För det är ju inte sant som Neil Young sjunger att det är bättre att brinna ut snabbt, inte ens om man är ung. Och nej, det enda alternativet är inte heller att sakta blekna bort.

Att utsätta sig för hög risk är att skaffa sig kontroll. Det är en av fotbollens intressantaste paradoxer. 

Det triviala är det alldagliga, det som ingen minns som annat än som vanor, repetitioner. Det är det enskilda tillfället – tandborstningen, skorna på skohyllan, postlådan som töms – utblandat i de många liknande tillfällena.

Det har varit en förunderlig sak att se fotbollsmatcher på teve utan publik. Som när man åker bil i regnet och plötsligt passerar under en bro, tystnaden en kort stund, men sedan är ljudet tillbaka. Bara utan att ljudet kommer tillbaka. 

Om minnen av drömmar, om att inte fullfölja de drömmar man hade, om avståndet som växer till dem och de spår de lämnat i form av papper med text eller bara vaga hågkomster av någon man ville vara.

Ibland när jag coachat fotbollslag har jag pratat om femtio procent. Det har varit ett sätt att försöka hjälpa spelare att fatta kloka beslut. Jag brukar säga att om du anser att chansen att det du vill göra lyckas är större än femtio procent, alltså att det skulle lyckas varannan gång du gjorde det, så gör det.

Så mycket i fotboll handlar om modet att bryta mönstret, att vara fri och tänka själv, men samtidigt också om vara del i ett kollektiv, att känna hemhörighet i en krets. Inspirationen kan inte leva ensam, inte här.

Det finns en filmsekvens från när Liverpool tar emot Champions League-bucklan efter finalen 2019. Lagkaptenen Jordan Henderson lyfter pokalen mot luften, det är ett sådant där regisserat men vackert ögonblick där alla skriker ut sin lycka. 

Det finns en särskild längtan som är längtan efter att känna något, något starkt, något oväntat. Det är helt säkert en sorts längtan som växer med åren. När den självklara ungdomstiden av överväldigande möten med musik, människor och världen lagts bakom en.

En gång träffade jag en hårdhudad militär på en fest. Han spände ögonen i mig över burkölen och sa: ”Smärta är vekhet som lämnar kroppen”. Han hade rätt på ett sätt, han hade bara fått riktningen fel.

Det finns en särskild lockelse att betrakta människor som tycks agera i full frihet. En del av fotbollens lockelse finns i denna känsla. 

Berättelsen om fotbollslaget Liverpool från de där krisåren på 1960-talet fram till idag har blivit som en alternativ verklighet, något som kan lyfta staden bort från det där uppenbara fria fallet. En saga, men en verklig sådan i en allt hårdare verklighet.

En morgon i Sheffield, just innan gryningen, tog jag spårvagnen till kvarteren runt Hillsborough i Sheffield, platsen för fotbollslaget Sheffield Wednesdays hemmaarena. Den 15 april 1989 blev arenan platsen för en av de största katastroferna i engelsk fotbolls historia.

När Jürgen Klopp fick frågan om varför den brasilianska mittfältaren hittills i år bara har spelat totalt 21 minuter för Liverpool förklarade han att “jag kan inte förkorta den tid det tar att komma till rätta, att hitta sin plats. Det finns kanske de som kan det men inte jag”.