Raheem Stirling och den egentliga motståndaren

Gentlemannatjuven från byn mot trickstern från stan. Så skulle man kunna dramatisera en av EM-finalens möten: Giorgio Chiellini mot Raheem Stirling. 

Hade Chiellinis uppträde innan straffläggningen mot Spanien varit en bondkomisk film hade han varit den flinande ficktjuven som tog både klocka och plånbok från den inte ont anande godsägaren i väst, Jordi Alba. Alla älskade Chiellini – så gick han och bedrog Spanien på straffarna.

Jag hade en vän en gång som skrattade och log som Chiellini. Och gud vad tjejerna och killarna älskade honom. Man var ingen intill, man var Jordi Alba, man var avundsjuk också. Och när han såg på en kände man sig upptagen i kretsen. En del av mig vill skicka fram Raheem Stirling för att slå tunnlar på Chiellini-flinet tills det tystnar.

För är det något Raheem Stirling har gjort i det här EM:et så är det att få de som tvivlat, de som hatat, de som jagat honom, att delvis tystna.

Han hade försökt innan – men inte med samma framgång. 

2018 anklagade Stirling brittiska medier för att elda på rasism genom sitt sätt att porträttera unga svarta fotbollsspelare. Han jämförde skildringen av hur hans svarta unge klubbkamrat Tosin Adarabiyo köpte ett hus till sin mamma för 2 miljoner pund och hur de beskrev den vite tillika unge klubbkamraten Phil Fodens husköp till modern. Adarabiyo köp beskrevs som ”splashing out on a house”, Fodens som ett vanligt husköp till en mamma, ingen splash, inget bling, inget alls.

Stirling skrev: ”Här har du två fotbollsspelare i början av sina karriärer som köper hus till sina mammor, mammor som har hjälpt dem att komma dit de är idag, men se hur tidningarna förmedlar sitt budskap om den unge svarta spelaren och om den unge vita spelaren. Jag anser att det är oacceptabelt. Den unge svarta killen sätts i dålig dager. Det eldar på rasism. Så till alla tidningar som inte förstår varför folk fortfarande är rasister, tänk en gång till kring hur ni skildrar spelare, ge alla spelare samma chanser till att skildras rättvist”.

Stirling skulle lika gärna ha skrivit om hur han själv behandlats av tabloiderna i England. Från synen på vapnet han har tatuerat på högra vaden – en påminnelse om att hans pappa sköts ihjäl – till vilka hus han köpt. Alla placerar honom i rollen som ”den svarta killen som åker omkring klädd i en hoodie redo att sticka kniven i dig och din familj när som helst”, som Stan Collymore skrev i The Guardian.

I The Athletic undrade Carl Anka varför Stirling inte får det erkännande han förtjänar. Trots att han var den spelare som framför allt låg bakom segern mot Tyskland i åttondelen så ”sjöngs det ingen några sånger om Stirling” och när matchen skildrades i tidningarna var han frånvarande från de flesta förstasidorna, som visade bilder på Harry Kane, Jack Grealish och prins George på läktaren.

Det är samma sak idag i de svenska kvällstidningarna, Kane mot Chiellini.

Men Stirling har varit mästerskapens bästa spelare.

I podcasten Wrighty’s house konstaterade den före detta engelske svarte fotbollsspelaren och expertkommentatorn Ian Wright om hur England nu för första gången någonsin hade en svart spelare som lagets fixstjärna, ”det händer inte, det brukar vara en Lineker, en Shearer, en Beckham. Jag försöker först vad det här kommer innebära om vi vinner, vi kommer gå in på ett nytt territorium, på en ny plats, för det här händer inte. Det som Raheem Stirling gör nu är något som jag drömt om, han är den första svarta killen att göra något sådant här”. 

Det i ett land där spelarna i landslaget buas ut av delar av publiken när de går ner på knä innan matchen, ett land där medlemmar i regeringen har sagt att de ska bojkotta laget om de fortsätter att gå ner på knä innan matcherna.

Det här engelska laget – inte bara Stirling, utan också Marcus Rashford, som hamnade i konflikt med den brittiska regeringen om skolmåltider för fattiga barn under sommarmånaderna, och Jordan Henderson, som gick ut och uttalade sitt stöd deras queer- och icke-binära fans – tycks ibland agera i opposition mot sitt eget lands xenofobi och självtillräcklighet.

Gareth Southgate, den engelske coachen, skrev innan EM en text där han vände sig till England, Southgate skrev: 

”Dear England /…/ I have never believed that we should just stick to football. I know my voice carries weight, not because of who I am but because of the position that I hold. /…/ I have a responsibility to the wider community to use my voice, and so do the players. It’s their duty to continue to interact with the public on matters such as equality, inclusivity and racial injustice, while using the power of their voices to help put debates on the table, raise awareness and educate.”

Sedan ställde han några frågor, kring sociala medier, och förklarade en sak:

” Why would you tag someone in on a conversation that is abusive? Why would you choose to insult somebody for something as ridiculous as the colour of their skin?

Why?

Unfortunately for those people that engage in that kind of behavior, I have some bad news. You’re on the losing side. It’s clear to me that we are heading for a much more tolerant and understanding society, and I know our lads will be a big part of that.”

Författaren och fotbollsskribenten Musa Okwonga sammanfattade det i en text i New York Times idag med att han såg två England som samlades under samma flagga för att heja fram laget och jubla vid händelse av en seger.

Där fanns hans England, som är Southgates England och Rashfords och Sterlings England, och det andra England som är Boris Johnsons England, “där medlidande är omodernt, där spelare får löpa gatlopp för att de har en viss tatuering – och är svarta”: ”Om mitt England vinner kommer de inte att utmärka sig i firandet, men morgonen efter matchen, och i flera år framåt, vet jag vems vision om England som jag kommer att hålla på. Och kanske – bara kanske – kommer den grundläggande anständighet, älskad av i stort sett alla i landet, kommer att vinna i det långa loppet”.

Så visst är det Chiellini som är huvudmotståndaren ikväll, men Boris Johnson och hans gelikar är de verkliga bondfångarna, o ch för Raheem Stirling och hans lag finns en annan seger att vinna. Den om idén om framtiden, om vad England kan vara.