Så hotas föreningslivets kärna när klubbarna jagar tillväxt

Enskede IK:s klubbstuga i det klassiska röda teglet. Bild: Olle Hallemar

Hammarbys ungdomsfotbollsverksamhet har tredubblat på tio år. Nu bildar de sin andra klonförening. Medan andra klubbar i närheten försöker hänga med i utvecklingen riskeras det mest centrala att glömmas bort. Det svenska föreningslivet som är grunden för ungdomsidrotten.

---

De låga, mörkröda tegelhusen erbjuder en värmande kontrast till den gråa himlen och de ojämnt spridda snöhögarna, en ständig påminnelse om att vintern bara är ett bakslag bort. Den klargula skylten med en röd kant och texten “Beträd ej gräsmattan” står på sin plats framför gräsplanen, som är avsatt för A-lagsmatcher. Ljudet av barn som tagit sig hit direkt från skolan för att spela fotboll fullbordar den svenska föreningskänslan som genomsyrar platsen.

– Det finns en dragningskraft här. Det finns en otrolig positivitet och gemenskap på Enskede IP. Allt som man behöver finns här, det saknas ingenting.

Mathias Vieira är sportchef för Enskedes herr- och ungdomslag mellan åldrarna 13–19. Han har varit i föreningen sedan han var fem år gammal, nu är han 39.– 34 år. Det känns sjukt när jag säger det, men det är sanningen. Jag har varit här längst av alla. Enskede betyder så enormt mycket för mig, det är svårt att sätta ord på det.

Ett stundande årsmöte på onsdag, där det ska röstas om en mycket omdiskuterad ny logga för klubben, innebär huvudvärk och oro för Vieira. Hans nervösa förhållningssätt till frågan är bevis för hur mycket föreningen betyder för honom. Trots rösträtt kommer han att avstå från att ta ställning.

Mattias Vieira, sportchef i Enskede och den som varit i klubben längst av alla. Bild: Olle Hallemar.

– Jag har jättesvårt att ta mig igenom den här tiden och hoppas att jag kommer må lite bättre efter årsmötet. Jag har inte Enskede-loggan tatuerad på kroppen men någonstans är den tatuerad av sig själv, jag har ju inte jobbat i någon annan förening.

Samtidigt som identitetsfrågor står på tapeten lurar det en ständigt växande jätte i bakgrunden av det hela. En dryg kilometer bakom den egna idrottsplatsen står en annan fotbollsplan, med strån av plast istället för gräs och 30 000 publikplatser istället för 2000. Ett stål- och betongpalats som skryter med sin blotta närvaro och vars skugga över Enskede märks tydligare och tydligare för varje år som går.

3Arena (F.d. Tele2 Arena) invigdes 2013, mer än 80 år efter Enskede IP. En satsning som kom i takt med att Hammarby IF FF tog hästkliv i utvecklingen av sin ungdomsverksamhet. Från 2012 till och med 2025 gick klubben från 1200 aktiva medlemmar till över 3700. Under samma tid har Enskede gått från 2000 till 2500 aktiva medlemmar.

En dryg kilometer bakom Enskede IP ligger Hammarbys hemmaarena 3Arena. Bild: Nordic Arena Service.

Samtidigt som Hammarby inledde sin stora satsning på ungdomsverksamheten påbörjades ett samarbete med andra föreningar i södra Stockholm. Hammarby, Enskede IK, Huddinge IF och Boo FF:s kanslier möttes fyra gånger om året med syfte att “vidareutveckla ungdomsverksamheterna gemensamt genom att byta erfarenheter”. 2016 döps samarbetet till Söderbollen och tre till klubbar inkluderas: Bagarmossen Kärrtorps BK, Tyresö FF och Älvsjö AIK. Mathias Vieira minns mötena, men med en bitter eftersmak efter att Hammarby dykt upp till ett möte med en annan inställning. Han beskriver en incident från 2018 där Hammarby presenterade en vision att växa och bli över 3000 medlemmar.

– Vi mindre föreningar runt omkring blev ju livrädda. Det slutade med att vi inte hade de där mötena längre, just på grund av det. Det var ingen som ville träffa Hammarby längre. Och det var även kommentarer från Hammarby som: "Vi ska inte bara ta in enstaka spelare, utan vi kommer också att ta in hela lag i vår förening”. Till exempel om ett Årsta-lag ville bli Hammarby. Det var kanske en taktik från dem, ingen aning, men det satte oss i något typ av hörn där vi kände oss lite avskräckta.

