar från Anders Svensson. Men i fallet Sveriges var det uppenbart att ett skrotande av brynet, en långsiktig investering i pragmatiskt långsiktigt skogsbruk, var enda möjliga vägen till framgång.

Den här gången. Nu har kanske Janne Andersson lite tid att söka upp de rara arterna som kan vara början på en lite större mångfald också i svensk landslagsfotboll. Han kan börja med att leta i fotbollsplanens gränstrakter där de frodas bäst.

Spela i framtiden

Någonstans läste jag i en beskrivning av Barcelonas centrala mittfältare Xavi, att han ”spelade i framtiden”. Han samlade hela tiden så mycket information på planen att han visste vad som skulle hända. Han var redan där, i framtiden. Han uppdaterade sin bild av omgivningen flera gånger varje sekund för att alltid bära en riktig bild i huvudet. En stunds ouppmärksamhet skulle innebära att ställa sig med händerna över ansiktet och räkna till två. Allt man visste nyss var förändrat. Burken ett två tre.

En vetenskapsman mitt på planen som visste mycket mer om framtiden än vi andra och som använde den information för att besegra motståndarna. Xavi rörde på huvudet, flyttade sig några steg åt olika håll,  passade bollen vidare, täckte bit för bit in sin del av planen, det fanns en enkel stillhet i spelet men sällan långsam, tålamod i ett högt tempo. Det var, till skillnad från vad många nu i historiens ljus vill ha det till, aldrig tråkigt att se på. 

Och alldeles i början av VM när Spanien spelade mot Portugal var jag helt säker på att det där spelar fortfarande fungerade, det var som om det återuppstått. Matchen är kanske fortfarande – nu när turneringen nästan är slut – en av de den bästa laginsatserna jag sett under VM. Men den gick upp i rök någonstans när tempot försvann. Kanske var det för att Xavi inte längre var med, eller någon som kunde göra det han gjorde. Eller så var det helt enkelt bara ett ögonblick av fotboll spelat ur minnet. 

De som spelar i framtiden finns någon annanstans och de spelar ett annat spel. Och det är också de som är i final i turneringen. Det är snabbare, de spelar mer rakt, hastigheten är högre, antalet passningar är färre, de har inte bollen lika mycket, de fattar färre beslut men kanske fler viktiga. I en match mellan Spanien och Irland i EM 2012 slog Xavi 859 passningar. 

En av de främsta av dessa vetenskapsmän finns nu i Kroatien, Luka Modric, som på söndag spelar VM-final. Modric har ett snitt på 69 passningar per match i VM. Ska han få inflytande över en match krävs det att passningarna är mer avgörande, men kanske framför allt att han gör mycket mer än bara passar. Om Xavi skräddade korsstygn, tålmodigt men i hög hastighet, till ett småskaligt broderi på små ytor, väver Modric långa trådar över hela planen med sina rörelser.

Rastlöshet är vad jag tänker när jag ser Luka Modric. Hela den här sommarnatten där jag skriver det här hålls ihop av det rastlösa gnisslandet från hundratals syrsor. Modric är precis det på planen, men han är bara en. Det finns spelare bakom honom som specialiserat sig på försvar och de framför honom som slipat på sin förmåga till anfall. Mellan dem finns Modric som gör både och. Hans offensiva spel är så klart det som får mest uppmärksamhet: hans hastighet med boll, hans löpningar utan boll, hans crossbollar – flest långbollar i turneringen 6,4 per match – hans dribblingar och om det behövs sådant som det makalösa mål han gjorde mot Argentina: En skottfint, en liten förflyttning i sidled, en öppning i försvarsmuren, ett skott djupt nere i målvaktens vänstra hörn.

Men kanske är det försvarsgnisslandet som är det som skiljer ut honom från många andra, spelskickliga, tekniska, snabba mittfältare. Han är den offensiva länken mellan försvar och anfall, men han är också skölden när motståndarna tar sig fram. Kinderägg-metaforen är sliten, men han är minst tre i ett. Han tycks aldrig sluta löpa. När spelare runtomkring honom faller ihop fortsätter han bara. 

När man var liten och spelade fotboll fanns det aldrig någon sluttid, det var samlas borta på Solbacken, eller var man nu samlades, och spela tills solen gick ner. Det var en evighet av nya matcher, löpningar, guld-silver-brons-tävlingar. Det fanns ingen trötthet. Livet som en open end, aldrig gå hem. Det verkar ibland dyka upp fotbollsspelare som har den känslan i kroppen. Det ser åtminstone så ut. Som Luka Modric. Varför skulle han gå hem? Han har ju en framtid att spela i.

Ingen människa är en VAR-kamera

När Frankrike vann semifinalen igår återvände jag till 1982. Till semifinalen mellan Frankrike och Tyskland. Sverige spelade inte VM, hela mitt hjärta fanns hos Frankrike. Semifinalen förlorade Frankrike på straffar efter att ha varit i ledning med 3-1. Jag var elva och otröstlig. Det är ett smärtminne som inte försvinner. Det var också matchen där Tysklands målvakt Toni Schumacher överföll Patrick Battiston och slog honom medvetslös. Schumacher blev på så sätt bilden av någon som tog något ifrån mig. Det var också första gången jag upptäckte vad det kunde betyda att dras med i de där fantastiska fotbollskänslorna. 

De känslor som fick mig att dagen efter matchen klippa ut en bild på Schumacher att nåla upp på väggen i mitt elvaåriga pojkrum och ta pilarna från hyllan i förrådet på atriumgården på mexitegel-huset och kasta dem så att de fastnade i vävtapeten bakom tidningsurklippet. När tidningsurklippet var nertaget syntes fortfarande de små hålen från pilarna.

Det finns i fotbollen, som överallt, onda handlingar. Sådana som bör fördömas och förkastas. Det finns domare och det finns tydliga domar. Numera finns det till och med övervakningskameror för att förbättra brottsbekämpningen. Så långt tycks allt tydligt, vad som är rätt och vad som är fel. Men ingen människa är en VAR-kamera. 

När Zinedine Zidane för ganska exakt tolv år sedan i VM-finalen 2006, skallade Marco Materazzi ägnade jag nog en veckar åt att försöka förstå Zidane, jag sökte och grep efter alla förklaringar som eventuellt fanns till vad han gjort. Jag hörde igår i SVT-.studion experten Daniel Nannskog enkelt fördöma denna skallning. Det verkade så rimligt och så behagligt. Jag själv sökte då efter de exakta orden som Materazzi sagt för att sätta dem i proportion till Zidanes skallning. Som gjorde DEN rimlig, som ett elegant utfall från en känslomässigt sårad Cyrano de Bergerac. Jag behövde få veta, jag ville förlåta, han var den enda spelaren jag tyckte om i det där outhärdliga Galacticos-Real-Madrid-laget som i början av 2000-talet drog ut linjerna för så mycket av det som skulle bli den globala fotbollen de kommande arton åren. Jag köpte en Real Madrid-tröja till min treårige son 2003 för att han ville ha en, men jag var noga med att inte köpa David Beckhams utan Zidanes. Man gör vad man kan för att hamna på det man anser vara den goda sidan. 

Det var också en barnslig tanke: Zidane var inte skyldig, eftersom jag inte ville att han skulle vara det. 

Jag letade också efter förklaringar till Luis Suarez bitning av den italienska backen Giorgio Chiellini i Uruguays sista gruppspelsmatch mot Italien i VM 2014. Varför? För att jag hela säsongen fram tills dess jublat över hans fantastiska mål för Liverpool, de som nästan gav oss ligatiteln. 

Kanske fanns det tyska fans som 1982 dagen efter VM-semifinalen mot Frankrike sökte förlåtande förklaringar till målvakten Schumachers överfall på Patrick Battiston.

