Allt kändes i sin ordning när Linköping trots en långsam start, tog ledningen mot tabelljumbon Alingsås. Ett lugnt och metodiskt nedbrytande av en underlägsen motståndare fick till slut resultat efter ett behärskat avslut av matchens bästa spelare, Maria Ólafsdóttir Gros, fann målgaveln. Det skulle dock kräva ett kvitteringsmål från gästerna innan Jonna Andersson till slut punkterade matchen med ett rutinerat avslut i i det bortre hörnet av målet. För första gången på säsongen har man vunnit två matcher i rad och går därmed in i slutskedet av Damallsvenskan med en känsla av att allt är möjligt.

Värmen böljar och solen skiner över Linköping när man kliver in på Bilbörsens klargröna konstgräs. En timme innan avspark gick brandlarmet som en varning för värmen som skulle prägla matchen. Hoppet som uppstod efter vinsten mot Vittsjö är mer närvarande än någonsin. Publiken, som kommit klädda för en hösteftermiddag, tvingas ta av plagg efter plagg, plågade av sensommarvärmen. I avsaknaden av jackor och stickade tröjor lämnar de sig själva öppna och sårbara på ett sätt som bara hoppet om något bättre kan. I mötet mellan två bottenlag, under en tid där båda lagen saknar tillit till den egna förmågan, är det hoppet och självförtroendet som blir direkt avgörande.

Matchen börjar enligt publikens förhoppningar med kontroll från hemmalaget. Ett självsäkert Linköping tar plats och är uppriktiga med sina höga förväntningar på det egna spelet. Willie Kirk, som under tidigare matcher varit mer tillbakalutad och iakttagande, står upp och styr sitt lag efter de svagheter hans assisterande pekar ut på iPaden vid avbytarbänken. Efter några månader av att lära känna laget, inte bara på träning utan också under match, märks det att han är mer bekväm i sin roll som matchcoach. Hans små justeringar: en utnyttjad lucka framför backlinjen eller en press-signal vid rätt tillfälle, visar vilken potential som finns i det här laget och att Kirk är rätt man vid rodret.

Tränare Willie Kirk inför matchen mot Alingsås
*Foto: Jeppe Gustafsson*

En av dessa justeringar är Maria Ólafsdóttir Gros roll i laget, som växt avsevärt från vad den var i hennes första matcher efter uppehållet. Från en kantspelare som allt som oftast slår ett inlägg för anfallarna att attackera, har hon gått till att bli central i allt Linköping skapar i anfallsväg. I första halvlek är det tydligt att Kirk har gett henne fria tyglar att verka i ytan mellan motståndarnas mittfält och försvar. Varje läge som kommer i första halvlek kommer genom henne, vare sig det är ett skott på mål eller passningen till skottet.

Tillsammans med nyförvärvet Miu Kitamura driver hon laget framåt under hela matchen. Det är lätt att fastna på Kitamuras något själviska tendenser som leder till onödiga bolltapp i uppbyggnadsfasen. Misstagen är slarviga och försöken riskfyllda, men det är nödvändiga risker för att kunna öppna upp spelet. Det är en last som Kirk förstått att japanskan kan axla och som en ledarhund, för hon ett blint Linköping längre fram i banan, innan bollen lämnas över till Gros som står för underhållningen på planens sista tredjedel. Gemensamt har de modet att tro på den egna förmågan och som en enad front övertygar man sina lagkamrater att också våga.

Efter 60 minuter av tålmodigt och tryggt övertag börjar det däremot gro ett frö av rastlöshet på läktaren. Bollinnehav och trygghet räcker inte för att vinna matcher och efter speakern bekräftat att BP tappat en 1-0 ledning till 1-2 mot Djurgården växer fröet och irritationen med det. Frågor börjar ställas bland publiken om det ens är värt att hoppas, kanske skulle det varit klokast att inte börjat alls. Nu har man chansen att ta klivet närmare säkerhet, varför gör man inte det? Oron stiger för varje sekund som går, men då plötsligt kommer genombrottet.

En rensning från den egna backlinjen hamnar vid fötterna hos nummer 13, Ella Lundin, som med en sidledspass hittar till Sara Eriksson på mittfältet. Eriksson lockar ut två Alingsåsförsvarare ur den struktur man hållit så starkt vid under hela matchen. Gros utnyttjar ytan som uppstår och när Erikssons passning hittar fram mellan benen på försvararen avslutar hon lugnt och sansat i det bortre hörnet. Äntligen ett ledningsmål. Nu kan man väl ändå få slappna av, eller?

Istället för att fungera som ett lugnande medel blir målet dock en påminnelse om att man bara tagit tre poäng på nio matcher, det finns ingen vana vid att hålla en uddamålsledning i slutskedet av matchen. Den följande kvarten är som när mikrofonen går runt i publiken på Allsång på Skansen. Obekvämt ser man på när människor, en efter en, blir indragna i något långt utanför deras bekvämlighetszon. Maktlös och plågad hoppas man att någon ska både kunna texten och hitta rätt tonart. I 15 minuter håller allsången på innan Alingsås lyckas utnyttja nervositeten i LFC-försvaret och en chansboll, följt av en tursam studs på Malin Brenns utsträckta ben leder till att bollen långsamt rullar i mål och att ställningen är utjämnad.

Stämningen på Bilbörsen domnar av, alla förväntningar och förhoppningar svävar långsamt ur kropparna på åskådarna. Precis när allt verkar vara bortom räddning är det Linköpings mest rutinerade och meriterade lagkapten som, med en vänsterfotad yttersida, försiktigt smeker bollen vid insidan av den högra stolpen. Hon tar tag i det förgängliga hoppet och ser till att det stannar hos supportrarna, en vecka till.

Knapp vinst håller hoppet vid liv för LFC

Viktigt att stanna i nuet, trots vinsten