Daniel Engström var en av Hammarbys representanter på mötet och är en av de personer som är ansvariga för den grönvita klubbens tillväxt de senaste tretton åren. På 1980- och 1990-talen jobbade han som servitör och barmästare på Operakällaren i Stockholm. Samtidigt var han en av de föräldrar som räckte upp handen när hans sons pojklag behövde ideellt arbetande tränare. 2001 övergick det frivilliga och obetalda arbetet till en fast anställning. Engström tog till en början tjänstledigt från restaurangbranschen i ett år, för att sedan börja jobba heltid med fotbollen. Hans inblandning har varit helt avgörande i utvecklingen av Hammarbys ungdomsverksamhet.

– Mötet med människor håller mig kvar. Jag kommer från restaurangbranschen, där möter man människor, man serverar människor. Fotbollen är någonting liknande fast man är ute och det är kul att se glada barn, ungdomar och föräldrar, berättar Engström.

Gula villan står kvar på Hammarby IP än idag. Bild: Hifhistoria.se

När han började satt föreningens kansli i klubbhuset på Hammarby IP på Södermalm. En byggnad som restes 1920 för 70 000 kr och som sedan dess stått nästintill orörd. Ett tvåvåningshus med en gulmålad träfasad och en lång balkong riktad mot planen, två skorstenar står på sadeltaket vars ljusbruna tegelpannor urholkas av tre symmetriskt placerade takkupor för att underlätta ljusinsläppet. En byggnad som står i nivå med fotbollsplanen utanför, med ett café på nedervåningen som är öppet för alla som har vägarna förbi.

Hammarby kanslis nya kontor på Årsta IP. Bild: Niclas Glysing

Föreningens tillväxt har dock inneburit att man bytt ut den anrika “gula villan” mot en blekt färgad kontorsbarack på Årsta IP. Fortfarande två våningar, fortfarande Hammarby, men ett nytt budskap till omvärlden. En byggnad som tar avstamp i 3Arenas allvar med ett tydligt avstånd från planen strax nedanför.

Väl innanför de kala fasaderna blir däremot allvaret mindre påtagligt, även om ett passerkort krävs för att ta sig genom dörrar till såväl omklädningsrum som kontor. Jesper Sporre, en av Hammarbys längst tjänstgörande anställda, stannar till och viskar att han blivit för gammal för det här.

– Det är ny skit varje dag, vet du, jag hänger inte med längre.

Ändå rör han sig sömlöst mellan konversationerna med alla de människor som passerar. Han kan namnet på alla och bjuder på en charmig kommentar till den som råkar komma inom räckhåll. “Gå inte in efter Daniel, då blir det åka av!”, ropar han efter en medarbetare som precis ska gå på toa. Han personifierar den öppna föreningskänslan som också infinner sig i den gula villan på Hammarby IP och den mörkröda tegelstugan som står på Enskede IP.

Människorna innanför väggarna uppvisar inte samma tuffa exteriör som huset och utvecklingen av föreningen antyder. Mathias Vieira, sportchef i Enskede IK, är väl medveten om fenomenet och att det handlar om en klubb och förening som skapat ett negativt rykte i fotbollspolitiska frågor.

– De växer på bekostnad av andra. Det är en problematik i min relation till klubben. Jag känner flera som jobbar där och avskyr inte personerna där, det är bara problematik med fotbollspolitiken, förklarar Vieira.

Hans åsikter kring utvecklingen är däremot inte så ensidig som den verkar. För att samtidigt som han är tydlig med problemen som föreningen ställs inför, finns det en uppskattning för den press som det satt på andra föreningar att utveckla sin verksamhet.

– Man kan ju sätta det i positiv bemärkelse också. Det sätter press på oss att vi måste se till att vår fotbollsverksamhet är minst lika bra så att spelare inte har en anledning att gå hit. Nu har vi en väldigt bra fotbollsutbildning och dels skulle man kunna tacka dem för det, eftersom vi inte hade det för tio år sedan. När de kom till det här mötet och berättade att de skulle växa insåg vi att vi verkligen måste se till att utbildningen sitter.

Pressen målas upp i ett positivt ljus av Vieira som beskriver dess effekter tydligt. Det är en utveckling av ungdomsfotbollen som innebär fler utbildade tränare vilket leder till fler och bättre utbildade fotbollsspelare. En överenskommelse som alla vinner på, men som samtidigt låter lite för bra för att vara sann.