Den 26 maj i år satt jag på en pub i Norrköping – med Liverpool-fans – och såg en hel lokal förändras när Real Madrids mittback Sergio Ramos fällde Liverpools Mohamed Salah till marken i Champions League-finalen mellan Liverpool och Real Madrid. Tacklingen som fick Sarah att dra axeln ur led och i förlängningen Liverpool att förlora matchen. En förseelse som liksom Schumachers mot Battiston inte ledde till någon åtgärd från domaren. Vuxna män, mig inkluderad, skrek mot storbildsskärmens digitala ansikten. Ibland stående helt nära, så att duken nuddade nästippen, rörde sig i vinddraget från svordomarna. Sergio Ramos var helt säkert en ond människa. Som jag såg det.

När jag var elva 1982 var jag nog ändå mest ledsen, Battiston föll till marken, bars ut och Frankrike förlorade. Jag grät. Nu, våren 2018, var jag arg på ett annat sätt, så att jag kunde vända mig mot mig själv och undra. Det fanns kommentarer jag raderade från sociala medier efteråt.

Jag vill förstå Zidane, till och med Suarez, men tänkte inte förstå Schumacher och Ramos. 

Det har funnits några politiska handlingar i årets VM. De har fördömts av Fifa. Sherdan Shaquiri och Granit Xakas albanska örnar efter segern mot den i deras ögon Kosovo-albanska erövraren Serbien eller de två tidigare Dynamo Kiev-spelarna i Kroatiens landslag som sjöng för Ukraina efter lagets seger mot Ryssland. 

Aggressiva och destruktiva utryck för nationell lojalitet? Vackra erkännanden av kärlek till något man älskar?

Det finns så många motstridiga känslor i mig när jag ser på fotboll, de faller omkring mig som väderprognoser. Till synes förutsägbara men samtidigt alltid med ett inslag av överraskning. 

Så kommer jag se matchen mellan Kroatien och England ikväll, med mina känslor hos den kroatiske mittbacken Dejan Lovren, som nu kan få revansch på Tottenhams Harry Kane, nu i England, för matchen mellan Liverpool och Tottenham den 22 oktober 2017 när Lovren blev utbytt efter 31 minuter sedan Kane utnyttjat hans okoncentration och gjort två mål. Matchen som nästan sänkte hans karriär. Den match som blev den botten som han nu rest sig ur. Den resa, den förvandling, som fått mig att älska honom.

Skulle nu Lovren i denna semifinal på något sätt visa ondska, något som världen runtomkring kommer att ta avstånd ifrån kommer jag med största sannolikhet söka förklaringar och jag kommer att hitta dem.

Förlåt i så fall. Det är en sorts smärtlindring, en bön om att någon annan ska få förlåtelse. För min skull.

Avståndet som föder längtan

I kvartsfinalen mot England var det som att hela Sverige stod vid sidlinjen som föräldrarna på valfri sjumannamatch och frustrerat skrek: ”Kör!”, ”Kämpa!”. Och stundtals tycktes det också vara vad spelarna hade i huvudet. Med känt resultat, för det var inte "kör!" och "kämpa!" som fått Sverige till en kvartsfinal i VM. I alla fall inte som huvudsaklig instruktion från sidlinjen.

Det har funnits en vilja att förstå vad som gjort att Sveriges herrlandslag i fotboll gått så långt i detta VM. Inte minst för att laget utifrån sina förutsättningar – det som brukar kallas spelarmaterial – har överpresterat. Under tidigare framgångar har det inte riktigt låtit så. Det har mer varit välförtjänt eller till och med, som i fallen VM 2002 och EM 2004, närmast orättvist att man slagits ut. 

Så ur vad, om inte "kör!" och "kämpa!", kommer det nya svenska landslagets – då relativa – framgång?

När Svensk industri stod på toppen under 1960-talet var det för att man förfinat idén om funktionell organisation – Taylorismen – som växte fram ur industrialismen. Ingenstans mer än i det krigsskonade Sverige lyckades man utveckla det system som byggdes upp i de stora industriländerna, som USA och England. I detta system var den enskilda individen inte oviktig, men däremot underordnad och utbytbar.

När Torslandaverken i Göteborg byggdes på 1960-talet – kanske den här rationella industrialiseringens svenska höjdpunkt – förklarade produktionschefen Bengt Darnfors idén bakom fabriken så här:

”Det finns inga bilar utan individer längs vagnens väg mot fulländning. Och det är viktigt att minnas att den ene inte är viktigare än den andre, alla är vi kuggar i det stora maskineriet, varje individuell insats är lika viktig för att produktionen skall flyta smidigt och för att produkten skall få den kvalitet vi eftersträvar.”

Kontroll över flöden, arbetsmoment och människor var det centrala. Janne Andersson står med en fot i denna industriella kultur. Sveriges framgångar är helt beroende av en individuell vilja att underordna sig en gemensam, överordnad idé. Att varje spelare i varje ögonblick vet i princip vad han ska göra. Om du vet exakt vad du ska göra behöver du inte tänka lika länge, och då kan du framstå som både snabbare och smartare än vad du är. Det unika med Janne Andersson är inte att han har ett system, det har alla, utan i vilken utsträckning han  får det han planerat att hända och på så sätt också får spelarna att acceptera - och förstå - detta. 

Uppgifterna i det svenska laget under VM tycks ha varit supertydliga. Självklart i det defensiva spelet, alltings grund, men också i det offensiva: Bollvinst i backlinje, sök rättvänd Forsberg eller Ekdal, bollvinst centralt sök felvänd Toivonen eller Berg, en ytterback fyller på. Ta er framåt via felvända spelare på en touch.

Det som Janne Andersson, till skillnad från en annan tillika kontrollerad och systematisk förbundskapten som Lars Lagerbäck gjort är att han har lyckats få in detta pragmatiska tänkande också i anfallslinjen, hos Emil Forsberg och Albin Ekdal och hos Ola Toivonen och Marcus Berg. Och det beror på att dessa, till skillnad från de spelare som Lars Lagerbäck hade tillgång till, gått med på att arbeta på det sättet. Lagerbäcks kollektiva idé tycktes upphöra när de vann boll. Då blev de individualister. Kanske beroende på att det då fanns spelare som Fredrik Ljungberg, Henke Larsson och Zlatan Ibrahimovic i laget.

Det är möjligen också detta som avses när man säger att Sverige är ett lättläst lag, att alla vet vad vi ska göra. Så kan det vara, men det behöver egentligen inte spela någon roll, för gör vi det exakt och snabbt så kommer motståndarna ändå inte hinna med. Och jo, det här maskineriet hackade mot England, kanske var det koncentrationen, kanske orken. 

Det kan också vara detta som avses när man, som jag själv har gjort, uttrycker en saknad i detta lags framgångar, nämligen de individuella definierande handlingarna, en flygande Martin Dahlin-nick, en snurrfint från Anders Svensson eller en magisk utsida från Kenneth Andersson. Det byggdes åskådarbalkonger längs hela den kilometerlånga anläggningen på Torslandafabriken i Göteborg, man kunde också åka på visning med Blå tåget. Men det var kanske inte för enskilda wow-händelser som man kom dit.

Men Janne Andersson är inte bara en enkel produkt av 1960-talets förfinande arbetsdelnings-filosofi. Det skulle inte fungera. Det finns något annat också. Jag skulle nog kalla det för en pedagogisk förmåga att se varje individ. En sorts lärande faderskap. Jag tror det var Johan Orrenius som skrev att Anderssons reaktioner när Sveriges gjorde mål – oerhört stillsam, skruvar lite på vigselringen – påminner om en förälder som är väldigt stolt över sitt barn men inte vill visa det. Omvänt, så fort hans barn utsätts för någon orättvisa kommer den sida av honom fram som han själv hänvisar till som monstret, utbrott med en blick som drar i strid. De där två sidorna av honom tycks först svåra att få ihop, men betraktar man det ur denna relationella förklaring så blir de helt rimliga. 

"Det har funnits en lojalitet mot varandra och hur vi har velat ha det, både på planen och vid sidan", sa han i en intervju med Erik Niva. Den där lojaliteten är intressant. Var börjar den?

