Avsaknaden av trygghet

Jag såg inte matchen igår och jag kommer nog inte kunna kolla tillbaka på den förrän en till har spelats. Neil Atkinson från The Anfield Wrap skriver att spelet var briljant i 40 minuter, att Salah var elektrisk, Konaté briljant och Kerkez tillbaka till sitt bästa. Jag läser det och känner att hoppet sprakar inom mig, att det finns gnistar inom detta pinnplock som bara behöver ett mål för att brinna till på riktigt.

I nästa mening skriver han att Liverpool har släppt in första målet i åtta matcher denna säsong och kollapsat i samtliga. Gnistan pyser ut i meningslös rök och inom mig gror en obekväm och glömd känsla av tvivel för det lag min pappa övertygade mig att heja på för 16 år sedan. Trots varierad framgång har jag aldrig varit orolig på det här sättet tidigare. Jag var för liten för att förstå eller riktigt bry mig under Hodgson och Dalglish tid och sedan dess har Klopps famn varit en ständig trygghet. Stadig framgång och ständig tilltro till den känslostyrde tyskens ledarskap och kompetens. Curling och bortskämdhet i sin renaste form och nu får jag acceptera konsekvenserna. Slot kanske inte är rätt, men jag kan inte finna mig i det.

Att Liverpool ska vara som alla andra och behöva byta tränare flera gånger innan man träffar rätt. Att övergångsperioden från Klopp kommer ta lika lång tid som den efter Wenger eller ännu värre, den som fortfarande pågår efter Ferguson.

Atkinson citerade Shankly: “Pressure is working down the pit. Pressure is having no work at all. Pressure is trying to escape relegation on 50 shillings a week. Pressure is not the European Cup or the Championship or the Cup Final. That’s the reward”

Jag håller med helt och hållet. En period av skymningsmörker är inte tillräckligt för att börja tvivla på en hel identitet. Även om en elfteplats i ligan inte kan räknas till det Shankly beskriver som belöningen är det inte heller pressen av att slita 16 timmar sträck i gruvan. Det är någonstans däremellan.

Mitt i detta ingenmansland, fortfarande begravda under sorgen av en förlorad vän, försöker Slot och det som till slut ska bli hans Liverpool desperat hitta rätt väg fram. Just nu är det otryggt, men så snart som onsdag kommer hoppets gnistor börja spraka igen, och kanske fattar de eld.

Next
Next

Kanske måste vi nöja oss