Friheten att hitta, förmågan att fördela

Så mycket i fotboll handlar om modet att bryta mönstret, att vara fri och tänka själv, men samtidigt också om vara del i ett kollektiv, att känna hemhörighet i en krets. Inspirationen kan inte leva ensam, inte här. En fotbollsledare söker hela tiden nya mönster, tankar som kan förändra spelet. Den stora utmaningen är att få ut det till alla spelare på planen, det är ett bygge av beroende och tillit.

I den kloka boken Edge – Leadership Secrets from Football’s Top Thinkers av Ben Lyttleton beskrivs den tyske tränaren Tomas Tuchels förmåga till Querdenken, alltså någon som tänker avigt, kreativt. En problemlösare är en Querdenker. Som exempel nämns när han ville få sina spelare att löpa mer diagonalt. Då skapade han en romb-formad plan, som var som bredast på mitten och sedan drogs linjerna ner mot målens stolpar. Han visste vad han ville åstadkomma och vred planen för att göra det. De riktigt duktiga fotbollscoacherna måste ha förmågan att tänka fritt om hur man organiserar spelet och hur man instruerar och utvecklar på träning.

Liverpools tränare Jürgen Klopp har också förnyat fotbollen. Hans sätt att pressa och återerövra bollen blev stilbildande i Dortmund med början 2008. Men det är kanske inte famför allt som taktisk innovatör Klopp sticker ut. Det mest unika med honom är hur han inspirerar, relaterar och får lag att följa honom överallt. Metoden att driva igenom sina idéer handlar om att bygga relationer med spelarna i laget.

Tuchel beskriver sig som en person ”som doserar spelarna med den stimulans de behöver för att utvecklas”. Klopp stimulerar nog mer än någon annan. Lagets kapten Jordan Henderson har sagt att den dagen när Klopp ”klev in genom dörren förändrade han allt”.

I samband med att Liverpool nu vann engelska ligan, för första gången på trettio år fick Jordan Henderson kliva fram och säga något till den stad och de fans som nu genomfors av tacksamhet och lycka. Han skrev:

”I wanted to send a message to all of you, our amazing fans. It is a true privilege and honor to represent and captain your great club. We know it’s been a long wait but to all of you Reds, this one is for you”.

När man ser Jordan Henderson, både på och utanför planen, framstår han som mer ansvarstagande än fri. När han beskrevs i The Guardian av Paul Wilson nyligen som en avgörande del i den framgång som klubben nått, var det med ord som ”osjälvisk och krävande”.

När han talade efter att ligasegern blivit klar, konstaterade Paul Wilson att hans sparsmakade sätt att tala – ”jag är lite överväldigad, man tänker inte på ögonblick som det här eftersom man är för upptagen med att koncentrera sig på varje match. Vad vi har gjort har inte sjunkit in än, jag kan inte riktigt beskriva det” – inte var ett tecken på att han försökte vara undvikande eller omedgörlig: ”Han är bara en sådan okomplicerad person”. Det finns ”bättre talare”, skriver Wilson, ”i Liverpools trupp, det har finnits mer inspirerande och högröstade kaptener i laget genom åren, men Henderson gör sitt jobb och alla beundrar resultatet”.

Han är en stark karaktär, men bär denna tyst. Klopp däremot har en tydlig karaktär och bär den inte tyst, den hörs, den syns. Vid sidan av sitt stora fotbollskunnande och sitt sätt att inspirera tycks han ha en märklig förmåga att formulera sig i stunden. Inför returen mot Barcelona – den då Liverpool vände 0-3 till 4-3 – sa han: “Det är en omöjlig uppgift, men eftersom det är ni så har vi en chans”. Ett väldigt typiskt Klopp-citat. Han är en poesi-natur, noggrann, men fri i tanken.

Jag tänker att en ledare som Klopp behöver en karaktär som Henderson. Någon som kan härbärgera detta och bära det ut på planen. På sidlinjen kan Klopp stå och fåfängt ropa och instruera, fäkta, elda på, det förblir injektioner utan verkan. Den verkliga kraftkällan är nu Jordan Henderson. Han är den med all information, som superdatorn Mima i Harry Martinssons Aniara – den sista kopplingen till jorden när de ger sig av. Kanske saklig och lite opersonlig men laddad med detta. Han är den spelarna väljer att lita på när matchen startar.

Jürgen Klopp har hittat ådern, har injicerar spelarna med sin idé, men Henderson ser till att den hålls vid liv där ute, i varje givet ögonblick. Det var också under Hendersons frånvaro, några matcher innan nedstängningen, som laget började förlora efter en säsong utan någon förlust.

Henderson är infrastrukturen. Enligt Svenska Akademins ordlista är infrastruktur en ”bakomliggande struktur; underbyggnad, bassystem; ett samhälles kommunikationer mm”. Infrastruktur är en städernas bakgrund, det givna, det som stödjer våra rörelser eller andra behov som det av vatten och elektricitet. Vetenskaps- och tekniketnologen Susan Leigh Star skriver att det typiska för infrastrukturen är att den tas för given av de som använder den och blir som synligast när den går sönder.

”His story is one underpinned by patience, perseverance and endurance”, skrev James Pearce nyligen om Henderson i The Athletic.

När Henderson 2011 kom till Liverpool och fick frågan vad som fått honom att ta sig dit från sin ungdoms Sunderland blev svaret ” “It’s all down to Sunderland, mate. Everything I am, I owe to Sunderland and the people there.”

Det finns ett romantiskt och förmodligen föråldrat begrepp inom fotbollen, man hör det oftast från människor över sextio. De talar om “vattenbärare” och menar den oglamorösa samling spelare som sliter för de andra, inte sällan utan uppskattning. Jag tänker att det är ett bra ord, men inte för att de självuppoffrande springer runt och kånkar på något tungt – som ett hårt sisyfosarbete – utan för att de fördelar något värdefullt i sin osjälviskhet.