Jag ser ett köksbord framför mig, samtal över bordet, samförståndsanda, vikten av "en gemensam grundsyn" och att behålla vardagen i varje ögonblick men också att det är "dynamiken och olikheterna som är intressanta, både i egenskaper och i personligheter".  Det senare Janne Anderssons svar på om ett ledarskap som hans har plats för någon annat än spegelbilder av honom själv.

Det låter när spelarna pratar om det de gjort och vad som händer på planen som om de har ett gemensamt språk. Som om de pratat sig, eller lyssnat sig, samman. Vid kanten av köksbordet hela tiden den ordningsamme, närmast nitiske,  fadern som vill ha full kontroll och kan säga sådant att något är "karaktärsdanande" men också kan se poängen med frihet.

Janne Anderssons framgång i mötet mellan köksbordsrealismen och fabriken. Mellan hemmets vardagliga prat och fabrikens oundvikliga vissla. Och ja, det påminner mer om en god brukspatron än om någon socialdemokrat. Bruken runt om i landet där arbetarrörelsen hade så svårt att slå igenom eftersom arbetarna fick så mycket av patronen. Utbildning och bostäder i utbyte mot obrottslig lojalitet, små orter utlagda i perfekta mönster.

När de fria religiösa rörelserna växte kring sekelskiftet 1900 gjorde de den vanliga statliga hierarkiska och gärna dömande kyrkan nervös eftersom det hos frikyrkorna var så nära mellan församlingen och församlingens ledare. Hierarkierna utbytta mot lojalitet till gruppen och tilltro till individens egen drivkraft, trons inre ljus. Deras predikningar hölls utan upphöjda predikstolar, som ett stort köksbord i en gemensam sal med förkunnaren på ena kanten.

Arkitekten Lars Israel Wahlman formulerade, ställd inför de frireligiösa rörelsernas gudstjänstlokaler, en tanke om avstånden i en kyrkobyggnad. Ett alltför stort avstånd mellan predikant och församling kunde skapa bortglömdhet, men om detta avstånd minskades och församlingen fördes närmare förkunnaren, uppstod istället längtan.

Jag tror att Janne Andersson har hittat det perfekta avståndet till gruppen, det som skapar längtan, tänder det inre ljuset. Denna längtan kombinerad med att förmedla tydliga instruktioner på varje position, inför varje förutsägbar situation och en realistisk gemensam syn på det nödvändiga hårda arbetet, där finns kanske några förklaringar till det överpresterande svenska landslaget.

De sju stegen till VM-guld

En sommar för tretton år sedan reste jag till svenska städer och gick på möten med Anonyma Alkoholister. Det var en resa mellan källarlokaler medan sommaren fortsatte på badplatserna i världen utanför. Men kanske var det framför allt en resa mellan grupper som samlats runt ett bord, grupper av människor med en enda viktig uppgift: Att överleva.

Jag var där som observatör, jag skrev en text för Expressen Kultur, jag försökte förstå vad som skedde därinne i gruppen. Mer än en gång erfor jag en paradoxal känsla av avund inför deras starka band, deras gemenskap. Så mycket av det som pågick i andra delar av mitt liv saknade den där styrkan som band samman dem där nere i källarlokalerna.  

Så här försökte jag beskriva ett av mötena, när det började: 

K-köping, 20 juli, 19.00. Sex steg ner i källaren i folkhemshuset, tre våningar, eternit, just bortanför någon av stadens alla rondeller. Kaffe i plastmuggar utan handtag. Värmeljus som brinner. Små snäckor i en skål. Tre spotlights mot lapparna på väggen: "En sak i taget", "Ta det lugnt", "Det viktigaste först". Vi är åtta runt bordet. En man, en fotbollskille, 40, har sin son med sig: "Hej Peter, alkoholist". Sonen, 13 år, presenterar sig också: "Hej Linus, medberoende." 

Det var både sårbart och väldigt hållbart samtidigt.  

Parallellt med fotbolls-VM läser jag PO Enquists självbiografiska bok Ett annat liv. PO tas in på Huddinge sjukhus 1989 för att man ska bota hans alkoholism. Sjukhuset använder Minnesota-modellen, den som AA använder. Han är motsträvig, han vill inte krossas och nå någon botten, vilket är kravet, han tycker om den han är. Men på ett AA-möte i källaren till en brandstation i Huddinge konstaterar han: "De  befann sig alla på botten av tillvaron, och höll ihop, och föraktade inte varandra, och skämdes inte, och hade varit med om det värsta; och när de kom ut var det stjärnklart och blixtrande kallt, och hade det bara funnits ett norrsken över Huddinge brandstation hade det varit precis som när han var barn och allting var möjligt".

De höll ihop, de skämdes inte, allt var möjligt.   Idag spelar Sverige mot England i kvartsfinal i VM, det är två av VM:s intressantaste grupper, som båda har förändrat landslagets inre och bilden utåt. Ett Sverige post-Zlatan och ett England som har sökt sig bort från en vi-är-egentligen-bäst-kultur och inre motsättningar.

Strax innan VM berättade den engelske vänsterbacken Danny Rose om den depression han gått in i under förra året, efter en skada och efter att hans mamma utsatts för rasistiska påhopp. Dessutom hade en man tagit sig in hos hans bror med ett vapen. Möjligheten att spela i England kom som en befrielse från den instängdhet han känt i klubblag och i sitt eget hem:

“I’m lucky that England gave me that opportunity to get away, refresh my mind and I’ll always be grateful to them. I was on medication for a few months – nobody knows about that apart from my agent – but I’m off the medication now, I’m good again and looking forward to how far we can go in Russia.”

Att han öppnade sig kring sin depression sågs också som en illustration av den öppenhet och ärlighet som Gareth Southgate givit plats för i laget, väl medveten om att Engelska landslag inte sällan präglats av inre motsättningar och alltför stora egon. Lag som blivit sin egen värsta fiende. Southgate kommer själv från ett misslyckande inom den gamla kulturen då han missade en avgörande straff i straffsparksläggningen i semifinalen mot Tyskland Englands hemma-EM 1996. En match som England förlorade. 

När Danny Rose delade, som det heter på AA-språk, sin erfarenhet stärktes gruppen. En grupp som också saknar de där uppenbara lysande stjärnorna, inte olikt Sverige.

En av Janne Anderssons bidrag till framgången har sagts vara hans sätt att forma en tät grupp, en del spelare har sagt att det känns mer som ett klubblag än som ett landslag, en plats där alla känner varandra väl. Men även om gruppen var stark tycktes ändå något hända efter de hat och hot som kom mot Jimmy Durmaz. Hans tal efter detta, med en staplande lite nervös blyg röst framför pressen. Och så det unisona, kollektiva "Fuck rasism!". Hade det funnits ett norrsken över Svarta havet och Gelendzjik. Allt var möjligt efter det.

Det är två ledarskap, två grupper, som möts i kvartsfinal i morgon som är medvetna om sina svagheter. Southgate sa när han presenterade sitt lag att en managers arbete är att "så gott du kan dölja lagets svagheter – the weaknesses" – som en följd av det kommer att gruppen ska bära individerna, göra allt möjligt. Janne Andersson har en liknande idé om svagheter och misstag. Olof Lund beskriver en del av det han kallar för Janne Anderssons "kulturrevolution" – vilket väl får sättas i relation till det som fanns innan under Erik Hamrén och Zlatan – med "de positiva signalerna spelarna emellan. En missad passning eller en dribbling som leder till bolltapp innebär inte skäll eller arga gester som är övertydliga. Istället en tumme upp eller en high five".

De är på toppen av världen men det är likafullt avgörande att de håller ihop, och inte föraktar varandra. Båda landslagen har en sentida historia där det inte har varit självklart.

I morgon kommer de samlas i varsitt slutet omklädningsrum, medan sommaren här hemma pågår, och de skulle kunna sätta upp tre lappar på whiteboarden efter matchgenomgången: ”En sak i taget", "Ta det lugnt", "Det viktigaste först".

