För nästan ett år sedan gick Arsenal som vinnare ur en titelavgörande match mot Manchester City. Eller det var iallafall känslan efter slutsignalen. Matchen slutade 0–0, men man hade undvikit förlust borta mot de regerande mästarna för första gången på åtta år. Det kan väl räcka som framsteg, räcka för att få fira?

Säsongen slutar med att Manchester City vinner ligan med två poäng. Två poäng som hade varit i Arsenals favör om man vann den matchen, inte bara i hjärtat, utan också på pappret. Känslan av framsteg avdunstar, processen kallar och Arteta håller upp dörren.

Efter 45 minuters dominans mot Real Madrid är känslan tillbaka. Resultatet säger 0–0, men hjärtat säger: att undvika förlust mot de regerande europeiska mästarna är ett steg i rätt riktning. Om matchen slutade där och då hade kanske reaktionen varit densamma som den för ett år sedan. En sorts nöjdhet som bara rättfärdigas i ljuset av det som gått före, en sorts nöjdhet som kort därefter följs med tomheten av vad som faktiskt åstadkommits, ingenting.

Inför säsongen var förväntningarna tydliga. Det här ska vara Arsenals år. Processen har nått sin klimax och laget har växt in i den potential som Arteta utlovat. Man har till och med genomgått de obligatoriska, själsdödande, titelmissar mot Manchester City som krävdes för att Liverpool skulle vinna ligan för fem år sedan.

Nu närmar man sig slutet av säsongen och ligger 3 poäng före Manchester City. Ett resultat som ger skenet av att man äntligen lyckats störta Guardiolas tyranni och inleda en ny era. Artetas dröm-era, som bevisar att hårt arbete och tålamod lönar sig för den som är redo att vänta och lita på processen. En era som leds av fasta situationer-specialister och ficktjuvar på spelarmiddagarna. En fantasi, som ser ligan förvandlas till ett paradis där alla blir matade med guldpläterade wagyubiffar och ingen blir hånad för det. Sen vaknar man ur drömmandet. Fortfarande fast på andraplats. Liverpool ligger etta, 12 poäng före.

I vilken annan sport som helst är tre andraplatser samma som tre silvermedaljer, men i fotboll är det ingenting. Etta är bäst medan tvåa är lika dålig som alla andra. Framgång har inte tid för några nyanser, det finns bara svart eller vitt.

Matchen mot Real Madrid utgör en liten gnista i detta mörker. Det är en match inklämd mellan två nådastötar mot det lilla hopp som fanns om en ligatitel. 45 minuter efter den hoppingivande första halvleken står det också klart. Man går vinnande ur matchen med 3–0 och efter returen i Madrid har man totalt 5–1 mot den regerande mästaren i Europa. Mörkret äts upp av elden som den lilla gnistan givit liv till och ur brasan tonar hettan av framsteg upp. Man är i sin första Champions League-semifinal på 16 år och det som precis var svart är plötsligt vitt igen.

I detta konstanta limbo mellan total eufori och evig sorg undrar man om det finns något däremellan. Ett stadie som inte är den överdrivna glädjen, men inte heller den abnorma otröstligheten. En sorts nöjdhet med det man fått, samtidigt som den där strävan till något ännu större lever kvar.

Kort efter kvällen i Madrid väcks man av en förlust med 0–1 mot PSG på hemmaplan. Stresspåslaget är tillbaka. Rädslan för misslyckandet känns som hundra små råttdjur som desperat försöker klösa sig ur kroppen där känslan instängd. Fly eller fäkta? Instinkten säger fly när verkligheten inte stämmer överens med ens tidigare föreställningar. För att om man tappar greppet här blir frågan om vad man åstadkommit ännu svårare att svara på. Hjärnan går emot instinkten och säger fäkta, gå emot förväntningarna och ta tillbaka makten över det egna ödet. Gör returmötet till den där kvällen på Parc de Prince som ingen någonsin kommer glömma.

Matchens första 15 minuter ger en tydlig indikation på vad Arteta valde. En frilägesnick, ett skott bara någon meter från mål och total dominans mot det som varit Europas bästa lag 2025. 12 minuter senare gör PSG matchens första mål. Axlarna sjunker på spelarna och man märker hur deras världsbilder snabbt förändras. Man dras tillbaka till det narrativ som följt laget sedan Wengers tid. Arsenal vinner inte. Oavsett hur mycket de förtjänar det saknar de någon oförklarlig kvalité som krävs för att vinna de allra största matcherna. I 72:a minuten gör PSG 2–0 och trots ett tröstmål några minuter senare är det inte menat att vara Arsenal. Inte det här året heller.

Hjärtat säger att det här är en bra match, en bra säsong, en match och säsong man kan lämna med stolthet för att man definitivt förtjänade mycket mer. Hjärtat håller hoppet vid liv när hjärnan inte kan dra de logiska slutsatser som krävs för att rättfärdiga det. Man slungas tillbaka till matchen mot Manchester City för ungefär ett år sedan. Ännu en match man vann utan att vinna. Ännu ett framsteg utan någon medalj. Återigen befinner man sig i det konstanta limbo mellan svart och vitt, i nyanserna av framgång och ställer sig frågan om man får vara nöjd, trots den obotliga besvikelsen?