Vem har rätt?

Förra veckan släpptes del ett av “Hatet”, en avslöjande dokumentärserie om Joakim Lundells relation till sin mamma. Syftet med dokumentären var att visa att det faktiskt finns en människa på andra sidan av den prisbelönte profilens berättelser, som inte delar uppfattningen av den hemska barndom som beskrivs i såväl hans egen bok som dokumentär. Grävet, har blivit veckans snackis och i tolkandet av den första delen är det uppenbart att alla som skriver eller kommenterar på serien vill åt en enda sak, att ha rätt.

I lördags, strax efter halv nio, stängde jag abrupt av TV:n för att vända ansiktet ned i närmaste soffkudde och vråla ut min ilska. Tomheten och maktlösheten som följer när ens favoritlag släpper in ett mål i 95:e minuten är svår att beskriva, men tomheten och sorgen som följer när ens favoritlags bästa spelare därefter går ut och säger att klubben har kastat honom under bussen är näst intill omöjliga att fånga. Något som däremot är busenkelt att förutspå det som följer. Tusentals människor som skriver och kommenterar på händelsen med ett enda syfte, att ha rätt.

Det är på samma gång fascinerande, förståeligt och helt ofattbart att se människor desperat försöka hitta rätt svar på frågor där något sådant inte existerar. Fascinerande och ofattbart på grund av just det, men förståeligt för att de har ett jobb att göra. Barry Glendenning skrev om någon inte kan “snälla tänka på de stackars journalisterna som måste skriva om fenomenet”. Absolut, synd och jobbigt om människor som konstant måste blotta sig med sina åsikter i dagstidningarna, men då kan man väl få kräva lite nyans och eftertanke också.

Jag kan förstå att man vill göra det lätt för sig. Välja att stötta den sida med flest anhängare för att då har man mest rätt enligt flest människor. I Lundells fall innebär detta att ta hans sida eftersom han är den utsatte, medan det i Salahs fall handlar om att ta partiet emot honom eftersom det var han som började. Resultatet blir en platt och enkel analys som faktiskt inte gör något annat än att konstatera fakta. Man säger att det är synd om Joakim och att Salah gjorde fel. Båda stämmer, men det visste vi redan och det är ingen som säger emot faktumet. SVT:s syfte är inte att frånta Lundell sina känslor, utan bara nyansera en diskussion som inte haft någon sådan, medan Salah själv påpekar att hans kommentarer är barnsliga.

Liverpoollegenden Jamie Carragher pratade om intervjun i TV igår och gör exakt samma sak. Påpekar att det Salah har gjort är fel och själviskt mot en klubb som gett honom allt, vilket stämmer. För att nyansera diskussionen nämner han Salahs status i klubben och en respekt för honom som spelare på grund av hans statistik. Också onekligen sant. Men jag saknar ett sökande efter motiv. Ett “varför” som faktiskt är nyanserat och välgrundat, inte bara statistik om att han är en bra fotbollsspelare för det vet vi redan. Carraghers argument blir också svagare när han attackerar Salahs karriär utanför Liverpool vilket jag har svårt att se syftet med det annat än att det är en känslosam och personlig attack mot spelaren istället för att analysera situationen. Kanske är det för mycket begärt av honom att hålla sig neutral till den klubb han spenderat hela sitt liv i, men är inte det också talande för Salahs eget motiv?

På samma sätt gav sig både Joakim Lundell och svensk media på SVT när dokumentärseriens första avsnitt släpptes. Man menar att det är fel att ge sig på ett offer och att SVT tar förövarens sida när man ifrågasätter hans minnen, man vill förenkla svaret och slippa ifrågasätta någon som enligt sig själv har blivit utsatt. Många känner igen sig och förstår risken i att acceptera skurkens perspektiv. Det är inte orimliga argument att föra, men när det står någorlunda rimliga människor på andra sidan, tar man en ännu större risk genom att inte bjuda in dem till diskussionen alls.

Att Salahs kommentarer var genomtänkta och förberedda verkar det inte råda någon tvekan om. Men att, på grund av detta och själviska tendenser på planen, dra slutsatsen att han totalt bortser från klubbens bästa i alla lägen tycker jag känns ensidigt och platt. Jag tror att slutsatsen grundar sig i en djupt rotad obekvämlighet hos supportrarna över faktumet att han är så pass bra, men samtidigt har själviska tendenser som inte passar in i klubbens identitet. En klubb som värderar uppoffring och lojalitet före allt, en klubb som på grund av detta inte kunde fått en bättre förebild än Jürgen Klopp, en klubb med socialistiska värderingar från Shankly i genkoden. En sådan klubb kommer inte sympatisera med en individ som öppet kritiserar hur han blivit behandlad eftersom antagandet direkt blir att det endast är en självisk handling i syfte att förstöra för kollektivet.

Istället för att se intervjun eller dokumentären som bevis på något ovisst, som sker bakom stängda dörrar, placerar man det i facket som redan ligger öppet och förberett. Det enkla svaret. Ge inte förövaren en plattform och tro inte att den själviska personen har någon annan i åtanke än sig själv.

Varför?

För att då kommer flest människor hålla med dig och i ett demokratiskt samhälle betyder det att du har rätt. Om det faktiskt är rätt bryr sig ingen om. Det är synd, för att det betyder att en av Liverpools bästa spelare genom alla tider behöver avsluta den karriären på sämsta tänkbara sätt och i processen blir han, ironiskt nog, slängd under bussen.