Det triviala spelet

När övergår det triviala i det extraordinära? Svaret är väl oftast inte alls. Det triviala är det alldagliga, det som ingen minns som annat än som vanor, repetitioner. Det är det enskilda tillfället – tandborstningen, skorna på skohyllan, postlådan som töms – utblandat i de många liknande tillfällena. Det är allt det där som är den nödvändiga sedimenterade massan, berggrunden, i det som kallas tiden som går och som formar stora delar av vilka vi är. Det är också det vi oftast inte ser eller tänker på, men vad vore vi utan det?

Också i sådant som vi placerar på en scen, i en bok eller på en fotbollsplan behövs det triviala om det inte ska bli cirkus av allt. Tiden när ingenting tycks hända, inget av stor betydelse i alla fall, som en vindlande poänglös dialog i en Nora Ephron film. Det som låter oss vara på platsen, bågens strängar som börjar spännas och publiken som väntar. Harry och Sally i bilen på väg till New York i När Harry träffade Sally, deras första samtal:

Harry: I'll roll down the window. Why don't you tell me the story of your life.
Sally: Story of my life?
Harry: We've got eighteen hours to kill before we hit New York.
Sally: The story of my life isn't even going to get us out of Chicago I mean nothing's happened to me yet. That's why I'm going to New York.
Harry: So something can happen to you?
Sally: Yes.

Vilka ska de bli, hur ser deras framtida relation ut, vart är vi på väg?

Pep Guardiolas Barcelona – eller det spanska landslaget under samma tid, de två lagen smälte nästan samman mellan 2008 och 2012 – spelade ett spel där de allra flesta passningarna var triviala. Korta passningar, ofta i sidled, till en medspelare tre meter bort. 

Sally: Amanda mentioned you had a dark side.
Harry: That's what drew her to me.
Sally: Your dark side.
Harry: Sure. Why don't you have a dark side? No you're probably one of those cheerful people who dots their eyes with little hearts.
Sally: I have just as much of a dark side as the next person.

Men antalet passningar – det fanns matcher där Barcelona passade upp emot 1000 passningar, dubbelt så mycket som de flesta andra lag hinner med – och tempot och tryggheten lyfte upp dem en nivå. Deras dialoger tyckes oändliga. Men det fanns en poäng med det, de var på väg någonstans.

Ibland kan man fastna framför naturprogram som handlar om exempelvis bin och deras liv. Det framställs då som något extraordinärt trots att det egentligen bara är vardagsliv. Genom kameran får vi syn på mönstren, koordinationen och kunskapen i de små liven, allt det där vi inte ser i våra egna liv. Frågor ställs: Hur kan de hitta hem till kupan igen när de varit ute och samlat nektar? Men vore det inte konstigt om alla flög bort och aldrig kom tillbaka?

Barcelonas spelare var arbetsbin som visste exakt vad de skulle göra, kombinationen mellan dem, mönstren som drogs, trianglarna som formades.

En sak med det triviala är att det aldrig upphör, det är själva definitionen, en annan sak är att vi inte ser det om det inte skildras på ett sätt som gör att vi får syn på det. Barcelona och Spanien fick under de här åren oss att de att det allra mest grundläggande, det självklara, kunde vara det vackraste. De skildrade enkelhetens – kalla det vardagens – skönhet så att vi fick syn på den. Vi såg in i bikupan och vi tyckte om vad vi såg.

Det var inte det faktum att de lyckades skapa dessa mönster som var det märkvärdiga, det var att de lyckades göra det hela tiden, balansakten bestod av enkla ting men också enkla ting kommer efter en tid till punkter där de faller – om man inte är ett bi – det vet alla som haft ett vardagsliv.

Det finns till exempel resor man gjort med andra människor – kanske ens familj – där rörelserna och händelserna under några välsignade timmar tyckts helt självklara, där varje steg, varje val leder till något bra. Till en vacker plats, en god bit mat, en utsikt, en gemensam upplevelse. Man skulle väl kunna kalla det harmoni. Alla som varit där vet att det faller samman vid någon punkt. Trötthet, hunger, beskäftighet, gamla vanor. Något kastar omkull allt. Det är i sig trivialt. Det är det vanliga. Det är så det är. Tacksamheten för timmarna av självklarhet är en del av det. Skulle allt fortsätta skulle man inte vara en familj eller vänner utan en maskin. 

Hur svårt kan det vara, är frågan man ställer sig själv när det kollektiv man är en del av hamnar i otakt. Väldigt svårt är svaret.

Barcelona under Pep Guardiola – eller Spanien under samma tid – var en harmonisk maskin. Deras balansakt upphörde aldrig. De blev med rätta beundrade. Fotboll är, precis som scenkonst, en iscensättning av något som man har övat på, repetitioner, repetitioner. Pep Guardiolas särart är att han ofta lyckas föra över nästan allt från sin idé, sitt manus, till verkligheten genom att hela tiden ha kontrollen. en fotbollens Ingmar Bergman.

Men det triviala var inte hela manuset. Det var bara strängen som spändes. Det skulle alltid, vid någon tidpunkt, gå över i det extraordinära. De satte bara scenen för den avgörande rörelsen.

Målet var att att skapa mönstret, att teckna spindelväven, för att sedan överraska när motståndarna tappat koncentrationen – när de inte längre orkade se sig omkring, eller kanske när de alla såg åt så många olika håll samtidigt att de inte visste vad som hände bakom ryggen.

Då skulle brottet mot mönstret komma, och det skulle vara allt annat än trivialt. En diagonal passning från Xavi, framåt i planen, förbi fyra motståndarspelare. Det är en handling som ingen annan ser, en möjlighet som är dold för alla utom honom.

Det är en point of no return, en upplevelse som kastade ett nytt ljus över allt, något som ger tiden som gått betydelse. Det är lika delar frihet och risk. Ett beslut att sätta något på spel. En pil som lämnar bågen. Men samtidigt var den hela tiden en del i ett möjligt scenario, kanske utanför manus men i linje med det.

Vid något tillfälle slutade Barcelona och Spanien att bryta mönstret, att ta risker. Kanske för att man hade mycket att förlora, kanske för att anfallarna slutade finnas där som mottagare, deras löpningar var fel, deras tålamod för litet, deras karaktärer för ointressanta. Man blev bara mönstret, man var ett möblerar rum, en dammig salong. Det triviala var bara trivialt och ingen orkade titta. de verkade ju inte på väg någonstans längre.

Jag tänkte på den risken igen häromdagen när jag såg en tolv meter lång passning – det här liknar början på en historia om fiskelycka och lycka är inget dåligt ord för att beskriva känslan – rakt över gräset från James Milner till Mo Salah i Liverpools match mot Brighton. Den gick framåt, förbi fyra Brightonspelare, in i en liten ficka av gräs framför Mo Salahs fötter. Den var direkt igenkännbar, som  en gest, en rörelse, som väcker en i ett samtal som tystnat. En risk som sätter allt i rörelse igen.

Harry: I understand.
Sally: What? What?
Harry: Nothing.
Sally: What?
Harry: Forget about it.
Sally: For.. What? Forget about what?
Harry: It's not important.
Sally: No just tell me.
Harry: Obviously you haven't had great sex yet. (Turns to waitress) Two please.
Waitress: Right over there.
Sally: Yes I have.
Harry: No you haven't.
Sally: It just so happens that I have had plenty of good sex.