Någonstans läste jag i en beskrivning av Barcelonas centrala mittfältare Xavi, att han ”spelade i framtiden”. Han samlade hela tiden så mycket information på planen att han visste vad som skulle hända. Han var redan där, i framtiden. Han uppdaterade sin bild av omgivningen flera gånger varje sekund för att alltid bära en riktig bild i huvudet.

När Frankrike vann semifinalen igår återvände jag till 1982. Till semifinalen mellan Frankrike och Tyskland. Sverige spelade inte VM, hela mitt hjärta fanns hos Frankrike. Semifinalen förlorade Frankrike på straffar efter att ha varit i ledning med 3-1. Jag var elva och otröstlig.

I kvartsfinalen mot England var det som att hela Sverige stod vid sidlinjen som föräldrarna på valfri sjumannamatch och frustrerat skrek: ”Kör!”, ”Kämpa!”. Och stundtals tycktes det också vara vad spelarna hade i huvudet. Med känt resultat, för det var inte "kör!" och "kämpa!" som fått Sverige till en kvartsfinal i VM. I alla fall inte som huvudsaklig instruktion från sidlinjen.

En sommar för tretton år sedan reste jag till svenska städer och gick på möten med Anonyma Alkoholister. Det var en resa mellan källarlokaler medan sommaren fortsatte på badplatserna i världen utanför. Men kanske var det framför allt en resa mellan grupper som samlats runt ett bord, grupper av människor med en enda viktig uppgift: Att överleva.

En ensam spelare med en stor yta framför sig, det är målet med så mycket av fotbollsspelare, som när en skog öppnar sig efter en lång vandring: En glänta, himlen ovanför, frihet, tid att tänka. 

När Pep Guardiola styrde Barcelona, 2007-2012, cirkulerade ett citat som möjligen kom ifrån honom: Att det bästa sättet att hindra motståndarna från att göra mål var att ha bollen själv. Passningspel som försvarsspel.

Jag minns ett upplysande utbildningspass i en konferenslokal, i källaren på ett sexvåningshus i Solna. Vi fick se ett klipp från en match där Chelseas anfallare Didier Drogba tog sig framåt genom att spela bakåt. Det var en helt magnifik koreografi.

Som om allting hängde på det. Det kan vara den känslan som gör att man hela tiden återvänder till sådant som fotboll. Minnet av hundratals fotbollsmatcher  – som spelare, tränare och åskådare – där allting hängt på den den.

Det finns uttryck som man förälskar sig i när man håller på med fotboll. För mig är ett sådant uttryck "att bryta linjer". Det kan såklart ha att göra med att själva uttrycket har en romantisk uppmanande karaktär, att det är sådant man vill säga till unga människor om ens första och största filmupplevelse när man var arton var Döda poeters sällskap. 

Det finns alltid en analys att göra av det som händer. Det kan tyckas motigt att göra den eftersom så många andra saker ligger närmre till hands. Till exempel alla känslor som rusar. 

En av de finaste upplevelserna när jag tränade ungdomslag var när man hörde hur de tankar som vi tränare hade formulerat under träningar kunde höras när spelarna själva pratade om fotboll. Som om något av ett gemensamt språk hade börjat få fäste, i den där gemensamma världen som var vår.

Jag ser den kroatiske mittbacken Dejan Lovren spela en perfekt match i VM mot Nigeria. Jag följer honom som en orolig förälder som släpper iväg ett barn, hon har en plånbok med två tjugolappar i handen, för att handla glass själv.

Det händer inte sällan att jag blir stående vid valfri fotbollsplan för att se på matchen som pågår där. Det spelar egentligen ingen roll vad det är för match. Jag kliver in i en kritad zon, en sorts parallell verklighet.