Johan Norberg är professor inom idrottsvetenskap och jobbar som utredare på Centrum för idrottsforskning (CIF). Han menar att det under ett par år har skett ett större skifte inom idrottsutvecklingen i Sverige och att fotbollen är sporten som står i centrum för detta.

– När du börjar anställa tränare och ge arvoden till ledare, så måste du få in pengar. Hur då Genom att öka aktiviteten. Det är det här sambandet som säger att man behöver den här volymen för att finansiera den satsning man gör. Satsningen blir som ett självspelande piano.

Kontrollförlusten som Norberg beskriver blir mer tydlig desto mer Mathias Vieira pratar om deras verksamhet, där lösningen på de flesta problem är att erbjuda mer fotboll till barnen. Exempelvis identifierade Enskede för tre år sedan att de behövde göra en satsning på spel sju mot sju, vilket motsvarar spelare i åldrarna 10–12 år. Då startade man något som man kallar för “Fotbollsfritids”. En möjlighet för föräldrar att betala för sina barn för att få spela fotboll på Enskede IP efter skolan med arvoderade tränare. Utöver detta erbjuder även Enskede öppen akademiträning, vilket är ytterligare en möjlighet för föräldrarna att betala för att deras 10–12 åriga barn ska få ännu en fotbollsträning i veckan. Vieira förklarar hur en spelare i dessa åldrar kan stapla fotbollsträningar på hög tills det inte finns tid för något annat. Samtidigt tar han avstånd från ansvaret som följer när föreningen erbjuder detta till en spelare.

– En spelare med fotbollsfritids, träning med sitt lag och en öppen akademiträning kan träna fotboll fem dagar i veckan om hen vill. Men det är inte vi som bestämmer att de ska göra det, utan vi bara försöker erbjuda det till så många som möjligt.

Enskede gör träningarna frivilliga och sätter en prislapp på dem för att kunna försvara sina beslut med att man erbjuder fotboll till de som vill spela. Adderar man däremot kostnaderna för fotbollsfritids, lagavgift, medlemsavgift och priset för den öppna akademiträningen dubblas kostnaden för en spelare i tioårsåldern. Istället för att betala 2750 kr kostar det 5460 kr att spela fotboll i Enskede i ett år. Lägger man även till kostnaden av eventuella påsklovs-, höstlovs- och sommarcamper som klubben också erbjuder stiger kostnaden till över 10 000 kr per år. Det är mer än årsavgiften för en akademispelare i föreningen (8850–9300 kr). Vieira erkänner att det finns en rädsla för ökande avgifter, men att det inte är ett problem, samtidigt som ökad press från andra föreningar tvingar fram utvecklingen.

Efter mycket om och men valde Enskede att behålla den gamla loggan Bild: Olle Hallemar

– Vi måste hänga med alla andra, annars är känslan att vi kommer bli ifrånsprungna. Jag har också haft en rädsla att de fattigaste kanske inte alltid får träna på grund av stigande priser men det ser jag inte som ett problem. De som vill köra på kommer köra på vilket som, oavsett om man går ner med sin farsa några extra gånger i veckan eller betalar något företag för extra träningar.

Logiken är bristfällig eftersom den inte räknar med utanförskapet som följer med exkluderingen från extra träningar. Något som Mathias Vieira själv menar att ungdomsidrotten ska motverka. Dessutom kan det skada möjligheten till multi-idrottande när kostnaderna för en ensam sport blir mer än två andra sporter tillsammans. Fotbollen har länge räknats som en av de mest tillgängliga av sporter, både material- och kostnadsmässigt. Men påståendet kan snabbt komma att äventyras om priserna fortsätter stiga i samma takt.Konsekvenserna pressen som Mathias Vieira förespråkade blir därför mer än bara bättre träning för fler. Norbergs självspelande piano går på högsta volym när föreningarna själva inte kan stoppa musiken.

– Fotbollen blir mycket mer kapitaliserad med anställd personal, tränare som får arvoden och så vidare. Det finns en ensam logik i att man behöver många barn och man behöver mycket aktiviteter, för att få finansieringen att fungera, förklarar Johan Norberg.

Det är en utveckling som Hammarby själva är högst ansvariga för och där det senaste exemplet är den nystartade klonföreningen HDFF. En återaktivering av Hammarbys Damförening, för att ge möjligheten till fler pojkar mellan åldrarna 13-19 att fortsätta spela i Hammarby samtidigt som de får spela i SvFF:s nationella serier. Projektet innebär att Hammarby, utöver sin vanliga förening Hammarby IF FF, har två klonföreningar vid namn HTFF och HDFF.

