Tillbaka efter uppehållet med en ny tränare, nya spelare och ett nyfunnet hopp. Det var känslan när Linköping inledde matchen mot Växjö, men inget av den känslan skulle finnas kvar när slutsignalen ljöd. Trots en stark inledning, där nytillsatta tränare Willie Kirks idéer lyser igenom, lyckas man inte få någon utdelning. Matchen slutar istället 0-4 till gästerna och man börjar undra om det redan nu är dags att börja titta på en ombyggnation för att klara sig ur Elitettan.

Stämningen på arenan är god, sittplatserna är fyllda och lejonflocken står på plats. Med trumma, megafon och tamburin på ståläktaren ringar sångerna runt i arenan och även sittplats sjunger och klappar med i ramsorna. Det outgrundliga hoppet är återinställt efter uppehållet och känslan säger att allt kan hända.

Det är direkt tydligt hur Willie Kirk vill att hans Linköping ska spela. En trebackslinje med Jonna Andersson som tydlig utgångspunkt i den vänstra delen av trion. Tillsammans med finkänslig teknik från nykomlingen Kitamura på mitten och den flödande, framåtlutade kreativiteten hos isländskan Ólafsdóttir på vänsterkanten finns här en klar väg framåt. Kombinationsspelet mellan de tre leder till inlägg och avslut som borde betyda ledning för hemmalaget, men det är något som saknas. Det är inte kvalité eller spelidé, detta har man på plats och det är tydligt i matchens första 25 minuter. Det som fullkomligt lyser med sin frånvaro, är en tveklös tro på att spelet kommer leda till mål. För att även om sorlet kring arenan stiger så fort laget närmar sig mål, finns det ingen övertygelse om att det faktiskt kommer ske. Hela publiken förbereder sig på att reagera på ett missat läge snarare än ett gjort mål.

Nyförvärvet Miu Kitamura
Foto: Erik Winell/Östgöta Correspondenten

Om LFC vill hålla uppe hoppet om att stanna kvar i Allsvenskan måste detta ändras på och det kommer vara Kirks största utmaning. Han vet att laget har de kvaliteter som krävs för att göra mål och vara konkurrenskraftiga. Därför kommer säsongen inte falla på hans taktiska coachning av laget, utan snarare den mentala.

Det är inte bara i offensiven som laget saknar självförtroende eftersom man släpper in fyra mål på fyra målchanser i matchen. Tre av dessa kommer från en förlorad 50/50 duell, följt av alldeles för bolltittande försvarsspel. På samma sätt som arenan vägrar tro på att det egna lagets anfallssekvenser kommer resultera i mål, reagerar publiken på de insläppta målen som en bekräftelse på något man redan visste. Grunden till denna misstro ligger på spelarna, eftersom de inte gett åskådarna en anledning till att våga hoppas på något annat. Det spelar ingen roll hur bra stämningen är eller hur högt tamburinen i klacken skallrar, inget kommer förändras om inte Kirk lyckas ingjuta någon form av självförtroende i det här laget.

Vill man undvika nedflyttning måste han lyckas med detta snabbt och, i enlighet med klyschan, “behandla varje match som en cupfinal”. Det börjar borta på Parken på söndag, där en derbyvinst kan vara exakt det man behöver för att vända på humöret.

Hoppet är inte förlorat så länge Kirk håller uppe modet och visar spelarna och publiken en väg framåt, en väg där han går först och jagar bort de hjärnspöken som präglat denna undermåliga säsong. Frågan är bara om han är tillräckligt modig.

Det mentala spelet kommer avgöra Kirks framgångar i LFC

Viktigt att stanna i nuet, trots vinsten

Att vinna är ta en risk