Brasiliens nostalgiska gen

Det finns förväntningar på alla lag hur de ska spela, en kultur, en idé om hur det brukar vara, eller hur det var när det var som bäst. Det är en blandning av nostalgi och förhoppningar, som om framtiden kan lysas upp med minnet av det förflutna. Kanske är det särskilt sant vad gäller Brasilien. Deras nostalgi, deras minnen, deras förflutna går generationer tillbaka.

När man så ställs mot ett lag som Kroatien, som fortfarande är i färd med att forma sitt land, där det fortfarande finns spelare som tycks ha varit med sedan allting började då ställs stilimitationer, minneskonstruktioner, mot modernism och drömmen om att bygga något nytt.

Brasiliens föreställning om all framtid finns på motståndarens planhalva. Då har man sju spelare där när man leder med ett noll och det är tre minuter kvar av matchen. Vad Kroatien gör? De letar efter hålen i nostalgin, efter lögnerna, eller självförnekelsen i den. De skapar sig själva på nytt, igen och igen, de skriver sin egen historia. Den kommer tids nog också att bli ett minne ur det förflutna, men inte än.

Den här matchen förlorade Brasilien på mittfältet, den plats på planen där framtiden formas, där Luka Modric spelar, en spelare som spelar i framtiden. Men han hade också med sig Marcelo Brozovic och Mateo Kovacic. De var tre mot två hela matchen mot Brasiliens Casemiro och Lucas Paqueta. På Brasiliens bänk fanns Bruno Guimaraes, mittfältaren som förhäxat åtminstone nordöstra England i år med sitt spel i Newcastle, men han var inte ens nära att komma in för att kanske vinna den där kampen på mitten. För det är inte där Brasilien spelar.

Deras stilimitation, deras förväntanshorisont jordad i minnet av hur det ska vara, kan inte rymma det. Det slutgiltiga beviset för det var när man ledde med 1-0, målet gjort just innan den första förlängningkvartens slut, perfekt för en liten taktisk tweak för att stänga matchen. Att man då inte bytte in en spelare som Fabinho, en av världens bästa defensiva mittfältare, som gjord för att vara den stabila basen i ett lag.

Men man byggde hellre minnets hägring högre, man staplade hellre fler delar av utsökt elegans och skönhet på sitt torn mot himlen, än att ens fundera på basen.

Och ja efter 115 minuter var sju brasilianska spelare på väg framåt och Luca Modric spelar en passning förbi tre av dem. Tio sekunder senare är Kroatien sex mot fyra vid Brasiliens straffområde och det är kvitterat.

Basen på fotbollsplanen är mittfältet. Det är mitten som är det som allting står på. Brasilien var helt ointresserade av denna plats, de kunde tänka sig att ge bort den. Det finns något vackert med den balansakten, den kan ge en känsla av frihet, också hos oss som tittar, när det fungerar häpnar man och glömmer allt.

Det kan gå, det är klart att det kan, men just den här kvällen stod till slut Dejan Lovren, basernas bas, i vinnarcirkeln, medan de frisläppta falkarna i de brasilianska dräkterna, med WB Yeats ord, rörde sig ”allt längre ut i kretsen cirklande”, utan att höra falkeneraren, ”allt faller sönder, centrum är för svagt”.