Målet med de där grupperna som samlas i källare runt om i landet också denna sommar för att gå de tolv stegen inom AA tillsammans är det ska nå sin absoluta botten, och sedan därifrån skapa sig ett nytt liv. Ett annat liv. Men kanske kan samma ledstjärnor fungera för att ta de sju stegen, genom gruppspel och slutspel, till den absoluta toppen.

Ytterbackar, frihet och funny bones

En ensam spelare med en stor yta framför sig, det är målet med så mycket av fotbollsspelare, som när en skog öppnar sig efter en lång vandring: En glänta, himlen ovanför, frihet, tid att tänka. 

En fotbollsplan är 6000 kvadratmeter och 22 spelare spelar på den. Det ger varje spelare i snitt 270 kvadratmeter, en större våning som i Stockholm skulle kosta 23 miljoner, eller en villa i Jörn som man får för under miljonen. Trots detta känns fotbollsplanen inte sällan liten, och tiden att fatta beslut kort. Lag som försvarar gör det trångt där bollen är, men väljer att släppa stora fria ytor där den inte är. Dessa fria ytor återfinns oftast ut mot kanterna av planen. En passning ut mot kanten, kan därför kännas därför som en syresättning av det slutna spelet på mitten, som att gå upp ovanför vattenytan för en inandning.

Flera av de mest intressanta och roliga spelarna i det här VM:et har varit ytterbackar. Som Rysslands brasiliansk-ryske Mário Figueira Fernandes, Uruguays yttermittfältare/ytterback Diego Laxalt, Frankrikes Benjamin Pavard, som gjorde ett magiskt mål mot Argentina, och Sveriges Ludwig Augustinsson, som inledde målskyttet mot Mexico. Det var också ytterbacken Mikael Lustig som mot Schweiz slog det inlägg som Albin Ekdal borde ha satt i mål. 

Att de har dragit uppmärksamhet till sig beror på att de ofta får fria ytor framför sig, en scen att synas på.

Vänsterbackens position är intressant. Alla som spelar på kanten har det gemensamt att de har en linje på sin ena sida. Det lämnar egentligen bara tre riktningar i spelet. Om mittfältare, mittbackar, behöver hålla fyra riktningar i huvudet kan ytterbackarna nöja sig med tre. På ett sätt gör det ju saken enklare. Ett väderstreck är borta när man ska navigera.

Men trots denna möjliga fördel är det ändå så att ytterbacken är den spelare på planen som, vid sidan av målvakten, kanske är ensammast och mest sårbar. 

Det är ofta här, på kanterna, som motståndare med tekniska anfallare sätter in sina attacker. Jimmy Durmaz var ju i praktiken en övergiven ytterback, eller han kände sig som en övergiven vänsterback och anade inte stödet han egentligen hade bakom sig, och agerade i någon sorts panik.  

Det är när ytterbacken överges, ofta av mer offensivt intresserade medspelare, som utsattheten syns.  

Minns ni Alexander Östlund mot Irland i mars 2006? Det var han som i sin roll som ytterback hånades efter att Irländarnas Damien Duff ständigt kom förbi på kanten trots att han egentligen övergavs av Johan Elmander som spelade framför honom. ”Alexander Östlund hade mardrömmar i natt”, skrev Aftonbladet. Efter den matchen försvann Östlund, som spelat alla matcher, från det landslag som skulle spela VM samma år, han fick beskedet om petningen via sms: ”Sedan dess har jag svårt att lita på folk. Det var ett rent svek”, sa han i en intervju två år senare. Under EM 2012 startades ett mindre drev med hashtag #hållstolpen mot ytterbacken Mikael Lustig för att han inte ”höll stolpen” när Ukrainas Andrej Sjevtjenko nickade in 2-1 i premiärmatchen, trots att det var uppenbart att det var Zlatan som hade övergivit Lustig och lämnat honom ensam med Sjevtjenko.

Det finns en övergivenhet där ute på kanten, vid planens yttre horisont, en ensamseglares plats. Men det är också där, i den rollen som den relativa offensiva friheten uppstår, som man numera hittar det lockande med just ytterbacken.

En helt central del i den taktiska kampen på fotbollsplanen handlar om att skapa numerära överlägen ute på planen, att vara en eller två man mer än motståndaren i ett enskilt ögonblick och på så sätt ta sig framåt. Ytterbacken, den ensamma vinddrivne seglaren som dyker upp längs kanten i ett anfall skapar just detta. Och anledningen till att jag fastnar för så många ytterbackar i den här turneringen är just deras lätthet, deras frihet, deras förmåga att uttrycka en spelets oförvägna optimism. När Augustinsson gör sitt mål är han ytterback så klart, men han är framför allt i straffområdet. Han har tagit sig hela vägen dit, till en fri yta, där Sverige nu är en man mer. Man skulle kunna tänka, om nu målvakten tagit bollen, satt igång en snabb kontring, att han då lämnat ett stort hav av yta för motståndarna att kontra på, och ja det hade han nog, eller så hade någon annan, ja helt troligt hade Emil Forsberg den som kanske egentligen var tänkt att vara den fria offensiva kraften, med hjälp av en av mittbackarna, tagit sig till den yta som den optimistiske ytterbacken lämnat bakom sig.

Ytterbacken är den där karaktären i filmer som får vara huvudpersonens roliga syster eller bror eller rumskamrat, den som kan säga de oväntade och lite vassa replikerna, vara frisläppt och knepigt rolig. Tänk Kramer i Seinfeld. Den lite utsatta kantpersonligheten, som har fått tillåtelse att överraska och som får hela salongen att le. Mikael Lustig har helt klart funny bones, man blir glad av att se honom, och det kan inte vara en slump att den ryske ytterbacken Mário Figueira Fernandes ser ut som komikern Björn Gustafsson. 

Så känns det centrala dramat där ute överspänt med sina filmningar och viftande gester, invänta ytterbackens avväpnande replik där den skjuter fram från sidan. Den kommer få dig att le.

Modet, rädslan och vardagen

När Pep Guardiola styrde Barcelona, 2007-2012, cirkulerade ett citat som möjligen kom ifrån honom: Att det bästa sättet att hindra motståndarna från att göra mål var att ha bollen själv. Passningspel som försvarsspel. Inuti denna tanke fanns också en annan idé: Att tempot i spelet skulle få motståndarna att röra sig. Spaniens passningsspel var en vågmaskin som satte motståndarnas försvarsspel i gungning, så att det till slut någonstans i eller i närheten av straffområdet uppstod en öppning där någon kunde göra mål.

Nu när Spanien spelade åttondelsfinal i VM och förlorade mot Ryssland fanns bara ena delen av denna spelidé kvar, den om att ha bollen. Det var som att se ett halvdåligt cover-band. Sedan man konstaterat att Spanien haft ett bollinnehav på 75 procent och passade 1137 gånger kunde man ställa en liknande fråga som Jorge Valdano gjorde om löpmetrar i The Guardian: "The fact that a player ran 12.345 kilometres. It’s an admirable figure, in athletic terms. But, did he run to help? To get in the way? As he ran, did he think?".

Vad var det som hände med Spanien?

När utslagsspelet börjar i ett VM i fotboll förändras alltid matchtyperna, man träder in i zonen där rädslan att misslyckas och viljan att lyckas hela tiden vägs mot varandra.

Det talas gärna om mod i sportens värld. Att visa mod, att släppa rädslorna. Det betraktas nästan alltid något positivt. Erik Hamrén, den gamla svenska förbundskaptenen brukade säga att spelarna skulle "spänna ut bröstet". Vad man gärna glömmer då är att både mod och rädsla kan se ut på så många olika sätt. Mod kan leda en i helt fel riktning, på samma sätt som rädslor kan leda en både mot en vilja att skapa trygghet – en insikt om sin egen sårbarhet, tänk säkerhetsbälte – och till att inte våga göra något alls – stänga världen och förändringarna ute.

