Det försiktiga spelet och det uppflammande

Om man gillar det som tickar snabbt, det som hela tiden önskar mer, det som inte stillar sig utan går framåt – oavsett vad. Då ska man hålla på Danmark och Italien i semifinalerna i EM. Ni hör det som en röst som ropar otåligt: Nu! Nu! Nu! 

De ställs båda mot var sitt lag som tagit sig långt genom att ta det lugnt, lita på att man har kontroll och en klar strategi, England och Spanien.

I en text i The Guardian citerade Jonathan Wilson en text I L’Equipe som kallade Englands spel mot Tyskland för “Le Jeu Prudent”. Försiktighet, en sorts stillsam visdom, har präglat den taktik som Gareth Southgate står för. Han har låtit spelare vila, trots att de verkat vara i form, trots att folket ropat efter stjärnor som Phil Foden och Jack Grealish. Stillsamt har Southgate låtit visdomen verka. Efter matchen mot Ukraina kunde man se hur han likt en klurig Obi-Wan Kenobi stod lutad intill Grealish, denna geniala slyngel som spelar med strumporna nerhasade. Man kunde ana att han förklarade – lugnt och stilla – varför han inte fått spela men att han skulle få spela nästa match. Var sak har sin tid – det viktigaste först. Stilla er längtan, le jeu prudent.

Det vilar en oväntad logik och ordning över detta England – som alltid i tidigare mästerskap agerat impulsivt, irrationellt, och åkt ut.

Spanien har en liknande stillsam, klok, coach i Luis Enrique. Trots att Alvaro Morata missade målchans efter målchans stod han vid sin protagonists sida. Tålmodig och stark som kärleken. Och så kom målet, efter fyra matcher. Southgate visade samma tålmodighet med Harry Kane.

Kanske var den zen-buddhistiska övning som Sverige erbjud Spanien precis det som de behövde – en tidig lektion i att inte förivra sig, att lita på att stigen man valt är den rätta. Och se var de är.

När Danmark har gjort ett mål tycks alltid de följande tjugo passningarna gå framåt, mot spelare som antingen löper i djupet eller har letat upp en lucka mellan motståndarnas lagdelar. De två korgossarna Damsgaard och Dolberg drivs storögt framåt av hedonisterna Simon Kkjær och Pierre Højbjerg.

Italien har på ett liknande vis, hela tiden haft spelare som löper framåt så fort anfallen börjar det är som om sidledspassen är förbjuden. Boll på felvänd - med ryggen mot mål - spelare, medspelare som löper framåt och får bollen i fart, ännu en boll på en felvänd spelare och två, tre som löper igenom - Nu! Nu! Nu! - redo att få bollen. Motståndarnas försvarare duckar som inför en svärm av bin.

England har släppt in noll mål i turneringen. En av lagets viktigaste spelare fram till nu har varit backen Luke Shaw, hans samspel framför allt med Raheem Stirling på vänsterkanten har varit ett av mästerskapets mest omaka och vackra brödraskap. Den lille satte Shaw och den elegante Stirling. 

Southgate tycks ha byggt laget bakifrån och fram. Backlinjen har varit i stort sett den samma genom alla matcher medan mittfältare och forwards har bytts ut. De där fram står på axlarna på de där bak.

Två olika sätt att tänka på fotboll möts.

Le jeu prudent och le jeu flamboyant. Det försiktiga och det uppflammande.

Det är bara att välja sitt vapen och sin sida.