Återvändsgränderna väntar på Frankrike

Jag skrev om DNA när Brasilien spelade igår. Det måste vara just det som gjorde att England lyckades förlora en match på straffar utan att den gick till straffar.

England är kanske den moderna fotbollens skitigaste och vanligaste förlorare. Det finns en smärta där inne i detta självrättfärdiga land som man ibland kan känna att de förtjänar.

Men så ser man ansiktena. På många sätt är de förbisedda människor som växt upp i utkanten av det engelska klassamhället de som man mest unnar en framgång. Marcus Rashfords missade straff i EM-finalen var den mörka utkanten på en loftgång i en Ken Loach-film. Klottret dagen efter på betongväggarna likaså.

Det fanns en hel del skuggor i denna match som också tecknade sig mot de väggarna. Detta pompösa land som vilar sina förväntningar på sina svagaste.

Fès medina, dess gamla stad, är ett delta format till en stad. Varje vattendrag har blivit en gata. Den är svår att forcera, det är lätt att gå vilse, unga pojkar som hittar överallt ropar: ”Dit vill du inte gå, där bor ingen”.

Det finns 3000 återvändsgator i Fèz i Marocko. Men det rinner fram färskt vatten överallt. Medinan i Fèz är en övertalningarnas plats, man klarar sig sällan själv, man behöver be om hjälp. Man vandrar och unga pojkar vill visa en vägen för att tjäna en slant. Man betalar dem gärna.

Allt är så nära att det dyker upp människor ur gränder och dörrar, från vad som verkar, för en oinvigd, från ingenstans. Bakom murarna anar man trädgårdar prunkande och nästan slösaktiga. Man hör ljudet av vatten.

Murar, överraskning och återvändsgränder. Marocko har byggt ett fotbollslag av Fèz medina och är i semifinal mot Frankrike. De som gjorde allt för att bygga en ny stad, utanför den där labyrintiska skapelsen som byggts med vattnets rörelser som mönster.

Jag träffade en vägvisare i Fèz, han hette Abdullah Handa och hade läst dikter i grottorna utanför Fèz medina i sin ungdom. Han sa: ”Jag hatar fransmän!”  Frankrikes koloniala härskare övergav medinan, den uråldrig stadsdelen, övergav återvändsgränderna, lät den förefalla och byggde sin egen stad utanför murarna. En stad av räta linjer och, vad de uppfattade som, ordning.

Det har funnits en aktiv vilja i det postkoloniala Fèz att riva ner det koloniala resterna, den franska staden. Man hatar fransmännen i Fèz, kanske för att de tog ifrån staden det mesta, inklusive platsen som huvudstad.

På det stora Florenstorget i de franska kvarteren står en byggnad från 1980-talet krockad in i ett gammalt franskt 1920-talspalats som en gång var symmetrisk och skönt men som nu ser ut som om någon har störtat i den. Eller fäst en väldigt stor tidsinställd bomb vid den. Hus som motstånd. Närhet som hot.

När de franska makthavarna till slut försvann började man bearbeta stadsdelen, bygga nya hus, nya gator, som böjde sig och krökte sig. Man återskapade återvändsgränden. Fransmän hatar återvändsgränden. Den långa räta boulevarden, Mbappés löpning, är deras linje.

Nu har Frankrike i detta VM avväpnat den mest tomma bössan, den engelska straffbössan, men vad ska de göra i den Marockanska återvändsgränden?

Kan de räta ut den utan att starta ett krig? Något säger mig att Marocko inte kommer låta det hända. Fransmännen kommer att gå vilse och inga pojkar kommer leda dem rätt igen.

Brasiliens nostalgiska gen

Det finns förväntningar på alla lag hur de ska spela, en kultur, en idé om hur det brukar vara, eller hur det var när det var som bäst. Det är en blandning av nostalgi och förhoppningar, som om framtiden kan lysas upp med minnet av det förflutna. Kanske är det särskilt sant vad gäller Brasilien. Deras nostalgi, deras minnen, deras förflutna går generationer tillbaka.

