Fotbollen och minnet av frihet

Det finns en scen i PO Enquists bok Blanche och Marie där dansösen Jane Avril - född Jeanne Louise Beaudon och odödliggjord genom Toulouse-Lautrecs teckningar – kommer på besök hos Blanche Wittman. De två har det gemensamt att de båda under artonhundratalets slut vistades på sjukhuset La Salpêtrière, där en professor Jean Martin Charcot undersökte och uppvisade ”hysteriska patienter”, samtliga kvinnor. Avril kommer till Blanche med ett ärende. Hon vill tala om Salpêtrière som ”inte bara var helvetet, det var något annat mycket dyrbart. Det dyrbara var något hon förlorat”.

Avril talar med Blanche med låg röst, nästan ohörbar: ”Jag har glömt. Jag kan inte längre. Snälla Blanche, jag ber dig, det enda jag ber dig om är att få tillbaka ett minne”. Minnet som Jane Avril vill ha tillbaka är minnet av en dans hon gjort på sjukhuset, Dårarnas dans (”när jag dansade och trodde man kunde börja om”), men egentligen är det minnet av frihet.

Det finns en särskild lockelse att betrakta människor som tycks agera i full frihet. En del av fotbollens lockelse finns i denna känsla. 

I en fin text skriven just innan coronaviruset blev en pandemi – skrev Jonathan Wilson i The Guardian om den norske unge fotbollsspelaren Erling Braut Håland. Han som tagit fotbollsvärlden med storm under vintern. När Wilson såg Hålands mål för Dortmund mot Paris Saint-Germain dök en fråga upp hos honom: Vad var det som gjorde att jag en gång började älska fotboll? 

Det är ett eko av Jane Avrils fråga till Blanche: Ge mig det minnet tillbaka.

För Wilson väcker Håland ett minne till liv.

Ljudet från när Håland slår till bollen, ”Chunk!”, skriver Wilson, ”var tillräckligt för att väcka allt till liv igen”. Wilson ser det nästan serietidningsmässiga målet – ”Håland verkar inte vara helt verklig” – och konstaterar: ”I en blaserad värld där inget kommer undan de smala kikarsikten som är de enskilda intressenas, verkade han uppfriskande och äkta”.

Jane Avril dansade på Salpêtrière, sedan klev hon ut därifrån och började på en ny berättelse, blev dansös på industrin Moulin Rouge, blev en bild på teckningar och affischer.

Nu längtade hon tillbaka till dårarnas dans till ”Ögonblicket av frihet! Och sedan ett långt liv av jakt efter detta ögonblick”.

När jag ser att Erik Niva har träffat den före detta fotbollsspelaren Jonny Rödlund får jag en oro i kroppen som jag först inte förstår. Så minns jag. Jonny Rödlund är jämngammal med mig. När jag fortfarande drömde om att bli fotbollsspelare var han en ung stigande stjärna, kanske den yngsta och mest stigande.

Han dansade på gräsplanerna – han var framtiden, ungdomskontrakt i Belgien som femtonåring 1986, sedan vidare till Manchester United.

Det är många som varit framtiden och de som är framtiden samtidigt som vi själva stannar kanske kvar hos oss som en oro. När vi båda samtidigt dansar och tror att vi kan börja om. Till Erik Niva säger Rödlund: ”Det har funnits tider då jag inte ens har velat heta Jonny Rödlund, utan mycket hellre skulle ha velat heta Jonny Svensson. Det var nästan så att jag försökte stöta bort fotbollen”.

Den ”Dårarnas dans” som Jane Avril dansar, långt innan hon blivit en figur på Moulin Rouge är en dans där hon ”upptäcker att hon icke endast saknar andra egenskaper än den att kunna dansa, hon saknar också minnen, skuld, förtvivlan”. 

Jonny Rödlund verkar ha spelat med flera av de där egenskaperna.

Jag minns också friheten när jag spelade fotboll. Den var ögonblicklig och helt byggd kring kroppens minnen. Rörelserna jag gjorde var frikopplade från tankar, kroppen krängde, men höll sig kvar vid marken.

Det är en känsla svår att återupprepa i den verkliga världen. Men man kan söka den genom att se på andra som söker den.

När man ser på fotboll kan man ibland, som Jonathan Wilson, få återse den där känslan, det där minnet. Det är en stor del av lockelsen med det ögonblickliga, det oförutsägbara, att se en spelare göra något fött i stunden, och hela publiken hänförd.

Jag minns några matcher på Camp Nou i Barcelona 2007. Det här var när Ronaldinho fortfarande var hjälten, alltings centrum, och Leo Messi blott en adept i hans skugga. Det var nästan alltid fullsatt, 98 000 åskådare, en snäll publik, inte mycket till sång eller vrål, en danspublik. Och varje gång Ronaldinho fick bollen var det som en inandning, en gemensam paus, en kollektiv känsla av att allt nu var möjligt.

Som ett föremål som befinner sig högst upp i en bana, står stilla:

”Så applåderna. Det korta ögonblicket när allt är möjligt. Detta är kärlekens ögonblick, skriver Jane, hur sörjer jag icke att jag ej kan gripa detta ögonblick när allt är möjligt, och förbli i stunden”.

När fotbollen återvänder är det de stunderna vi vänder åter för att vänta på.