En fotboll i ett urverk
I Niklas Natt och Dags bok 1793 står den trettioårige Cecile Winge och lagar ett urverk. Han plockar isär delarna, lägger dem omsorgsfullt på ett papper där han ritat upp fyra rutor. När hela urverket ligger på papprets olika ytor sätter han ihop urverket igen. Han ser hur delarna passar och hur urverket åter börjar röra sig: ”Det är så här världen borde fungera”, tänker han, ”rationellt och begripligt där varje kugghjul har sin plats och effekten av dess bana kan beräknas exakt”.
Han känner ett ögonblicks förtröstan inför denna möjliga värld utan risker.
Fotbollen har sina system, sina formler och siffror, sina mönster, trianglar och press-spelets ordning som man kan luta sig mot, som spelarna kan inordna sig i, där omklädningsrummet kan vara en yta med fyra rutor där kugghjul, fjädrar, spindelverk, löpverk väntar på att få sammanfogas till ett rationellt och exakt urverk.
En stund av förtröstan innan man går in på arenan och möter publiken.
Resten av de nittio minuterna brukar sedan vara en sorts hållfasthetskamp mellan ordning och kaos.
Inför dagens match mellan Manchester City och Chelsea skriver Jonathan Wilson om en match mellan topplagen i ligan som i vanliga fall skulle vara en makalös uppgörelse, men som, menar han kanske snarare kommer att bli en ganska sval affär.
Den främsta anledningen till det är att Manchester City har kombinerat två faktorer som också kan gälla för eftertraktade klockor. Extremt mycket pengar - laget ägs av en av världens rikaste länder - och hur dessa pengar använts för att uppnå perfektion.
Spelarna är kugghjul, det är coachen - Pep Guardiola - som styr:
”To create a system where the manager is the star, to fill your squad with top-quality players in the £40m-£70m bracket, to make the system, the coaching school king”, skriver Jonathan Wilson.
Det här har gjort matcherna de spelar och ligan de spelar i till en formel, en formel som inte tycks gå att rubba. Och det har skapat ett spel som nästan tycks oberoende av vem som för tillfället är ett av kugghjulen, det är förfiningen av mekaniken där det ska passa in som är avgörande.
Kallt och högpresterande. Förutsägbart men trots det omöjligt att stoppa.
Det går så klart att njuta av detta exklusiva, denna kalla metall mot handleden, denna skönhet, detta tick-tack-tick-tacka. Manchester citys urverksprecisa version av Guardiolas Tica-Taca-lag som nådde sin fulländning i Champions league-finalen 2011 där kugghjulens kugghjul Xavi fullbordade 124 av de 136 passningar han slog och hans närmaste man Iniesta 98. Den som hade flest passningar i motståndarlaget var mittbacken Rio Ferdinand med 40 lyckade passningar av 51. Barcelona var nära perfektion, det var vackert.
Men det kan också få en romantiker att vilja kasta upplysningens bokverk på ett bål och efterfråga lite kaos.
Eftersom Pep Guardiolas Manchester City nu möter Tomas Tuchels Chelsea, också det ett urverk av stora resurser och minutiös mekanisk precision - även om Tuchels uppträdande är mer av en sanningssägande asket av Steve Jobs-typen - så lär det inte hända idag.
Kanske kommer denna dröm om perfektion, dessa rationalitetens profeter att likt upplysningens ord i slutet av 1700-talet att allt mer ta över idén om vad fotboll kan vara.
När ett klassiskt lag från en stökig industristad som Newcastle gör samma resa som Manchester City, när de nu köpts upp av ett land med enorm rikedom och börjar bygga ett nytt lag.
Att London har ett kallt hjärta det har man vetat ett tag. Nu gäller det också Manchester. Snart kanske Newcastle.
För den som längtar efter kaos i engelsk fotboll återstår kanske snart bara att hitta nya städer dit upplysningens revolution inte nått.
Platser långt från de tickande urverkens salonger, omklädningsrum som är mer som återvinningscentraler, coacher som är skrot-Nisse i en Jan Lööf-bok, planen som en plats för stora förväntningar som också åtföljs av stora risker.