När man så ställs mot ett lag som Kroatien, som fortfarande är i färd med att forma sitt land, där det fortfarande finns spelare som tycks ha varit med sedan allting började då ställs stilimitationer, minneskonstruktioner, mot modernism och drömmen om att bygga något nytt.

Brasiliens föreställning om all framtid finns på motståndarens planhalva. Då har man sju spelare där när man leder med ett noll och det är tre minuter kvar av matchen. Vad Kroatien gör? De letar efter hålen i nostalgin, efter lögnerna, eller självförnekelsen i den. De skapar sig själva på nytt, igen och igen, de skriver sin egen historia. Den kommer tids nog också att bli ett minne ur det förflutna, men inte än.

Den här matchen förlorade Brasilien på mittfältet, den plats på planen där framtiden formas, där Luka Modric spelar, en spelare som spelar i framtiden. Men han hade också med sig Marcelo Brozovic och Mateo Kovacic. De var tre mot två hela matchen mot Brasiliens Casemiro och Lucas Paqueta. På Brasiliens bänk fanns Bruno Guimaraes, mittfältaren som förhäxat åtminstone nordöstra England i år med sitt spel i Newcastle, men han var inte ens nära att komma in för att kanske vinna den där kampen på mitten. För det är inte där Brasilien spelar.

Deras stilimitation, deras förväntanshorisont jordad i minnet av hur det ska vara, kan inte rymma det. Det slutgiltiga beviset för det var när man ledde med 1-0, målet gjort just innan den första förlängningkvartens slut, perfekt för en liten taktisk tweak för att stänga matchen. Att man då inte bytte in en spelare som Fabinho, en av världens bästa defensiva mittfältare, som gjord för att vara den stabila basen i ett lag.

Men man byggde hellre minnets hägring högre, man staplade hellre fler delar av utsökt elegans och skönhet på sitt torn mot himlen, än att ens fundera på basen.

Och ja efter 115 minuter var sju brasilianska spelare på väg framåt och Luca Modric spelar en passning förbi tre av dem. Tio sekunder senare är Kroatien sex mot fyra vid Brasiliens straffområde och det är kvitterat.

Basen på fotbollsplanen är mittfältet. Det är mitten som är det som allting står på. Brasilien var helt ointresserade av denna plats, de kunde tänka sig att ge bort den. Det finns något vackert med den balansakten, den kan ge en känsla av frihet, också hos oss som tittar, när det fungerar häpnar man och glömmer allt.

Det kan gå, det är klart att det kan, men just den här kvällen stod till slut Dejan Lovren, basernas bas, i vinnarcirkeln, medan de frisläppta falkarna i de brasilianska dräkterna, med WB Yeats ord, rörde sig ”allt längre ut i kretsen cirklande”, utan att höra falkeneraren, ”allt faller sönder, centrum är för svagt”.

Släppa taget

Skillnaden är hårfin ibland, mellan att le och verkligen se framtiden framför sig, rörelsen som fyller i linjerna, eller att se samma sak, men se misslyckandet, fallet, det lilla felsteget. Leo Messi såg lyckligt självklar ut i matchen mot Australien, som om han lyste up sin egen väg, utan tvivel, inte utan tyngd eller ansvar, men som en pappa som tar sitt barn i handen.

Jag tänkte hela tiden att nu gör han det. Nu tar han fart, nu lägger han bollen vid sina fötter och fyller i sitt öde. Jag ser hur han tar emot bollen och tänker tanken, men sedan inte ser vägen fram. Jag ser hur han tar fart och börjar,.

Vad är det hans kropp mäter sig emot.

Det är mot den största skönheten, det är Diego Maradonas mål mot England, det är vändningen vid mittlinjen, den lilla lyftningen förbi två, det är flytet, strax över marken, fullbordan, målet

Han ska bara fylla i de där linjerna, så är han där, så är det fullbordat. Hur ska han annars skapa minnet, det som stannar, det som tecknar sig mot all framtid, definierar den? Har han en egen väg?

