Jag var ganska glad trots allt

15 mars 2025, Liverpool 1 – Tottenham 1

Nej. När pipan ljöd för fulltid var jag inte glad. Jag var inte heller glad när Richarlison snubblade in ett mål i den 90:onde minuten medan elva Liverpool-spelare stod med halvöppna munnar och hjälplöst tittade på. Då skrek jag om vilka nonchalanta och bortskämda idioter de är och stängde igen datorn. Bara för att öppna den fyra sekunder senare i hopp om att samma nonchalanta och bortskämda idioter ändå kunde göra ett mål och skänka lite glädje till den annars så dystra söndagskvällen.

Men jag var inte helt arg heller. I mig fanns en känsla av att det här var ett lite kul lag att titta på, med en helt orädd, överstegsfintande och fritänkande, typ 14-åring på den ena kanten och vad som kändes som en speedad nederländare med ADHD på ladd på den andra kanten. Mellan dem, en blyg och nyfiken liten vessla som har förmågan att sömlöst lirka sig runt sina motståndare med bollen fastklistrad vid sina fötter, när han väl vågar be om den.

Roliga fotbollsspelare som man vill fortsätta titta på för att man vill veta vad de ska hitta på härnäst. Lätta och kvicka på fötterna. Till skillnad från sina lagkamrater som spelar som att de är fastkedjade vid anklarna. Släpandes på varsina tunga stenklot fyllda med sorg och uppgivenhet. Tyngder som de släpat på ända sedan den tredje juli, 2025.

Liverpool FC, Getty Images

Finns det någon som faktiskt tror att Andy Robertsons första tanke när han gjorde mål mot Wolves i cupen inte var att fira det med Diogo?

Istället. En ensam sprint mot hörnflaggan som slutar med ett halvhjärtat skutt upp i luften. Han landar, tom i blicken, med tankarna på en vän som han skulle spelat VM mot i sommar.

Ingen kan övertyga mig om att den här säsongen räknas på samma sätt som alla andra. Därför blir jag glad när jag ser hopp växa genom nya spelare som inte sitter fast i samma kedjor. De kan erbjuda något annat. För att samma sekund som den trion blev utbytt ändrades energin på Anfield. En våg av ångest följde med bytena som, liksom dagens match, blivit typisk för den här säsongen. Nervösa fans höll andan tillsammans med spelarna, för att när man redan har vittnat åtta sena mål ta poäng från sitt lag finns det ingen övertygelse om att det inte kommer hända igen.

Alltså händer det igen. Domedagstänkandet uppfyller sin egen profetia.

Spelarna behöver sina unga, förståndsvarierade och blyga lagkamrater som sakta men säkert påminner dem om det roliga och lättsamma med fotbollen. Sakta men säkert kommer kedjorna lossna och andningen återupptas. I ungefär samma långsamma men säkra takt som Jotas hyllning förskjuts med några sekunder extra för varje match som går.