Det är kanske för att krigsmetaforerna ligger så nära till hands när fotbollen diskuteras som alla nyanser i vanliga känsloliv försvinner. Då glömmer man att fotboll egentligen mer är en sorts arbete än något undantagstillstånd som påminner om krig. Den bästa illustrationen av detta arbete är filmen Zidane a 21st Century portrait som följer Zinedine Zidane under en hel fotbollsmatch, bara Zidane och hans relativt vardagliga arbete på en plan, ett tjugotal bollkontakter och ett rött kort.

En av den svenska förbundskaptenen Janne Anderssons styrkor tycks vara hans vardagliga realism, en fotbollens Bo Widerberg, med ett brett känsloregister, men alltid med sin lojalitet gentemot det realistiska. Som jämförelse tycks till exempel den argentinska fotbollens realism vara mer magisk. Inte bara för att man hämtade en magisk doktor inför matchen mot Nigeria, utan för att man tycktes spela utan förankring i något system. Det var som en spelad variant av Christian Olssons alltmer outhärdliga radioreferat, tomma ord för en publik som tror att de vill ha mer men egentligen vet att det de lyssnar till skramlar tomt.

Argentinas spel har blivit till något som påminner en plats där män samlas framför speglar för att mäta saker med varandra. Och mitt på den där platsen har Messi stått som ett barn vars ögon flackar efter trygghet. Det är ingen slump att VM:s två mest imponerande prestationer har gjorts av lag som spelat mot Argentina, Kroatiens 3-0 och Frankrikes 4-3. De har rört sig på en plats där alla deras motståndare ser sig i spegeln, utom en som försöker fånga de solkatter som ibland fladdrar från speglarna upp på väggar och tak. 

Argentina har gjort sin vägran att visa rädsla att misslyckas till ett misslyckandets egen konst. 

När Spanien spelade, och förlorade, mot Ryssland, fick vi en annan illustration av den här balansgången. Kanske en mer förväntad sådan, eller mer traditionell, men ändå lite oförklarlig. Spanien fick ett tidigt ledningsmål, det var upplagt för att göra slut på matchen med ännu ett mål med hjälp av det tempofyllda passningsspel som de nästan klädde av Portugal med. Men istället: en långsamhet som inte kan förstås som något annat än riskminimering genom att  stänga världen och förändringarna ute.

Här är det alltså frågan om en rädsla som gör att man slutar göra det man är bra på, för att inte förlora det man redan har, en bräcklig ett noll ledning. När man egentligen vet att det enda man egentligen har är förmågan att göra det man är bra på. Allt annat kan lätt förflyktigas, som en bräcklig ett noll ledning. Vilket det också gjorde.

När Sverige gjorde ett-noll mot Tyskland slutade inte laget göra det de är bra på, tvärtom planen var att fortsätta, tills man fått det man ville ha. När Janne Andersson nyligen fick frågan i en tidning vad han drömmer om, blev svaret: Ingenting. Det kan förstås som att Janne är en verklighetens man, men kanske ska det framför allt förstås som att han vet att livet pågår i varje enskilt ögonblick, inte i någon avlägsen dröm, sjuttio minuter bort. "Då är då och nu är nu", som han lär ha sagt.

Om Janne Andersson ska ta upp Tommy Svenssons fallna diktciterande tradition från det framgångsrika VM 1994 där assisterande förbundskaptenen Tord Grip föreslog Karin Boyes dikt "I rörelse" för att inspirera spelarna kanske det kan vara Stig Johanssons dikt med orden: ”Alla dessa dagar som kom och gick/inte visste jag att de var livet”. Dock att den dikten heter Förlusten vilket möjligen gör den olämplig.

I en beskrivning av Stig Johanssons dikter tecknas annars närmast en bild av någon som skulle kunna vara Janne Anderssson: "Stig Johansson skriver i sin nya dikter om vardagens små och stora upptäckter, glädjeämnena och förtretligheterna, modet och modlösheten som kan förändra dagen eller göra den till ett helvete". Att våga befinna sig i denna vardags långsamma arbete.

En annan diktarkandidat i genren vardagar är annars Farbror Melker med sitt utrop: ”Denna dagen, ett liv”. Ett citat som egentligen hör till skalden Thomas Thorild, han som också satte ihop orden som står vid Uppsala Universitets huvudbyggnad: "Att tänka fritt är stort, men att tänka rätt är större". En sentens som jag när jag klev in där för att skriva en tenta verkligen avskydde. Troligen för att jag var på väg in för att misslyckas. Det är ett högstämt och betungande citat som kanske, trots att det äger viss giltighet i Janne Anderssons idé för landslaget, inte heller är idealiskt inför match.

Jag tycker mig hitta denna med realism kombinerade vardagliga framåtrörelse i en låt av Tomas Andersson Wij: 

Hundra lysrör tänds i skyn
Nu syns vägen
den som du valt
Ska du orka ända fram
ta ett helvete i taget
ett helvete i taget

Så hanterar vi vår gemensamma oro, minut för minut, ett helvete i taget. Välkomna Schweiz – eller som det hette under romarna: Helvetia.

Felvända alternativ

Jag minns ett upplysande utbildningspass i en konferenslokal, i källaren på ett sexvåningshus i Solna. Vi fick se ett klipp från en match där Chelseas anfallare Didier Drogba tog sig framåt genom att spela bakåt. Det var en helt magnifik koreografi.

Medspelarna spelade bollen till – eller mer riktigt rakt på –  Drogba som hade ryggen mot motståndarlagets mål, han släppte tillbaka den direkt och tog sig sedan vidare framåt innan han fick bollen på fötterna igen, återigen med ryggen mot motståndarnas mål, han var som det heter på fotbollsspråk felvänd. Han släppte åter tillbaka bollen med ett tillslag, innan han upprepade samma sak en gång till. Då hade laget gått från mittlinjen fram till straffområdet och den sista tillbakapassen från Drogba kunde skjutas i mål. Motståndarna hängde inte med.

Jag vill uppehålla mig vid den eftersom jag såg Sverige använda sig av det här spelet i sin segermatch mot Mexiko igår. Det handlar om hur man kan använda felvända spelaren för att ta spelet framåt. Det handlar också om hur man man anpassa sitt spel efter spelarnas förmåga. 

En felvänd spelare har egentligen bara två alternativ på planen när den får bollen. Antingen kan den spela tillbaka den så som Drogba gjorde, eller försöka vända sig om och bli, ja, rättvänd. Som rättvänd spelare, vänd mot motståndarens mål har du en mängd alternativ, du kan skjuta, passa, dribbla, driva. 

Genom den felvända spelaren med de få alternativen kan man förbättra läget för den rättvända spelaren med de många. 

Den felvända spelarens få alternativ minskar tiden det tar att fatta ett beslut, vilket i sin tur ökar tempot i spelet. Spelaren är en vägg att studsa bollen mot. En vägg behöver inte tänka så mycket. Det här ökade tempot – den ökade hastigheten i spelarnas beslut och i bollens rörelse – gör att motståndarna måste förflytta sig snabbare. Inte sällan skapas det då nya ytor på planen för de rättvända spelarna. Verktyget felvänd, dyrkar upp motståndarnas försvar genom att sätta det i stora rörelser. 

Lång utläggning, men den där melodin, felvänd–rättvänd–felvänd–rättvänd, den är så fin. Och inte jättevår att spela.

En av de verktyg som det svenska landslaget använder sig av är just detta. Och man gör det troligen eftersom man har två anfallspelare som inte är särskilt snabba och för att man har ett lag som inte har ett högt bolltempo i grunden. Men man har spelare som är duktiga på att hitta fria positioner och inte har något emot att göra enkla saker. Som att släppa tillbaka bollen på ett tillslag. Det värmländska dansbandsanfallet Berg och Toivonen – orkestrerade av Janne Andersson – fick på så sätt motståndarlagets försvar att röra sig efter deras enkla melodi när solen färgade juninatten den där kvällen vid Uralbergen i Jekaterinenburg.