Jag såg honom en gång på en träning, 2007, gul väst, en bland andra, släntrade fram, stod ett slag och slog fyrtiometerspassar till Ronaldinho. Vardagar, framtider, bollbanor, självklarheter, obekymmer, gå över ett övergångsställe, luta sig mot en solbelyst mur, solstrålar, inga konstigheter, moln på himlen, men inget som ville något.

Förändring, femton år av att definiera. Vem var det som definierade? Vi kommer alla stå någonstans där vi försöker minnas hur det kändes att börja och vad som blev. Leta i fickorna efter det enkla.

Det som var lätt när han var ung, det som var en sak bland flera, en möjlighet på vägen till nästa,  blir nu det som definierar, det som blir tecknet för fullbordan – eller något annat.

Det är därför det kanske förvånar att han ser så lycklig ut, så utan den begripliga krampen. Kanske har han hittat tillbaka till den där känslan av att allt börjar med ett infall, att allt är utan följd. Levde Diego Maradona alltid i den lögnen? Var det en lögn eller ett sätt att vara verklig? Hade han bara handen i fickan?

Nu ser jag hur Messi tar fart, jag ser att han frigör sig från ansvaret, kanske för att han vet att pojken han håller i handen är han, och han måste släppa iväg honom, låta honom riskera att misslyckas. Bara så kan han definiera det som kommer att bli hans liv.

Jason Isbell har sagt det fint:

It's easy to see that you'll get where you're going
The hard part is letting you go
The hard part is letting you go

Det är där Messi är. Släppa lilla Messi, släppa iväg den Messi som inte vet vad som händer men ger sig av ändå, släppa Messi som är den du minns att du var. Le och släppa, le och släppa med blicken, handen i fickan, där är det, det som var enkelt. Han minns.

Han ser honom löpa, han knycker med bollen, alla håller andan. Snett bakom honom står hans pappa och minns, just det, så var det, och så. Han ler, allt kommer tillbaka, inget är svårt.

En fotboll i ett urverk

I Niklas Natt och Dags bok 1793 står den trettioårige Cecile Winge och lagar ett urverk. Han plockar isär delarna, lägger dem omsorgsfullt på ett papper där han ritat upp fyra rutor. När hela urverket ligger på papprets olika ytor sätter han ihop urverket igen. Han ser hur delarna passar och hur urverket åter börjar röra sig: ”Det är så här världen borde fungera”, tänker han, ”rationellt och begripligt där varje kugghjul har sin plats och effekten av dess bana kan beräknas exakt”. 

Han känner ett ögonblicks förtröstan inför denna möjliga värld utan risker. 

Fotbollen har sina system, sina formler och siffror, sina mönster, trianglar och press-spelets ordning som man kan luta sig mot, som spelarna kan inordna sig i, där omklädningsrummet kan vara en yta med fyra rutor där kugghjul, fjädrar, spindelverk, löpverk väntar på att få sammanfogas till ett rationellt och exakt urverk. 

En stund av förtröstan innan man går in på arenan och möter publiken. 

Resten av de nittio minuterna brukar sedan vara en sorts hållfasthetskamp mellan ordning och kaos. 

Inför dagens match mellan Manchester City och Chelsea skriver Jonathan Wilson om en match mellan topplagen i ligan som i vanliga fall skulle vara en makalös uppgörelse, men som, menar han kanske snarare kommer att bli en ganska sval affär. 

Den främsta anledningen till det är att Manchester City har kombinerat två faktorer som också kan gälla för eftertraktade klockor. Extremt mycket pengar - laget ägs av en av världens rikaste länder - och hur dessa pengar använts för att uppnå perfektion. 

Spelarna är kugghjul, det är coachen - Pep Guardiola - som styr:

”To create a system where the manager is the star, to fill your squad with top-quality players in the £40m-£70m bracket, to make the system, the coaching school king”, skriver Jonathan Wilson. 

Det här har gjort matcherna de spelar och ligan de spelar i till en formel, en formel som inte tycks gå att rubba. Och det har skapat ett spel som nästan tycks oberoende av vem som för tillfället är ett av kugghjulen, det är förfiningen av mekaniken där det ska passa in som är avgörande. 

