Den gemensamma inandningen

Det har varit en förunderlig sak att se fotbollsmatcher på teve utan publik. Som när man åker bil i regnet och plötsligt passerar under en bro, tystnaden en kort stund, men sedan är ljudet tillbaka. Bara utan att ljudet kommer tillbaka. 

Tittandet har förändrats, man ser mer på själva spelet, dess rörelser och form. Bilden av spelaren har blivit annorlunda, man ser nu arbetare inte underhållningsartister. En massa inlägg utan likes. Ropen och rösterna som ekar mellan läktarna, som några som håller på att flytta något tungt eller backa något komplicerat.

Det fick mig att tänka på filmen Zidane - a 21st century portrait. Filmen följer Zinedine Zidane och bara honom under hela matchen mot Villareal den 23 april 2005. Mogwais musik – låttitlar som Black Spider, Time and a Half och I Do Have Weapons – och Zinedine Zidanes kropp i den vita tröjan. Hans små rörelser när bollen är någon annanstans, huvudet som rör sig, en liten löpning i någon riktning, ingenting mer händer.

Frigjord från publiken och den stora arenan, isolerad som spelare med sina rörelser, framstår allt som ett arbete, en dag på jobbet. Och oftast inte ens en särskild dag, en dag med longörer, poänglösa vandringar till kaffemaskinen eller slösurfande på datorn. 

Men så, Zidane stannar upp, vrider lite på kroppen, sedan på huvudet ett par gånger, man förstår att bollen är i närheten, spider sense, han får bollen, håller den kanske två sekunder, eller kortare, passar den vidare, sedan lite lugnare igen. En glimt av något, ett par penseldrag, något unikt som löstes upp och försvann.

En fotbollsspelare har i genomsnitt bollen vid fötterna två minuter under de 60 effektiva spelminuter som är en match. Resten är rörelser utan boll. Nästan alla som ser på fotboll tittar självklart där bollen är. Tyvärr gäller det inte sällan även spelarna som borde släppa bollen med blicken och se efter framtida ytor där bollen kan hamna, där de kan vara, spela i framtiden, spider sense. Bollen är publikens markör, dess förtrollade fokus, det är den de följer. Och när man ser matcher utan publik blir man på något märkligt vis mindre fixerat vid bollen, man låter blicken vandra till spelarna till synes i periferin. De vid kaffemaskinerna stående i utkanten. Där arbetet trots allt pågår, de väntar, vrider, gör sig redo. Man vet inte om det är bristen på publik som gör att de ser lite mer avmätta ut eller om det är min blick på dem som blir mindre beundrande, de blir mindre upphöjda, de står på samma nivå som jag, inget spektakel runt om som lyfter dem.

Och det blir då kanske möjligt att se på elitfotboll – som utan publik det måste ändå sägas är en torftigare sak, ens utrop vid mål hänger lite ensamt i luften – och se vad det egentligen är, en sorts arbete. 

Men ett arbete, det måste man erkänna och det blir också uppenbart när man ser Zidane, som öppnar möjligheten mot det geniala, det heltigenom oväntade och också ett arbete som ständigt är i rörelse och upplösning. Allt är uppdelat i små sekunder, små bitar av samtidighet som virvlar runt. När det är som svårast lika komplicerat som ett sudoku som man löser när man faller från ett flygplan. När det är som lättast som att gå de tio stegen till kaffemaskinen. Det finns spelare som inte står ut med det där glappet, som måste göra det svåraste hela tiden, hitta på saker när de egentligen bara borde göra det lätta och självklara hundra gånger bara för att få möjligheten att göra det osannolika så småningom. Enkla saker som att säppa bollen bakåt till en lagkamrat tre meter bort, en enkel en touch-passning hemåt med en motståndare i ryggen, en förflyttning i sidled tjugo meter i väntan på en boll som aldrig kommer. Man hör ofta tränare prata om att “göra planen stor”. Det är alltså också en sorts görande, att flytta sig hela vägen ut till sidlinjen för att ge spelet hela den storlek som planen har, att spänna duken, platsen för de framtida penseldragen, hela vägen ut.

Jag minns publiken i Barcelona. Den är olik all annan publik. Många skulle nog säga att den är för tyst, för tillbakadragen. De 98.000 på de enormt branta läktarna hörs, men oftast mest som ett pågående mummel som plötsligt följs av en reaktion på något som händer. När jag var där första gångerna kom den där reaktionen när Ronaldinho fick bollen – en av de spelare som hade vissa problem med att göra den där enkla delen av jobbet, rastlös och genial – hela publiken drog en kollektiv inandning, tystnad och så, han gjorde något, ofta oväntat, applåder. Det där lilla ögonblicket var en glimt, en dörrspringa in till det omöjliga. Vad som mer fanns därinnanför kunde man bara ana. Det var förhoppningen att man skulle få se mer som nästa gång han fick bollen, och nästa, som fick alla att dra efter andan. 

Det var inte många ögonblick men det var ögonblick. Som Gunnar Ekelöf skulle sagt: ”Det finns en lyckokänsla som kommer sällan men kommer ändå”.

Det är frukten av det arbetet som spelarna och vi som ser på teve i vanliga fall delar med publiken.  Nu blir rörelserna tydligare, som frilagda, men man saknar den gemensamma inandningen.