Det allting hänger på

Som om allting hängde på det. Det kan vara den känslan som gör att man hela tiden återvänder till sådant som fotboll. Minnet av hundratals fotbollsmatcher  – som spelare, tränare och åskådare – där allting hängt på den den. Det finns många som förlöjligar spelet, koketterar med sitt ointresse och pekar finger i riktning mot de där tusentals som just precis befinner sig i känslan av att allting hänger på det här.

Men vad finns det att förlöjliga?

Jag var kanske åtta år gammal och hade köpt fyra små plastfigurer, det var fotbolls-Musse Pigg klädd i landslagströjor. En tysk målvakt, en holländsk, en argentinsk och en svensk Musse Pigg-utespelare. Jag tog med mig den svenska utespelaren på en friluftsdag i skolan, den låg i fickan. Tills jag tappade den. När jag kom hem och skulle ställa den bredvid de andra figurerna var den borta. Jag gick med min styvfar tillbaka till skogen där vi haft vår friluftsdag, det var mörkt, vi hade en ficklampa, vi lyste på skogsvägarna med högt gräs i mitten. En ljuskägla på jakt efter något som allting hänger på. Vi hittade den inte. 

Vad finns det att peka finger åt?

Ibland säger vuxna som jag till barnen att något bara är en lek, att det inte är något som man ska fästa sig vid. Den största skillnaden mellan att vara barn och att vara vuxen tycka vara att när man är vuxen ska man betrakta det som barn gör som lek, men det man själv gör som på riktigt. Det verkar viktigt att upprätthålla gränsen. Ibland finns det fotbollspelare där det verkar som om den där gränsen inte har någon betydelse. Det är en avundsvärd position – i alla fall på planen.

Jag brukar tänka att Tomas Brolin var en sådan spelare, i alla fall fram till den där olycksaliga brutna foten den 16 november 1994. Hans sätt att slå straffar till exempel, så oberört lycklig. Inte som ett barn, som en vuxen som rör sig fritt. I det här mästerskapet har jag sett det i friheten hos Luka Modric och dess motsats hos den ensamma Messi och den neurotiskt exhibitionistiske Neymar.

Annika Norlin – Säkert! – formulerar den där åldern, den platsen:

Allting var en öppen yta
Och man gick i nån riktning
Som man tänkte skulle göra
att man fattade mer

När jag började träna barn- och ungdomslag i fotboll var en av de bästa sakerna att få stå i kanten av den där världen, vara på en plats där gränsen mellan verklighet och lek inte betydde något, att få vara Tomas Brolin. Eller kanske att slippa vara jag – eller den som vuxenvärlden kände som jag. Slippa vara det som Annika Norlin fortsatt formulerar:

Svårt att få vänner som då.
Man var helt öppen och möjlig.
Nu är man stängd,
om ingen knackar på
ger man upp

Åh, om det goda med det där öppna och möjliga i idrotten kunde vara det som vann. Inte den där andra sidan av den där känslan att allting hänger på detta, inte det som kom fram när allting fick hänga vid Jimmy Durmaz spel i slutet av matchen mot Tyskland. Ilskan, hatet, är inte något annat, det kan vara en del av detta. Alla som har varit i närheten av fotboll har sett – och själva känt – reaktioner på misslyckanden som inte är vackra. I en krönika inför dagens match skriver Erik Niva: "Dagen efter förlusten är den som verkligen berättar något om vem du är. Alla har vi haft anledning att rannsaka oss själva och vår relation till både vår fotboll, vårt lag och vårt land efter allt som hände i lördags."

Kanske var det bland annat detta som gjorde manifestationen för Durmaz av landslaget extra känslosam, att den försökte öppna dörren igen. Mot alternativet, inte det pekande fingret, utan någon sorts öppen yta med många riktningar.

Det är en av mina andra erfarenheter från folkrörelsen fotboll, i mitt fall samlade den ihop ungdomar från fyra stadsdelar, de kom gående och cyklande till planen, och upphävde gränserna som samhället runtomkring satt upp mellan dem – där ingen öppnar när man knackar på. Det är ingen förskönande omskrivning, det var så det var. 

Idag formulerar Johan Orrenius det bra i något han kallar för en stridsropskrönika (bakom betalvägg) för matchen mot Sverige men som istället för att bli det blir en ganska lågmäld beskrivning av en öppen yta, om dörrar som öppnas när man knackar på. Han får ett sms från sin bror som spelar basket i Malmö med sin dotter och de får sällskap av en kille i kvarteret. Sms:et lyder:

"Vi började spela med honom. Sen kom två syskon, tio och tolv, lillasyster och storebror. Tjejen hade hijab. Hon vinkade glatt och bad att få vara med. Vi spelade alla fem, tjejen och jag mot de tre killarna. Stenhårt. Tjejen jättebra. ›Spelar du i lag?‹ frågade jag. ›Jag ska börja!‹ sa hon stolt. Sen kom en pappa som råkade ha vattenmelon med sig och bjöd alla. Sen spelade vi mer."

Det han beskriver är sporten som en plats som upphäver gränser – en öppen yta där allt som betyder något är nästa kast, nästa spark, nästa riktning.

Bryta linjer

Det finns uttryck som man förälskar sig i när man håller på med fotboll. För mig är ett sådant uttryck "att bryta linjer". Det kan såklart ha att göra med att själva uttrycket har en romantisk uppmanande karaktär, att det är sådant man vill säga till unga människor om ens första och största filmupplevelse när man var arton var Döda poeters sällskap. 

Men framför allt har det nog att göra med att det är så vackert när det sker på planen. När det fungerar och görs framgångsrikt är det som ett stjärnfall på himlen, något som ja, bryter mönstret. I dagens match mellan Colombia och Polen var det så många rörelser från Colombianerna på planen som var just zonöverskridande. Och dessa mönsterbrytande rörelser sammanföll dessutom med en av VM:s bästa passningsfötter: James Rodriguez. Colombias match var en av VM:s vackraste framträdanden.

För att komma till detta vackra, ja det sköna har nästan alltid ett torftigt arbete någonstans i bakgrunden, en liten torr genomgång av fotbollsplanens zoner:

Man kan se på en fotbollsplan på en mängd olika sätt, men inte sällan försöker man om man ska försöka coacha ett fotbollslag att dela in planen i olika zoner. Planen kan skäras på en mängd olika sätt. Zonerna hjälper spelarna att veta vad de ska göra och var de ska göra det. Pep Guardiola har sin träningsplan i Manchester uppdelad i 20 zoner.

En mer grundläggande uppdelningarna är den som delar in planen i tre zoner på längden. En första zon närmast målvakten och upp till mitten på den egna planhalvan, den kan kallas uppspelszonen. Nästa zon som går från den egna planhalvan förbi mittcirkeln och lika långt på motståndarnas planhalva kan vi kalla etableringszonen, det är här spelet etableras. I de centrala delarna av denna zon återfinns gärna spelare med stor spelförståelse och förmåga att se spelets alla möjligheter, spelare som kan hålla spelats alla riktningar i huvudet. Det är en plats där man inte bör förlora bollen – och alltså spela hyfsat säkert men ändå i högt tempot – eftersom man då är på väg framåt med många spelare och sårbar för kontringar. Den tredje zonen, anfallszonen, är då den zon där attacken mot mål sker, här kan insatserna göras högre, här kan man prova mer djärva drag eftersom att det är långt till det egna målet. Här är zonen där de flesta hjältarna skapas – anfallare eller försvarare – den som vinner zonen just framför straffområdet vinner ofta matcherna. Ok, så långt zonerna. 

Det där med att bryta linjer är när spelare som framför allt hör hemma i en zon, som mittfältarna i etableringszonen, lämnar den och löper över de osynliga tankstrecken på planen och in i nästa zon. Vi kan då följa en spelare med blicken som ger sig av, löper rakt igenom sin zon, in i nästa och överraskar de försvarsspelare i motståndarlaget som markerar den zonen, och de spelare som finns i den.