Kallt och högpresterande. Förutsägbart men trots det omöjligt att stoppa. 

Det går så klart att njuta av detta exklusiva, denna kalla metall mot handleden, denna skönhet, detta tick-tack-tick-tacka. Manchester citys urverksprecisa version av Guardiolas Tica-Taca-lag som nådde sin fulländning i Champions league-finalen 2011 där kugghjulens kugghjul Xavi fullbordade 124 av de 136 passningar han slog och hans närmaste man Iniesta 98. Den som hade flest passningar i motståndarlaget var mittbacken Rio Ferdinand med 40 lyckade passningar av 51. Barcelona var nära perfektion, det var vackert.

Men det kan också få en romantiker att vilja kasta upplysningens bokverk på ett bål och efterfråga lite kaos. 

Eftersom Pep Guardiolas Manchester City nu möter Tomas Tuchels Chelsea, också det ett urverk av stora resurser och minutiös mekanisk precision - även om Tuchels uppträdande är mer av en sanningssägande asket av Steve Jobs-typen - så lär det inte hända idag. 

Kanske kommer denna dröm om perfektion, dessa rationalitetens profeter att likt upplysningens ord i slutet av 1700-talet att allt mer ta över idén om vad fotboll kan vara. 

När ett klassiskt lag från en stökig industristad som Newcastle gör samma resa som Manchester City, när de nu köpts upp av ett land med enorm rikedom och börjar bygga ett nytt lag. 

Att London har ett kallt hjärta det har man vetat ett tag. Nu gäller det också Manchester. Snart kanske Newcastle. 

För den som längtar efter kaos i engelsk fotboll återstår kanske snart bara att hitta nya städer dit upplysningens revolution inte nått. 

Platser långt från de tickande urverkens salonger, omklädningsrum som är mer som återvinningscentraler, coacher som är skrot-Nisse i en Jan Lööf-bok, planen som en plats för stora förväntningar som också åtföljs av stora risker. 

Det som är bra finns kvar, trots allt

Det du hoppas på kanske inte händer, det kanske blir precis tvärtom. Så kändes det efter Englands finalförlust i EM mot Italien igår. Inte för att Italien vann, utan för sättet det hände på.

De som nu får bära skulden.

Jag skrev igår om en möjlig, osannolik, hjälte, ett lag som illustrerat ett möjligt annat England.

De rasistiska påhoppen strömmande in över sociala medier igår, tillsammans så klart med hyllningarna av modet hos Bukayo Saka, som missade den sista straffen, och hans lagkamrater Markus Rashford och Jadon Sancho, som missade de andra två. De tre är 19, 21 och 23 år gamla.

Men. Det är ju just det. Det är klyftan som vidgas igen.

Det finns samtidigt en sorts pånyttfödelse i Italiens seger, efter pandemins verkningar där.

Det finns skönhet och sorg. Var och en kommer hämta hem det den vill ur det som hände. Det är bara det att det hade varit svårare att hämta hem vissa tankar och idéer om det inte blivit just den här berättelsen.

För det är också det som händer, berättelsen tar nu över, inte spelet, inte felbesluten, taktikerna, den magiska första engelska halvtimmen med de flygande ytterbackarna – Shaw, Walker, Trippier – eller förändringarna i det som verkligen hände där på planen, utan berättelsen om laget, landet, som drömmer men aldrig vinner. Och berättelsen om vems eller vilkas fel det nu kan vara.

I ett land där fotbollen är en av de viktigaste berättelserna om samhället.

Det fanns en match där. Det fanns en lite obegriplig försiktighet – oro? – som smög sig in i det Engelska laget efter den flygande starten. Som om det faktiskt var de som med ledningen hade allt att förlora.

Southgate som tänkt så bra, som bygg sitt system, fått alla spelare att tro på det, som hade de sista rätta delarna klara, för de mest extrema förutsättningarna. 

Så klickade det. Och en annan berättelse började. Det gör ont att tänka på att det ska bli en berättelse om enskild skuld, om hat och anklagelser. 

