Det har varit en förunderlig sak att se fotbollsmatcher på teve utan publik. Som när man åker bil i regnet och plötsligt passerar under en bro, tystnaden en kort stund, men sedan är ljudet tillbaka. Bara utan att ljudet kommer tillbaka. 

Om minnen av drömmar, om att inte fullfölja de drömmar man hade, om avståndet som växer till dem och de spår de lämnat i form av papper med text eller bara vaga hågkomster av någon man ville vara.

Ibland när jag coachat fotbollslag har jag pratat om femtio procent. Det har varit ett sätt att försöka hjälpa spelare att fatta kloka beslut. Jag brukar säga att om du anser att chansen att det du vill göra lyckas är större än femtio procent, alltså att det skulle lyckas varannan gång du gjorde det, så gör det.

Så mycket i fotboll handlar om modet att bryta mönstret, att vara fri och tänka själv, men samtidigt också om vara del i ett kollektiv, att känna hemhörighet i en krets. Inspirationen kan inte leva ensam, inte här.

Redan innan den långa nedstängningen hade Liverpool-fans börjat sjunga “Now you’re gonna believe us, we’re gonna win the league”. Nu ska ni tro på vad vi säger, det vi säger är sant, vi vet att ni tvivlar, men vi gör det inte längre.

Det finns en filmsekvens från när Liverpool tar emot Champions League-bucklan efter finalen 2019. Lagkaptenen Jordan Henderson lyfter pokalen mot luften, det är ett sådant där regisserat men vackert ögonblick där alla skriker ut sin lycka. 

Det finns en särskild längtan som är längtan efter att känna något, något starkt, något oväntat. Det är helt säkert en sorts längtan som växer med åren. När den självklara ungdomstiden av överväldigande möten med musik, människor och världen lagts bakom en.

En gång träffade jag en hårdhudad militär på en fest. Han spände ögonen i mig över burkölen och sa: ”Smärta är vekhet som lämnar kroppen”. Han hade rätt på ett sätt, han hade bara fått riktningen fel.

Det finns en särskild lockelse att betrakta människor som tycks agera i full frihet. En del av fotbollens lockelse finns i denna känsla. 

Berättelsen om fotbollslaget Liverpool från de där krisåren på 1960-talet fram till idag har blivit som en alternativ verklighet, något som kan lyfta staden bort från det där uppenbara fria fallet. En saga, men en verklig sådan i en allt hårdare verklighet.

Världsfotbollen har gjort så mycket för att bygga upp avstånd, höja insatser, läktare och inkomster. Så kommer det ögonblick, kvällar, när allt som skiljer oss åt försvinner, när allt sammanfaller och tevekameran zoomar in Trent Alexander Arnolds ögon efter Liverpools 4-0 seger mot Barcelona – den som tog laget vidare trots förlusten med 0-3 i bortamatchen.

En morgon i Sheffield, just innan gryningen, tog jag spårvagnen till kvarteren runt Hillsborough i Sheffield, platsen för fotbollslaget Sheffield Wednesdays hemmaarena. Den 15 april 1989 blev arenan platsen för en av de största katastroferna i engelsk fotbolls historia.

Jag ser dokumentären Make Us Dream om Steven Gerrard. En del avhandlar så klart Champions League-finalen i Istanbul 2005. Gerrards största triumf med Liverpool, laget som sedan sina stora stora framgångar på 1980-talet under 1990- och 2000-talet sjunkit ner i den engelska fotbollshierarkin.

När Jürgen Klopp fick frågan om varför den brasilianska mittfältaren hittills i år bara har spelat totalt 21 minuter för Liverpool förklarade han att “jag kan inte förkorta den tid det tar att komma till rätta, att hitta sin plats. Det finns kanske de som kan det men inte jag”.

Varför blir det mål? Frågan som är fotbollens motsvarighet till “vad är meningen med livet?”. Eller kanske fotbollens motsvarighet till “hur hittar man lyckan?” I vilket fall som helst något man kan bygga en bra föreläsarkarriär på.

Jag har lådor med anteckningsböcker hemma. Fullklottrade med snabbt nedskrivna, vid tidpunkten livsviktiga, iakttagelser. Glasklara, med tiden bleknande och bortglömda. Ibland när jag plockar fram böckerna känner jag en sorts skyldighet gentemot dessa osmälta tankar.

Det är en av de svåraste pedagogiska utmaningarna som fotbollstränare att få spelare och lag att invänta det rätta ögonblicket, ögonblicket att slå avgörande passningar eller skjuta. Att ha tålamod.

Ibland lyckas vissa länder få fram en mängd fantastiska fotbollsspelare. Alla andra länder börjar då titta på detta land. Vad har man gjort, hur ser talangutvecklingen ut, hur har de tränat, hur har man tänkt nytt? Sedan börjar man kopiera receptet.

Att se på fotboll är att se beslutsfattande som händer på sekunder. Som betraktare har du hela bilden, som spelare har du en bråkdel. Om man är intresserad av hur det fungerar ställer man sig frågor: Varför gör spelare vad de gör, vad de skulle kunna göra annorlunda?

Det finns platser på planen som ligger i övergången från ett till ett annat. Är man intresserad av hur fotboll fungerar ska man titta på de platserna. Att lyckas som fotbollslag handlar om att lyckas i just de här övergångarna.