Jag skrev om DNA när Brasilien spelade igår. Det måste vara just det som gjorde att England lyckades förlora en match på straffar utan att den gick till straffar.

England är kanske den moderna fotbollens skitigaste och vanligaste förlorare. Det finns en smärta där inne i detta självrättfärdiga land som man ibland kan känna att de förtjänar.

Men så ser man ansiktena. På många sätt är de förbisedda människor som växt upp i utkanten av det engelska klassamhället de som man mest unnar en framgång. Marcus Rashfords missade straff i EM-finalen var den mörka utkanten på en loftgång i en Ken Loach-film. Klottret dagen efter på betongväggarna likaså.

Det fanns en hel del skuggor i denna match som också tecknade sig mot de väggarna. Detta pompösa land som vilar sina förväntningar på sina svagaste.

Fès medina, dess gamla stad, är ett delta format till en stad. Varje vattendrag har blivit en gata. Den är svår att forcera, det är lätt att gå vilse, unga pojkar som hittar överallt ropar: ”Dit vill du inte gå, där bor ingen”.

Det finns 3000 återvändsgator i Fèz i Marocko. Men det rinner fram färskt vatten överallt. Medinan i Fèz är en övertalningarnas plats, man klarar sig sällan själv, man behöver be om hjälp. Man vandrar och unga pojkar vill visa en vägen för att tjäna en slant. Man betalar dem gärna.

Allt är så nära att det dyker upp människor ur gränder och dörrar, från vad som verkar, för en oinvigd, från ingenstans. Bakom murarna anar man trädgårdar prunkande och nästan slösaktiga. Man hör ljudet av vatten.

Murar, överraskning och återvändsgränder. Marocko har byggt ett fotbollslag av Fèz medina och är i semifinal mot Frankrike. De som gjorde allt för att bygga en ny stad, utanför den där labyrintiska skapelsen som byggts med vattnets rörelser som mönster.

Jag träffade en vägvisare i Fèz, han hette Abdullah Handa och hade läst dikter i grottorna utanför Fèz medina i sin ungdom. Han sa: ”Jag hatar fransmän!” Frankrikes koloniala härskare övergav medinan, den uråldrig stadsdelen, övergav återvändsgränderna, lät den förefalla och byggde sin egen stad utanför murarna. En stad av räta linjer och, vad de uppfattade som, ordning.

Det har funnits en aktiv vilja i det postkoloniala Fèz att riva ner det koloniala resterna, den franska staden. Man hatar fransmännen i Fèz, kanske för att de tog ifrån staden det mesta, inklusive platsen som huvudstad.

På det stora Florenstorget i de franska kvarteren står en byggnad från 1980-talet krockad in i ett gammalt franskt 1920-talspalats som en gång var symmetrisk och skönt men som nu ser ut som om någon har störtat i den. Eller fäst en väldigt stor tidsinställd bomb vid den. Hus som motstånd. Närhet som hot.

När de franska makthavarna till slut försvann började man bearbeta stadsdelen, bygga nya hus, nya gator, som böjde sig och krökte sig. Man återskapade återvändsgränden. Fransmän hatar återvändsgränden. Den långa räta boulevarden, Mbappés löpning, är deras linje.

Nu har Frankrike i detta VM avväpnat den mest tomma bössan, den engelska straffbössan, men vad ska de göra i den Marockanska återvändsgränden?

Kan de räta ut den utan att starta ett krig? Något säger mig att Marocko inte kommer låta det hända. Fransmännen kommer att gå vilse och inga pojkar kommer leda dem rätt igen.