Man kan förstås hoppas annorlunda, och egentligen är väl det, det enda anständiga man kan göra.

Som när Barney Ronay efter matchen hörde ett annat ljud än det vanliga efter förlusten på Wembley igår. Det kan vara önsketänkande, men han skriver om smärtan i förlusten och hur publiken reagerade med stillsamma applåder och inte med ”utfall av skuld, smärta, motanklagelser, tårar, kastade plaststolar”. Att laget och dess coach Gareth Southgate trots allt lämnar ett spår av anständighet, av frisk luft, syre, ibland har det verkat, skriver Ronay, ”som om Southgate varit den sista vettiga människan som funnits kvar” om ett lag som syresatt landet med något annat. ”När någonting är bra”, skriver Ronay, ”försvinner det aldrig helt”.

Kollektivet skingras, ett mästerskap tar slut, läktarna töms, verkligheten kommer tillbaka. Man kan inte placera för stora drömmar om förändring i fotbollen, men ett mästerskap samlar ändå så många att det finns förändringar där inuti, som kan vara verkliga, vardagliga, varaktiga.

Minns ni hur det började, den danska kollektiva muren runt Christian Eriksen som kämpade för livet. Skörheten och omsorgen.

Det som är bra finns kvar, trots allt.

Raheem Stirling och den egentliga motståndaren

Gentlemannatjuven från byn mot trickstern från stan. Så skulle man kunna dramatisera en av EM-finalens möten: Giorgio Chiellini mot Raheem Stirling. 

Hade Chiellinis uppträde innan straffläggningen mot Spanien varit en bondkomisk film hade han varit den flinande ficktjuven som tog både klocka och plånbok från den inte ont anande godsägaren i väst, Jordi Alba. Alla älskade Chiellini – så gick han och bedrog Spanien på straffarna.

Jag hade en vän en gång som skrattade och log som Chiellini. Och gud vad tjejerna och killarna älskade honom. Man var ingen intill, man var Jordi Alba, man var avundsjuk också. Och när han såg på en kände man sig upptagen i kretsen. En del av mig vill skicka fram Raheem Stirling för att slå tunnlar på Chiellini-flinet tills det tystnar.

För är det något Raheem Stirling har gjort i det här EM:et så är det att få de som tvivlat, de som hatat, de som jagat honom, att delvis tystna.

Han hade försökt innan – men inte med samma framgång. 

2018 anklagade Stirling brittiska medier för att elda på rasism genom sitt sätt att porträttera unga svarta fotbollsspelare. Han jämförde skildringen av hur hans svarta unge klubbkamrat Tosin Adarabiyo köpte ett hus till sin mamma för 2 miljoner pund och hur de beskrev den vite tillika unge klubbkamraten Phil Fodens husköp till modern. Adarabiyo köp beskrevs som ”splashing out on a house”, Fodens som ett vanligt husköp till en mamma, ingen splash, inget bling, inget alls.

Stirling skrev: ”Här har du två fotbollsspelare i början av sina karriärer som köper hus till sina mammor, mammor som har hjälpt dem att komma dit de är idag, men se hur tidningarna förmedlar sitt budskap om den unge svarta spelaren och om den unge vita spelaren. Jag anser att det är oacceptabelt. Den unge svarta killen sätts i dålig dager. Det eldar på rasism. Så till alla tidningar som inte förstår varför folk fortfarande är rasister, tänk en gång till kring hur ni skildrar spelare, ge alla spelare samma chanser till att skildras rättvist”.

Stirling skulle lika gärna ha skrivit om hur han själv behandlats av tabloiderna i England. Från synen på vapnet han har tatuerat på högra vaden – en påminnelse om att hans pappa sköts ihjäl – till vilka hus han köpt. Alla placerar honom i rollen som ”den svarta killen som åker omkring klädd i en hoodie redo att sticka kniven i dig och din familj när som helst”, som Stan Collymore skrev i The Guardian.