Coachen har med stor sannolikhet dragit den linjen inne på den där vita whiteboardtavlan som hänger på en av krokarna i omklädningsrummet och sagt: Jag vill att du bryter linjer. Om man när en passning från en medspelare hittar denna zonöverskridande löpning och löpningen och passen sammanfaller skulle sätta kameran på coachen vid sidan kommer man se ett leende i hens ansikte. Ett av de där leendena som när någon som sitter och läser en bok, eller hör en låt, som precis sätter fingret på något som man visste att man tänkt, något som man hade tecknat i tanken, men som nu står framför en i vad som brukar kallas ett förklarat sken. 

Eller som Robin Williams lärarkaraktär i Döda poeters sällskap John Keating formulerade det: "No matter what anybody tells you, words and ideas can change the world". 

Analysen i den där stormens öga

Det finns alltid en analys att göra av det som händer. Det kan tyckas motigt att göra den eftersom så många andra saker ligger närmre till hands. Till exempel alla känslor som rusar. 

Inför fotbolls VM skrev jag en text i Expressen om skillnaden mellan vad vi tror att vi vill ha från berättelserna från fotbolls VM och vad vi behöver. Den avslutade stå här: 

"Jag förstår lockelsen att förstärka det dramat och servera det till oss. Men är det vad jag behöver? Är det ens vad jag vill ha? 

Om jag får önska en sak av de som ska gestalta sommarens VM för oss som ser på är det att inte skruva upp soundtracket för högt. Att hålla i tyglarna. Låt mina känslor ackompanjeras av ett snabbt skrivmaskinsknatter men från en tydlig och saklig betraktare som får mig att se det komplexa spelet och möjligen på det sättet förstå vem jag – den känslosamme åskådaren – är i allt detta. 

Lite mer av vinterns skarpa kyla i sommarens varma soffa."

Det tog bara sekunder efter Sveriges match mot Tyskland avslutas innan mängder med åskådare började hata Jimmy Durmaz för hans spel på planen, ett hat som också blev en förföljelse baserad på etnicitet. 

Det finns en uppskruvad ton här som förhindrar att någon ser spelet. Ok, det kanske är åskådaren och fansets roll, deras passion ska driva berättelsen framåt. Men vilka krav ställer det på den som är satt att att just skriva berättelsen, före och efter matchen?

Vad vill vi ha, och vad behöver vi?

Kyla?

Ja kanske.

En saklig analys av den här matchen, tankar som inte alls avhandlar smärtan eller dramat i detta utan som håller sig till spelet, och nu utgår jag från att spelet i sig är intressant, att det kan vara det som gör att många engagerar sig, här kan jag ha fel att det är själva känslostormen som gör att människor alls bryr sig och i så fall är jag helt fel ute.

Men.

Janne Andersson gör en bit in i andra halvleken, det här är innan Tyskland får sitt röda kort, två byten: OIa Toivonen ut för John Guidetti och Jimmy Durmaz in för Viktor Claesson. Vad är det som får Janne att göra dessa två byten?

Ola Toivonen har förmodligen sprungit sig trött, John Guidetti är en spelare som kan vinna boll högt upp och hålla den där. Viktor Claesson och Mikael Lustig har under hela matchen haft enorma problem med Timo Werner på sin kant. Det är sexton minuter kvar av matchen. Jimmy Durmaz får man anta placeras in på den kanten för att förändra detta. Eller?

Jag satt själv vid den här tidpunkten i matchen och ropade efter spelare som kunde förändra spelet för Sverige, göra matchen mer till vår, spelare som tog initiativ och gav oss andrum, och hade vilja och attityd att våga göra detta. Jag ropade på Durmaz och – i brist på Ken Sema – Guidetti. Jag tror – det här är rena spekulationer - att också Janne Andersson kände att vi kunde göra det, alltså vrida spelet till vår sida på det sättet. Han kände sig – trots allt – stark.

Och så blev det, det var bara det att matchen inte blev så. Det var fortsatt försvarsspel.  Och här kommer analysen in. Det är väl egentligen ingen som tror att Janne Andersson satte in Jimmy Durmaz för hans enastående förmåga att spela försvarsspel. 

Så när hatet kommer mot Durmaz måste man hålla detta i huvudet. Det fanns en ledare som hade en plan, och som placerade ut spelare enligt denna plan på positioner utifrån deras enastående kvaliteter. Om de sedan tvingas göra saker som inte - egentligen – ingick i planen eller deras kvaliteter, så är detta ledarens misstag. På en fotbollsplan kan ingen göra allt, alla är specialister.

Jimmy är inte på plan för att spela försvar. Och frågan till Janne är, och det här svaret är jag ändå superintresserad av: Vad var hans roll i din förändring? Nu rasisthatar idioterna på Durmaz. 

Tiden överhettar allt. Här finns ingen analys. Då kommer offret, och nu heter han Jimmy. Det är en konsekvens av ett beslut, fattat i en situation där det verkade rimligt. Det finns helt säkert mycket att säga om detta beslut. Och inget av detta har egentligen med Jimmy att göra. Och definitivt inte alls med vem han är. Det är bara en följd av den där både så fantastiska och så förgörande känslostormen. 

Jag vet faktiskt inte – när sådant här händer om jag vill ha med den att göra. 

Hemjobbet

När Emil Forsberg intervjuades i Sveriges Radio efter VM-matchen mot Sydkorea sa han:

"Så länge vi gör vårt jobb defensivt så vet vi att vi kommer göra mål framåt"

och

"Jag är framför allt nöjd med min defensiva insats idag och det jag gör för laget, det är punkt a, och sen är jag aldrig orolig för det offensiva, det kommer"

Radiosportens expertkommentator Håkan Mild sa att Forsberg skulle "släppa tyglarna och våga mer". Det var tänkt att det var han som skulle var den kreativa spelaren i Sverige, den där som Tomas Brolin var i VM 94 eller Fredrik Ljungberg i EM 2004. När Emil Forsberg kritiserades efter matchen var det alltså för att han inte vågade,

Tänkt om det var precis det han gjorde. 

En av de finaste upplevelserna när jag tränade ungdomslag var när man hörde hur de tankar som vi tränare hade formulerat under träningar kunde höras när spelarna själva pratade om fotboll. Som om något av ett gemensamt språk hade börjat få fäste, i den där gemensamma världen som var vår.

Det fanns ett omklädningsrum mitt den där världen. Där vi samlades när det skulle bli match. Det såg ut så här: Väggarna var av tegel. På tegelväggen satt långa lackade träplankor med krokar, nedanför krokarna smala träbänkar. Ett obrukbart handfat stod i ett hörn. En del raspigt enkelt – hur ska jag säga – rudimentärt klotter syntes här och var, kanske i kombination med något telefonnummer. Så småningom var hela rummet fyllt. Alla platser tagna. Alla som satt där hade olika historier, andra liv någonannanstans, men där inne i rummet fanns inte det där. Dörren hade öppnats till en parallell värld.

Alla som kommit in här hade en roll att spela – var en av fler i det lag, det kollektiv, som hade samlats. Den där platsen var den perfekta ordningen, tryggheten i att alla skulle veta vad de skulle göra, varför de var där. Men det var samtidigt den perfekta friheten – från den andra världen. Vi var på jakt efter det kollektiva spelet. Balansen mellan trygghet och frihet.

Det ena kunde inte finnas utan det andra. Men det var inte friheten vi skulle våga, vi skulle våga ge varandra trygghet. Och då se bortom, eller kanske hitom, det individuella – de fria tyglarna. Det var punkt a. Att luta sig emot ett gemenskapande arbete – organisera sig. Sedan kommer friheten. Jag tror, kanske, att det var det Emil Forsberg försökte säga.

Men han sa det kanske inifrån en annan, parallell, värld.

