Den höga passningen som sträcker sig ut

De svåraste minnena är de som innehåller drömmar. När jag nu läser Lydia Sandgrens hyllade debutroman Samlade verk om förläggaren Martin Berg läser jag den som en berättelse om just det. Om minnen av drömmar, om att inte fullfölja de drömmar man hade, om avståndet som växer till dem och de spår de lämnat i form av papper med text eller bara vaga hågkomster av någon man ville vara.

Huvudpersonen ska fylla femtio, min ålder, och det är väl en tid när man sträcker sig tillbaka mot det som varit och försöker hålla det i sin hand. Så många konkreta saker, verkliga, men också så många förlorade, borttappade, tysta. I varje ögonblick sker tre saker: Någonting föds, någonting dör och någonting förändras. Det är de där döda tingen som upptar en nu när man ser tillbaka. Det andra är man så smärtsamt och tacksamt medveten om: Jag vet vad som föddes och förändrades, men hur var det med det där som dog?

Nästan allt jag drömde om när jag var liten handlade om idrott, mest om fotboll. Jag och min bästa vän Fredrik kunde stå i timmar utanför vår Thuja-häck och försöka slå den perfekta höga passningen - som vi själva skapat - och vi pratade och pratade om turneringarna vi skulle spela, matcherna vi såg fram emot, lagen vi skulle möta, priserna vi kunde vinna. Allt var så verkligt för ingenting lade sig mellan oss och det som var möjligt. Ingenting dog, det bara föddes nya tankar oavbrutet. Hur skulle vi kunna tänka på sådant som försvann?

Vi kunde bara gripa efter det vi inte visste var omöjligt. Det glimrade just utom räckhåll, men vi sträckte oss, varje dag sträckte vi oss ut.

Den största skillnaden mellan att vara barn och att vara vuxen är att när man är vuxen ska man betrakta det som barn gör som lek, men det man själv gör som på riktigt. Det verkar viktigt att upprätthålla gränsen. Ibland finns det fotbollspelare där det verkar som om den där gränsen inte har någon betydelse. Det är en avundsvärd position – i alla fall på planen. Jag kan se mig och Fredrik, där utanför Thuja-häcken denna avundsvärda plats, i dem.

Annika Norlin – Säkert! – formulerar den där åldern, den platsen i sin låt Det ska hända dig med:

Allting var en öppen yta
Och man gick i nån riktning
Som man tänkte skulle göra
att man fattade mer

Jag brukar tänka att Tomas Brolin var en sådan spelare, i alla fall fram till den där olycksaliga brutna foten den 16 november 1994. Hans sätt att slå straffar till exempel, så oberört lycklig. Inte som ett barn, som en vuxen som rör sig fritt. Många som talar om Ronaldinho fäster sig också vid det där, den där lyckligheten. Som om den stora arenan inte gjorde någon skillnad, inte drog upp någon gräns, som om det faktiskt var som Bagarn Olsson säger till sina spelare i Åshöjdens BK – i Max Lundgrens böcker – att han övervann sin rädsla för de stora matcherna genom att böja sig ner och känna på gräset och tänka “det är samma gräs”.

När jag började träna barn- och ungdomslag i fotboll var en av de bästa sakerna att få stå i kanten av den där världen, att få vara Tomas Brolin eller kanske att slippa vara jag – eller den som vuxenvärlden kände som mig. Slippa vara det som Annika Norlin fortsatt formulerar så bra:

Svårt att få vänner som då.
Man var helt öppen och möjlig.
Nu är man stängd,
om ingen knackar på
ger man upp

Det finns ett omklädningsrum där dörren är öppen. Det ser ut så här: Väggarna är av tegel. På tegelväggen sitter långa lackade träplankor med krokar, nedanför krokarna smala träbänkar. Ett obrukbart handfat står i ett hörn. En del raspigt, rudimentärt klotter syntes här och var, kanske i kombination med något telefonnummer. Så småningom är hela rummet fyllt. Alla platser tagna. Alla som sitter där har olika historier, andra liv någon annanstans, men här inne i rummet fanns inte det där. Dörren har öppnats till en parallell värld.

Alla som kommit in här har en roll att spela – att vara en av fler i det lag, det kollektiv, som har samlats. Den där platsen är den perfekta ordningen, tryggheten i att alla vet vad de ska göra, varför de är här. Men det är samtidigt den perfekta friheten.

Att få vara där i en verklighet i vardande. Det är inte en plats bortanför verkligheten, det är verkligheten. Jag vägrar att se på detta utifrån, som en lek. Ska man vara egoistisk var det väl ett sätt att vända tillbaka till mig och Fredrik, till alltings möjlighet.

Lydia Sandgren skriver i sin bok fram ett liv som är så vanligt att det egentligen borde vara osynligt, men strax under ytan finns det som i varje ögonblick föddes, förändrades och dog. Hon skriver om de där dörrarna i livet, de man öppnade och de man inte öppnade. Hon låter sin huvudperson hela tiden återvända till det som försvann, som ett sorts långt sorgearbete. Kanske skriver hon också om att släppa taget.

Kan man släppa taget och ändå minnas vad det var man tyckte om? Kan man bygga nya rum, av bänkar i trä, väggar i tegel, trasiga handfat?

Att jag fortfarande håller kvar vid fotbollen är nog för att jag vill minnas – inte nödvändigtvis vad vi drömde om, det är trots allt en återvändsgränd, men varför vi gjorde det? Jag vill minnas mig och Fredrik, hur jag beundrade honom eftersom han var så självklar i sitt sätt att spela, där i det oklippta gräset intill kullen vid lekplatsen. Samma gräs.

Åren gick, Fredrik hörde alltid av sig, vi hade alla de där drömmarna och minnet av varför tillsammans. Vi kunde påminna varandra bara genom att ses. Det är en sällsam sak att kunna träffa någon som kan se på en med de ögonen. Det kunde gå månader, ibland år, när vi inte hördes, men det fanns aldrig något som skulle skilja oss åt, förutom det som hände. Fredrik är död nu och ibland tänker jag att eftersom han var den enda som kunde se på mig så där måste jag nu, när han är borta, försöka göra det själv. Jag slår en passning ut i fria luften och där på andra sidan om passningen står han och tar emot den. Sedan slår han den tillbaka, med självklarheten jag beundrar och sammanbiten koncentration. Passningen sträcker sig ut mot mig, någonting föds.