Fotbollen äter sina unga

Jag fastnade, som så ofta, i en mening som Barney Ronay skrev i The Guardian. Nu om den stigande brittiska stjärnan Mason Greenwood. Ronay såg den oundvikliga risken för ett snabbt uppblossande intresse, i en sport som ”äter sina unga” och: ”Something flickers for a moment, then vanishes and is gone.” Det som brinner kort och sedan försvinner. En samtidigt romantisk och melankolisk profetia.

För det är ju inte sant som Neil Young sjunger att det är bättre att brinna ut snabbt, inte ens om man är ung. Och nej, det enda alternativet är inte heller att sakta blekna bort.

Greenwood tycks predestinerad att lyckas, skriver Ronay, eftersom han likt många unga spelare idag, mer än tidigare generationer, tycks fria från svindel. De klänger sig inte fast vid någon lodrät yta, skriver han, ”rädda för sitt ömtåliga öde”.

Men vad är det som gör att en del spelare försvinner och andra fortsätter utvecklas. Det kan inte bara vara nedlagt i deras karaktär?

I två matcher i sommar har två unga talanger fått starta i matcher för Liverpool: Ytterbacken Neco Williams och anfallaren Curtis Jones. Jag såg de båda spela i en U23-match på plats på Kirkby i Liverpool i vintras. Tillsammans med 16-årige Harvey Elliot och inhopparen Leyton Clarkson var de alla löften om något större. Visst kallas de så, man säger att en spelare är ett löfte? Det är ett uttryck som sammanfattar hur man ser på dem. Men ett löfte till vem?

Jag såg på de fyra spelarna i matchen på Liverpools träningsanläggning och noterade:

Curtis Jones visade ett lite för bra självförtroende, var han inte lite slö ibland, för självklar i sin begåvning? Vi tvivlade ett tag, tänkte slarver, sen gjorde han tre mål på tio minuter.

Harvey Elliot hela tiden entusiastisk, stod och viftade för att få bollen, tycktes ropa “här är jag!”, som en tioåring som alltid tror att han kan få bollen var på planen den - och han - råkar befinna sig. Man bara väntade på att han skulle tjata om en glass i kiosken efteråt.

Neco Williams, den modige ordningsmannen, man anar en klokt uppmuntrande mamma, som den begåvade Cornell i teveserien Normala Människor. Han som kommer lägga ner tusentals extra timmar för att nå hela vägen. 

Leyton Clarkson kom in som inhoppare, redan från hans första rörelser syntes det hur smart han var, huvudet snurrade, blicken sökte av planen, han var alltid på rätt plats, en liten spelare i en stor rock med många fickor på insidan.

Så kan man betrakta dem, studera dem, försöka hitta deras karaktärsdrag och egenheter, men vem av dem kommer att fortsätta spela, etablera sig, bli en arbetande fotbollsspelare? Den spontana tanken är att slyngeln Jones kommer misslyckas och strebern Williams kommer lyckas.

Som ung begåvad spelare har du fått en superkraft, ingenting är omöjligt, ren energi, glädjen hos Peter Parker när han förstår vad han kan göra, leken innan utmaningarna, motgångarna. Men frågan han, liksom alla superhjältar och superskurkar, ställs inför är: Vad ska jag använda kraften till?

När jag står inför spelare som jag tränar, deras talanger, deras kunskap, deras drömmar är det lätt att bara låta de göra det de redan är bra på. Det ska de så klart göra, det finns ju inget som är så skönt som att vara bra på något, men inte bara. Det kommer en tid när de är stora och mest kommer göra det de är bra på, men för nu, måste vi också ut och leta tillsammans. Vem vet vad vi annars kommer att missa?

I det system, den så kallade totalfotbollen, som Rinus Michels introducerade i Holland på 1970-talet, var tanken att varje spelare skulle vara bekväm på alla positioner. Det var säkerligen en pedagogik som bottnade i hur man skaffar sig ny kunskap genom att prova och upptäcka nya saker, men också i någon mening om solidaritet, att veta vad en annan position är, vad den spelaren ställs inför, att utsättas för svårigheter och att se andras. Det låter opraktiskt, varför inte hålla sig till sin position, kanske är det just det som är poängen, att det är opraktiskt.

