Fotbollen som en gemensam dröm om staden

1961 låg arbetslösheten i Liverpool på en historisk låg nivå. Bara 5%. Sedan vände det. Tio år senare hade den fördubblats. Det här var början på slutet för Liverpool som den stora hamnstaden, staden som under ett par hundra år hade varit det brittiska imperiets hamn mot världen.

Under 100 år mellan 1850 och 1950 hade Liverpool kontrollerats av en konservativ elit, många av dem var helt oberoende av London, och baserade sitt välstånd på handel med imperiet. Efter 1960 skulle allt det där förändras. Befolkningen skulle halveras, välståndets elit flyttade till London, de fattiga arbetarna som alltid varit fattiga var nu också fattiga arbetare utan arbete.

Trots det betraktas inte sällan den här tiden i staden, 1960-talet, av de som bodde där som en storhetstid. Orsaken till det är två: Merseybeat – den musikrörelse som hämtade sina rötter i det svarta Liverpool och bar fram band som The Beatles – och fotbollsklubben Liverpool, och kanske framför allt dess nya manager från 1962 Bill Shankly.

Det finns kanske en tredje orsak: Liverpools plats i England som staden som vänder landet ryggen och anser sig större än nationen. Musikjournalisten Paul Morley har skrivit om Liverpool att ”dess händer är smutsiga men dess sinne är öppet”. Liverpool är en stad som alltid vänt ryggen mot England och skött sig själv, skapat sina egna sagor, ibland helt skilda från verkligheten.

Ian Callaghan, Liverpoolspelare mellan 1960–78, minns perioden och Bill Shankly: “[Liverpool] were a Second Division club going nowhere, this great man arrives, and then everything changes and then the music as well. To be part of that as a local lad especially was just magic”. Klubben var precis det som staden inte var och resan den skulle göra de kommande åren var den motsatta: uppåt.

Berättelsen om fotbollslaget Liverpool från de där krisåren på 1960-talet fram till idag har blivit som en alternativ verklighet, något som kan lyfta staden bort från det där uppenbara fria fallet. En saga, men en verklig sådan i en allt hårdare verklighet.

Det finns sedan dess en säregen relation mellan fotbollslaget Liverpool och staden. Det var som om laget tog över världsstadens roll, som det där utåtblickande, större, bortanför, havet, möjligheterna, världen. Drömmarna formades runt fotbollslaget. I brist på annat.

Att det är något annorlunda med fotbollslaget Liverpool och dess självbild och relation till staden – annorlunda och för många irriterande – är man överens om även i England.

Ingenstans blir detta kanske tydligare än när man 2018 står på The Kop, hemmafansen del av fotbollsarenan Anfield, och sjunger “You’ll never walk alone” – musikallåten som just under 1960-talet i en version av Merseybeat-bandet Gerry and the Pacemakers blev Liverpools särskilda hymn. Sången är en viktig del i denna berättelse. Den blev Liverpools egna sång när den låg högst upp på listorna 1964 – sextiotal så klart. Samma år sjöng fotbollslaget låten tillsammans med Gerry and the Pacemakers på Ed Sullivan-show i New York. Bill Shankly lär ha gått fram till sångaren Gerry Marsden efter framträdandet och sagt: “Gerry my son, I have given you a football team and you have given us a song”. När Bill Shankly dog sjöng Gerry Marsden sången ensam i Liverpools stora katedral.

Orsaken relationen mellan staden och laget kan sökas i att laget klev fram när staden behövde det som mest, då på 1960-talet. Gestalten Bill Shankly fick en säregen kontakt med stadens medborgare, eller kanske framför allt mellan de spelare som han ledde och de medborgare som han menade att de representerade. Han blev historieberättaren som klev fram och förverkligade drömmar.

Som illustration kan man nämna det tal han höll inför tusentals människor efter en förlust i FA-cup-finalen mot Arsenal 1971: “Sedan jag kom hit, till Anfield och till Liverpool, har jag trummat in i våra spelare, om och om igen, att de är priviligierade att få spela för er. Och om de inte trodde på mig förut, lär de tro på mig nu”. Förlusten till trots, det stod tiotusentals människor och lyssnade.

Efter 1971 skulle det bli värre för staden Liverpool, mellan 1979 och 1984 fick staden smeknamnet “”The Bermuda triangel of British capitalism”, 40 000 jobb försvann. Men fotbollslaget, nu under Bob Paisley som varit assisterande under Shankly och bar hans ande vidare, är bättre män någonsin och man vinner under perioden tre Europacup-titlar och fyra ligatitlar.

Fotbollslaget som en antites, en livboj, en drömfabrik. Det där formar en sorts desperation i den framgång som kom som var säregen, trots glansen, det uppenbart storslagna, vilade det alltid på någon sorts sotig lögn, en blick åt andra hållet, något som egentligen var för bra.