HTFF (Hammarby Talang Fotbollsförening) bildades i syfte att skapa en förening för de som var ambitiösa med sin fotboll, men inte var tillräckligt bra för att spela i akademin. Allt eftersom har HTFF-lagen blivit bättre, vilket har lett till ökade resurser och en närmare relation till akademin. 2022 hade HTFF:s P16 och P17 kvalat sig upp i pojkallsvenskan i sina respektive åldrar på grund av en starkare ålderskull med bättre tränare och spelare än vanligt. Hammarby beslutade då att HTFF:s äldre lag skulle ingå under akademins paraply och styras av en och samma sportchef. Det lag som tidigare sågs som en nivå under akademin blev en förlängning och utökning av den.

Kai Gissberg är sportchef för åldrarna 13-19 i Hammarby och, tillsammans med kollegan Patrik Larsson, drivande i det nyskapade HDFF. Även om han bara varit i ungdomsverksamheten sedan 2018 är hans relation med klubben mycket mer betydande än så. Ödmjukt berättar han om en tid innan denna. En tid där han som ungdomsspelare tog sig upp till Hammarbys B-lag samtidigt som legender inom föreningen, Kenta och Billy Ohlsson, spelade i A-laget.

Tillsammans med Jesper Sporre är han en av få i kontorslandskapet på Årsta IP, som går och bär på en åldrande relation till föreningslivet. Han inser att tiderna ändras och menar även att övriga samhällsändringar också påverkar den utvecklingen.

– Jag är en föreningsmänniska, jag är upplärd med att hjälpa till och ställa upp. Men vi får inte glömma hur samhället ser ut också för att så som samhället ser ut påverkar också föreningslivet. Jeppe (Jesper Sporre) och jag pratar om hur det såg ut när vi var tränare. Det är inte hundra år sedan, det är kanske femton eller sjutton år sedan, men det här elittänket går ner i åldrarna i mer och mer i föreningslivet också.

Det är snabbt tydligt hur den utvecklingen av föreningen som Gissberg driver inte är helt förenlig med hans egen ideologi. Istället handlar det om en anpassning till ett modernt föreningsliv, ett föreningsliv som svarar på strukturella problem genom att hitta temporära lösningar utan att noggrant överväga konsekvenserna.

Ett förhållningssätt som liknar Enskede IK:s metoder och som ytterligare synliggör det självspelande piano som Johan Norberg förutspår. Det är nämligen fullt möjligt att HDFF gör exakt samma resa som HTFF gjort, även om den nya föreningen inte är en uttalad akademi och även om risken är låg, är det inte omöjligt.

– Jag vet inte vad som händer om HDFF går upp i pojkallsvenskan. Vi har exempelvis en årskull födda 2013 som är väldigt bra. Vad gör vi då? Nej det vet jag inte, jag har inte räknat med det. Gissberg fortsätter med att förklara nödvändigheten av HDFF, trots en delad allianskänsla.

Samtidigt erkänner han att föreningen inte hade existerat om det inte var för att HTFF kom före.

– Jag är emot klonföreningar, men så länge det inte finns en annan lösning på det ser jag inget alternativ. Men om HTFF inte funnits och det bara varit Hammarby så tror jag inte heller att HDFF hade funnits.

Nu lever vi i en värld där både HTFF och HDFF finns. Om några år kanske samma värld huserar ännu en klonförening, vars existens Hammarby ursäktar genom att återigen skylla på utomstående faktorer. Samtidigt kämpar Enskede och andra mindre föreningar i närheten med att hålla tempot genom att erbjuda så mycket fotboll som möjligt för att inte hamna på efterkälken.

Föreningslivet som fostrade Mathias, Daniel, Kai, Jesper och alla andra som är inblandade i ungdomsfotbollens utveckling förändras. Det är inte längre ett lika ideellt och oskyldigt uppdrag när bolag värda flera hundra miljoner påverkar de största föreningarnas beslut. Frågan om fotbollen kan fortsätta växa i all evighet består och konsekvenserna för dess utveckling är ännu inte klara, men oavsett konsekvenser är Mathias Vieira tydlig med vad han tycker föreningslivet tillför samhället.

– För vissa tror jag vi betyder skillnaden mellan ett, ett gott och icke så gott liv. Jag tror inte det är för små ord.

Hur länge det stämmer återstår att se.