I sin självbiografi My Turn skriver Johan Cruyff om sin tid som ungdomsspelare i Ajax, mellan 10 och 17 som ”en vacker tid eftersom ingenting stod på spel, alla hjälpte mig att bli bättre”. Förutom att det är en perfekt beskrivning av hur det bör vara i en ungdomstid och i ett ungdomslag – inget ska stå på spel – visar det också på brottet, övergången till när talangen, potentialen, ska ta sig in i en värld där plötsligt så mycket tycks stå på spel.

Cruyff hamnar själv där, tar klivet in i allvaret, som en talang med superkrafter hämtade från sitt spel på gatorna i Amsterdam, särskilt de många trottoarkanterna som han tvingades bemästra i gatufotbollen gav honom bra balans, menar han. Det lag han som sjuttonåring kliver in i beskriver han som ett lag, formad kring coachen Rinus Michels och Jany Van Der Veen, där spelarna hela tiden blir delaktiga i en gemensam idé, med instruktioner som alla kände till, men aldrig blint måste lyda. Det går att vila och bibehålla lusten att spela om man får känslan att man delar spelet med andra, skriver han, men också har en frihet att göra saker som man tänkt ut, sådant man bär på. Och Cruyff konstaterar senare att vad han lärt sig är att ”fotboll är en process där man gör misstag, misstag som man sedan analyserar helst utan att bli frustrerad”. Man har en riktning, som alla är överens om, delarna kan man alltid förhandla om. Misstaken är en given del av allting.

Det där att kliva in och ut ur sig själv, och in och ut ur kollektivet, det är en idé som finns iden modell som Ajax byggde upp ur de här åren. Jag tror det är där nyckeln till löftets framtid finns, i den begränsade rörelsefriheten och rörelsefriheten. De parallella rörelserna.

För kanske gör man lätt misstaget att man betraktar löftet som det man ser, det som finns, inte som det som kan bli. Det är ju praktiskt att göra det. Men kanske är det just den känslan, som Ronay skriver om, känslan av att “allt du ser är allt som finns”, när han skriver om rädslan hos de som slår igenom, att de klänger sig fast vid något, något som kan gå förlorat. Ett löfte innehåller ju också ett möjligt svek.

Men där finns ju inget färdigt bygge bara en massa bitar: Ett plån här, en sticka där och kanske någonstans ett ljus och allt dessutom dolt i en hel massa annat bråte. Det gör själva arbetet till något annat än att klänga sig fast vid och stirra sig blind på. Det är snarare till en fråga om att leta, sucka, inte hitta, svära, hitta något, tappa bort det igen, titta upp och undra var fan man är, ta ut riktningen igen, söka vidare, be om hjälp.

Vem av de fyra Liverpool-löftena kommer ta sig vidare? Kommer Greenwood göra det? Det beror förmodligen mer på omgivningen än på dem. Till skillnad från individuella idrotter så kan de använda kollektivets kunskap, söka stöd i möjligheten att inte bara vara en färdig produkt utan en del i en gemensam möjlig framtid. Det finns en roll att spela, bredvid andra roller, men det finns också andra roller att pröva. Det är egentligen själva poängen med spelet. Men det behövs en ledare, en tränare, som skapar just den känslan, det behövs ett löfte om det.

Meningen som fastnade på var den poetiska, den väckte till minnet Dylan Thomas avskedsdikt till sin far, ”rage, rage against the dyning if the light”, men meningen som stannade kvar var, som så ofta, den krasst sanna: Idrotten äter sina unga.

Fotbollen är en sport som “äter sina unga” för att man får dem att avge löften som ingen kan hålla, de tvångsgifter dem med deras egen begåvning. Människan är ensam, måste vara ensam, söka sin egen väg, men hen kan inte vara själv, som Ekelöf skriver när han tror på den ensamma människan:

”Svårt att vänja sig vid sig själv.
Svårt att vänja sig av med sig själv.
Den som gör det skall ändå aldrig bli övergiven.
Den som gör det skall ändå alltid förbli solidarisk.
Det opraktiska är det enda praktiska
i längden.”

Den stora uppgiften som ligger framför löftet är att vänja sig vid det och sedan långsamt vänja sig av med det. Opraktiskt till synes, men praktiskt, i längden.