Baklängelsmålets väg framåt

Jag ser den kroatiske mittbacken Dejan Lovren spela en perfekt match i VM mot Nigeria. Jag följer honom som en orolig förälder som släpper iväg ett barn, hon har en plånbok med två tjugolappar i handen, för att handla glass själv. Blicken genom fönstret tills hon försvinner, ögonblicket när ögonen släpper henne och hon är ensam. När hon är hemma igen låtsas jag som ingenting, men andas ut.

Men varför är jag så orolig över den kroatiske mittbacken Dejan Lovren?

När Dejan Lovren inte spelar i Kroatien spelar han i Liverpool, ett lag jag älskar och följer. I en match mot Tottenham hösten 2017 gjorde han kanske den sämsta fotbollsmatch en professionell mittback gjort. Efter två insläppta mål och trettio minuter blev han utbytt. Rubriken i The Guardian dagen efter löd: "Lovren introducerade oss till konsten att inte försvara – the art of undefending". Fotbollsskribenten Barney Roney skrev att han inte kunde sluta tänka på Lovren trots att andra i matchen gjort saker som varit positiva, saker som var värda att hyllas. Han hänvisade till en känsla från ett romantiskt tyskt 1700-tal: Ruinenlust, den oemotståndliga lusten att se ett fallfärdigt objekt långsamt falla isär. 

"Du måste acceptera att en fotbollsmatch kommer att innehålla misstag", sa Liverpools tränare Jürgen Klopp i en intervju med Robbie Fowler. Han sa att om du som spelare accepterar det kan du koncentrera dig på det du ska göra, och dessutom vara förvissad om att det finns människor runtomkring dig kommer att hjälpa dig. Det är lagspelets filosofi, enligt honom. Det är hans roll som coach att förmedla detta.

Hur reagerar man när en spelare faller samman och förvandlas till en sönderfallande ruin framför ens ögon? Det är kanske det svåraste som finns som tränare, att hantera misstag, att förstå varför de sker, men kanske framför allt vad man ska göra med dem. Jag har stått vid hundratals matcher på sidlinjen och sett misstag. Jag har lyft mina händer till huvudet som man gör, jag har ropat och förbannat. Det har inte alltid varit vackert. 

När Jürgen Klopp pratade med Lovren efter matchen sa han till honom att du "är en mittback i världsklass, 100 procent, ja med svagheter, som i koncentrationen, kanske kan du vara hårdare, whatever. Men du är världsklass annars skulle du inte vara här".

När det gäller spelare och misstag, säger Klopp, handlar det om tålamod och tillit.

Det är ett sätt att se på misstag, att acceptera att de kommer att ske, att se varför de händer och om man ser potential i en spelare dessutom låta dem ske och ha tålamod. Att öva denna blick på spelet är en närmast buddhistisk övning i självkontroll. Acceptera och hitta mening. Som Gunnar Ekelöf säger det: Hur nå gemenskap? / Fly den övre och yttre vägen: / Det som är boskap i andra är boskap också i dig. / Gå den undre och inre vägen: / Det som är botten i dig är botten också i andra. / Svårt att vänja sig vid sig själv. / Svårt att vänja sig av med sig själv.

Den undre och inre vägen. Eller vägen genom baklängesmålet.

Jonas Thern, den svenske för detta mittfältaren och numera tränaren, förklarade sin tränarfilosofi med att berätta om en ung mittback han hade på sin utbildning i Värnamo. Thern ville att mittbacken skulle lära sig att ta ner en hög boll som kom emot honom och sedan direkt spela den vidare. Det var en aktion som inte fick ta mer än några sekunder. För att lära honom detta var han tvungen att be honom göra det på match. Han visste redan från början att det skulle komma att leda till ett antal misslyckanden, och baklängesmål som följd. Men han visste också, sa han, att om mittbacken inte fick misslyckas skulle han aldrig lära sig. Tränaren fick då acceptera insläppta mål en förlust. 

Baklängesmålet som väg framåt.

Det där är inte lätt. Alla som håller på med fotboll har en drivkraft att vinna, från tränare till spelare och publik. Jürgen Klopp har tålamod eftersom han ser potential hos Dejan Lovren. Såg han inte potential skulle han inte ha tålamod, då skulle han göra sig av med honom. Sådan är den professionella fotbollen. Men alla vi andra, som utbildar spelare, spelare som alla äger rätten till potential. Ofärdiga möjligheter, barn på väg till affären med en plånbok med två tjugolappar. Hur ska vi se på misslyckandet? Kanske kan vi ändå lära oss något av Dejan Lovren.

När han kliver av planen med sitt Kroatiska lag är han en stjärna. Ingen ser på honom som en ruin som långsamt faller sönder. Någon trodde på honom, nu släpper jag honom också med blicken och låter honom gå mot nästa match. 

Den befriande sparken

Det händer inte sällan att jag blir stående vid valfri fotbollsplan för att se på matchen som pågår där. Det spelar egentligen ingen roll vad det är för match. Jag kliver in i en kritad zon, en sorts parallell verklighet. Vad är det jag tittar på? Varför står jag kvar? Jag tror det är vilan i oförutsägbarheten. Världen bakom min rygg tar några steg tillbaka i ointresse för något som tycks den poänglöst. Där bakom ryggen fortsätter kallpratet och åsikterna, ställningstaganden och positioneringar. Allt det där som ser på en och frågar: Vad tycker du? Vem är du? Vad har du gjort? Därute på planen är varje handling avgörande, oavsett vem som utför den. Det är ett spel störtar mot marken utan fallskärm. Det är så lite i världen bakom mig som beter sig på det sättet.

Ett av de vackraste uttrycken inom fotbollen är "den befriande sparken". Ett lag som behöver vinna tid lyckas, mitt i vad som oftast är en stor press, vinna bollen och skicka den långt bort. En stund av lätthet, en utandning. Frihet, men också allvar. Vid stängslet där intill fotbollsplanen befinner jag mig där, i den befriande sparken.

En del fantastiska fotbollsmatcher – som gårdagens i fotbolls-vm mellan Spanien och Portugal – ställer en vid sidlinjen med öppen mun och beundran. Det är ett spel att älska, som gjort för att tacksamt ta emot. Beundran är en härlig känsla, tacksamhet likaså. Stråken av genialitet. När Iniesta tar emot en passning och redan har försett sitt huvud med all den information som gör att han kan fatta, inte det givna beslutet, utan ett beslut som få andra på planen kan se eftersom han har mer information. Hans hjärna en reserachavdelning med tjugo anställda, han reportern som elegant lägger ut spåren vi andra inte såg. Vi sitter storögda och imponerade. Vi tror på allt.

Men hur ska man förstå att man dras till det till synes usla, med spelare som sliter sig upp ur planen som om det var plogat med diken? På stabbiga ben med tvivelaktig talang från en position långt ute i fotbollens periferi. Som matchen mellan Iran och Marocko.

Kanske för att det avgörande i varje ögonblick här, till skillnad från matchen mellan Spanien och Portugal blir mer synligt. Det finns ingen lätthet. Det finns ingen tilltro till att fallskärmen ska veckla ut sig. Det finns i detta spel ett avstånd mellan vad man vill göra och vad man kan göra. Det ser ut på ett sätt i en spelares huvud och framstår sedan på ett annat för den som ser på. Ansträngningen, oförmågan, det långtifrån behagligt eleganta gör mig delaktig, huvudpersonernas skam blir också min. Det finns ingenting att lita på.

I ett fotbolls vm får man äntligen stå vid det där stängslet ibland. Och se den ursinnigt kämpande människan i sin oförmåga slita sig till en seger, på ett tillfälligt självmål som Iran mot Marocko. Det  är därför Kalle Anka är intressantare än Musse Pigg. Det är därför vi sitter förhäxade vid Charlie Chaplin och George Costanza. I väntan på när tillfället plötsligt belönar den oförmögne. Ansiktet öppet av förvåning, fallskärmen vecklade faktiskt ut sig. Vad fan var det som hände?