Om man ska jämföra med en annan stad i norra England, Leeds, också präglad av sin stora arbetarbefolkning, sina back-to-back-radhus men med en ekonomi så mycket mer redo för det sena 1900-talets kollapsande industriekonomin, med ett starkt universitet, en diversifierad ekonomi, börser, en finansmarknad, passager som påminner om dem i Paris, kort sagt en större medelklass. När Leeds fotbollslag lyckades bli framgångsrika, i samma sextio- och tidiga sjuttiotalsera som Liverpool - de blev tidens stora rivaler - betraktade invånarna det mer självklart, förtjänat. Det var inget mirakel, det var bara som det skulle vara. Och deras fall skulle också bli högre, de har inte återhämtat sig än.

Shankly formade en sorts ödmjukhetens lag, där, då, på 1960-talet, som handlade väldigt mycket om vad publiken kom ifrån och vilken verklighet de levde i. Och kanske också vad de hade förlorat, hur storhetstidens skugga fortfarande vilade över staden och förminskade dem. Shankly kunde utplåna den känslan men ville inte att staden skulle glömma var den kom ifrån.

När resten av landet kom att styras högerut av Margret Thatcher blev också Liverpool den enda stad som gjorde aktivt motstånd med sina militanta lokala socialister i stadens ledning. Fotbollslaget bar också sedan sextiotalet på en sorts socialism så som den tolkades av Bill Shankly. I en text om varför Liverpool-fans fortfarande buar åt nationalsången i The Athletic nyligen skriver Simon Hughes om detta 1980-tal: ”Liverpool was on its own in a decade where much of the rest of the country swung the other way politically.”

Katastrofsociologen Charles E. Fritz har formulerat det som händer när samhällen utsättas för fara och förluster som en intim gruppsolidaritet, den sociala isoleringen bryts, ett civilsamhälle formas. Människor ser sig om i krisen eller katastrofen och söker sina bröder och systrar. Rebecka Solnit kallar det i sin bok ”A paradise built in hell” för ”ett socialt begär”.

Tidsgeografen Torsten Hägerstrand har skrivit att ”i varje nu händer tre ting: något nyskapas, något förstörs, och något överlever”. Så förändras också städer. Mycket av det som försvann i städer som Liverpool under andra hälften av 1900-talet, som arbetet och tryggheten och statusen det gav, har inte ersatts. Något som i för många också inneburit förlusten av ett begripligt, gemensamt samhälle, något att hålla fast vid.

Då kan en fotbollsklubb vara livsviktig, den samlar ett kollektiv som vandrar genom alla stadens förändringar, den kan rymma det sociala begäret.

Högst uppe på The Liver Building vid hamnen i Liverpool sitter de två fantasifåglarna vända åt varsitt håll, en mot staden och en mot havet och världen. En stad redo att ta över världen. I sin bok Merseypride skriver John Belcham:

“Liverpools annorlundahet har bibehållits – och blåsts upp – i en självrefererande myt, en Merseypride som har visat en stor uppfinningsrikedom i sin anpassning till stadens förändrade ekonomiska tillgångar”.

Det är inte mycket bättre i Liverpool idag än vad det var på 1970-talet även om det långsamt har vänt uppåt. de fattiga är fattigare, arbetslösheten högre. Leeds mår fortfarande bra, men de andra städerna i norr gör det inte.

I norra England har under de senaste åren rörelsen Fans for foodbanks formats. I Liverpool har fans från de två konkurrerande klubbarna Liverpool och Everton gått samman för att samla in pengar och mat till foodbanks eftersom behovet har ökat lavinartat med de nya reglerna för bidrag i Storbritannien, så kallade universal credits. En av de som startat insamlingen sa till podden The Anfield Wrap: ”Attacken på vår stad av regeringens politik med övergången till universal credit känns som The Blitz. Vad kan vi göra? Jo, öppna staden och komma samman”. Det finns en kollektiv infrastruktur som med dessa fotbollsfans går genom historien – inte oskadad men som en möjlighet.

Liverpools tränare Jürgen Klopp skrev om initiativet: “Reds and Blues coming together to help others is something special, something – again – the city should be very proud of, and I know both clubs invest a lot themselves in community work.”

Det är denna stad Jürgen Klopp har förstått och som nu får supportrar som hållit på laget under de senaste decennierna att tala om en ny relation med spelarna, som att man återigen gör något tillsammans.

När han i ett brev till fansen julen 2018 skriver följande ekar han av Shankly 1971:

“We are all aware of the individual sacrifices you make to follow us and so it is important to say that we do not take it for granted. We absolutely appreciate it, 100 per cent. We are all on this journey together.”

Det är en återupptäckt av en historia av sammanhållning mellan medborgare och spelare. Det är inte bara Liverpool som har gått vilse i den nya globaliserade fotbollen, och i omgångar glömt bort var man kom ifrån. När Jürgen Klopp kom till laget 2015 var det som om han kom med en båt till hamnen och vandrade genom staden och plockade med sig hela historien in i omklädningsrummet och sedan ut på gatorna igen. Han såg det sociala begäret och lät spelarna förstå att det betyder att ingen klarar sig ensam.