Thelma, Julia och målvakten

Att utsätta sig för hög risk är att skaffa sig kontroll. Det är en av fotbollens intressantaste paradoxer. 

När det var som roligast att fortfarande titta på Östersund – innan allt föll samman – var en av anledningarna deras sätt att spela bollen från målvakten. Alltid korta passningar, alltid på fötterna, alltid snabbt och tekniskt. Och alltid med en stor risk att förlora bollen nära sitt eget mål. Varför gjorde de det?

Jo, för att om du lyckas spela dig förbi motståndarna där så har du kontroll på bollen mitt på planen, spelare på väg framåt med bollen vid fötterna. Du behåller kontrollen genom att ta den höga risken. Alternativet att slå en längre boll, är mer av en chansning, låg risk, men också lite kontroll över vad som händer. 

När Ajax spelade Champions League-fotboll 2018-2019 var det samma känsla som med Östersund, man kände stor beundran över deras mod, men den kom också med en vuxen människas vilja att stoppa allting. Det räcker nu. Men jag läste någonstans om barns lek att vad en vuxen människa ska göra om de ser barn utsätta sig för problem eller risk i leken – om det inte är en uppenbar fara – är att räkna till sjutton, inte till tre, till sjutton och se om det löser sig. Detta är ett mycket användbart råd också om man vill lära sitt lag att spela bollen från målvakt, via backar till mittfält mot ett pressande motståndarlag.

Jag har försökt när jag uppmanat lag jag tränat att ta riskerna, och sällan kommit längre än till kanske sju innan jag både ångrat mig och velat ingripa. Att ingripa när det gäller ungdomsfotboll brukar i regel betyda att skrika åt spelarna vad de ska göra eller vad de kunde göra annorlunda eller bättre. Som pedagogisk metod tveksam, och som känsla efteråt, smaken i munnen, olustig. 

Graham Potter har fortsätt lita på sina spelare också sedan han lämnat Östersund, i Swansea och Brighton. Man blir fortfarande på gott humör av att se hans lag spela. Jag tänker numera alltid att han står och räknar där på sidan: 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7 …

Det som gör Potters attityd särskilt upplyftande, det som gör att man ler lite fånigt, är att han alltid tränat lag som ofta är sämre än sina motståndare, eller i vilket fall som helst inte elegant överlägsna. När ett Manchester City med Pep Guardiola gör samma sak är det för att de tror att de är bäst – vilket de är – och kan klara av det med sådan säkerhet att risken nästan försvinner. Men när Östersund gör det, eller Brighton, eller till och med Ajax, åtminstone i de sista stadierna av Champions League, när man inte vill göra det där misstaget som avgör allt, när instinkten egentligen säger åt en att spela med låg risk. Det lite fåniga leendet kommer ur känslan av att man skrattar döden i ansiktet. Du spelar schack, inte sant?

Men hur ska man egentligen lyckas med det, om man nu bestämt sig för att spela schack med döden, eller låta sina spelare göra det medan man själv står på sidan och räknar till sjutton? Vilka drag ska man göra?

När bollen går från målvakten finns två alternativ om man ska rulla den på marken. antingen spelar man till någon spelare i mitten, någon av backarna eller en mittfältare som kommer ner för att ta emot bollen, eller så spelar man ut den på ytterbackarna. också här är risken inblandad. Det finns djärvare drag, som ger större utdelning. Att spela upp i mitten är, om motståndare sätter press ett sådant. Förlorar man bollen där då är motståndarna nära mål och dessutom rakt framför det. Att spela bollen ut mot kanten, till ytterbackarna är säkrare, förlorar man bollen där är det inte lika farligt.

Men det finns ett skillnad mellan de här två positionerna som är avgörande. Spelaren i mitten har fyra riktningar att välja mellan, alla vägrar ligger egentligen öppna, han är bokstavligt talat bonden i schack eller Thelma i Thelma och Louise på väg på den där fiskesemestern med sin bästa vän. Hög risk och kontroll. Hon kan gå framåt, bakåt eller åt båda sidorna. Vägkorsningen öppnar möjligheter.

Backarna på kanten däremot, de har den där linjen på sin ena sida, den som stänger av, som ger dem bara tre vägar ut, de har dessutom bakom sig ett hörn, ett återvändsgränd, där också vägen bakåt stängs av. Det är lättare att sätta dem under press, deras alternativ är färre.

Men det är inte Thelma på mitten eller hennes möjligen mer av yttre linjer begränsade vän – ska vi kalla henne Julia – på kanten som avgör om spelet lyckas. Det finns en vacker fråga inom lagidrotten: Vem bestämmer vart bollen ska gå? Svaret är en av lagidrottens maktuppgivande buddismer: Den som inte har bollen. Vissa saker är fasta, som linjerna, men det mesta är det inte. Det är inte du som har bollen som avgör var du kan spela, det är din medspelare som står där med händerna utsträckta mot dig och säger: Jag finns här. Det är rörelserna utanför Thelma eller Julias kontroll som avgör deras öde i det högriskspel som Graham lockade in dem i.

Det finns ju såklart alltid en person här som kommer att finnas till din räddning, dem som vaktar och vakar, spelaren som är den som hela tiden bär på den högsta risken, det största möjliga misslyckandet: målvakten. Du kan alltid rulla hem bollen till målvakten. Sedan kan allt börja om igen.

Det finns en annan buddistisk visdom inlagd i det här spelet: För att komma framåt kan det bästa alternativet vara att spela bakåt. En spelare med bollen som attackeras av en motståndare och vars alternativ framåt är obefintliga kan ge bollen till en medspelare, som står bakom och som fortfarande har tillgängliga alternativ. Sedan kan man få tillbaka bollen, på en annan plats, där alternativen har återvänt.

Under tiden står tränaren där på sidan och räknar till sjutton, om och om igen.

Men när det lyckas, när det här spelet med den höga risken faktiskt tar sig framåt, förbi motståndarna, när en spelare till slut är på motståndarnas planhalva, med en stor yta av gräs och tid framför sig, plats att röra sig, tid att tänka, finns också för de som spelar något annat. En känsla av att vi vågade, att alla var med i spelet och fick göra det, att alla riskerade något tillsammans. Thelma och Julia, och målvakten och alla de andra.

Här kan man se Chile göra just detta mot världsmästarna Tyskland eller här om man vill prova förmågan att räkna till 17. Eller det blivande bottenlaget Norwich otroliga sekvenser mot de regerande mästarna Manchester City i september 2019.