I The Athletic undrade Carl Anka varför Stirling inte får det erkännande han förtjänar. Trots att han var den spelare som framför allt låg bakom segern mot Tyskland i åttondelen så ”sjöngs det ingen några sånger om Stirling” och när matchen skildrades i tidningarna var han frånvarande från de flesta förstasidorna, som visade bilder på Harry Kane, Jack Grealish och prins George på läktaren.

Det är samma sak idag i de svenska kvällstidningarna, Kane mot Chiellini.

Men Stirling har varit mästerskapens bästa spelare.

I podcasten Wrighty’s house konstaterade den före detta engelske svarte fotbollsspelaren och expertkommentatorn Ian Wright om hur England nu för första gången någonsin hade en svart spelare som lagets fixstjärna, ”det händer inte, det brukar vara en Lineker, en Shearer, en Beckham. Jag försöker först vad det här kommer innebära om vi vinner, vi kommer gå in på ett nytt territorium, på en ny plats, för det här händer inte. Det som Raheem Stirling gör nu är något som jag drömt om, han är den första svarta killen att göra något sådant här”. 

Det i ett land där spelarna i landslaget buas ut av delar av publiken när de går ner på knä innan matchen, ett land där medlemmar i regeringen har sagt att de ska bojkotta laget om de fortsätter att gå ner på knä innan matcherna.

Det här engelska laget – inte bara Stirling, utan också Marcus Rashford, som hamnade i konflikt med den brittiska regeringen om skolmåltider för fattiga barn under sommarmånaderna, och Jordan Henderson, som gick ut och uttalade sitt stöd deras queer- och icke-binära fans – tycks ibland agera i opposition mot sitt eget lands xenofobi och självtillräcklighet.

Gareth Southgate, den engelske coachen, skrev innan EM en text där han vände sig till England, Southgate skrev: 

”Dear England /…/ I have never believed that we should just stick to football. I know my voice carries weight, not because of who I am but because of the position that I hold. /…/ I have a responsibility to the wider community to use my voice, and so do the players. It’s their duty to continue to interact with the public on matters such as equality, inclusivity and racial injustice, while using the power of their voices to help put debates on the table, raise awareness and educate.”

Sedan ställde han några frågor, kring sociala medier, och förklarade en sak:

” Why would you tag someone in on a conversation that is abusive? Why would you choose to insult somebody for something as ridiculous as the colour of their skin?

Why?

Unfortunately for those people that engage in that kind of behavior, I have some bad news. You’re on the losing side. It’s clear to me that we are heading for a much more tolerant and understanding society, and I know our lads will be a big part of that.”

Författaren och fotbollsskribenten Musa Okwonga sammanfattade det i en text i New York Times idag med att han såg två England som samlades under samma flagga för att heja fram laget och jubla vid händelse av en seger.

Där fanns hans England, som är Southgates England och Rashfords och Sterlings England, och det andra England som är Boris Johnsons England, “där medlidande är omodernt, där spelare får löpa gatlopp för att de har en viss tatuering – och är svarta”: ”Om mitt England vinner kommer de inte att utmärka sig i firandet, men morgonen efter matchen, och i flera år framåt, vet jag vems vision om England som jag kommer att hålla på. Och kanske – bara kanske – kommer den grundläggande anständighet, älskad av i stort sett alla i landet, kommer att vinna i det långa loppet”.

Så visst är det Chiellini som är huvudmotståndaren ikväll, men Boris Johnson och hans gelikar är de verkliga bondfångarna, o ch för Raheem Stirling och hans lag finns en annan seger att vinna. Den om idén om framtiden, om vad England kan vara.

Kalvin Philips – att bli den neapolitanska gatupojken

Vi måste prata om Kalvin. Kalvin Philips fick kliva in i den engelska startelvan mot Kroatien när lagkaptenen Jordan Henderson inte riktigt var redo efter sin skada. Henderson har inte spelat sedan dess. Inte ens när han byttes in mot Ukraina – och gjorde mål – var det mot Philips utan mot hans defensiva mittfältskollega Declan Rice.

I Leeds har tränaren Marcelo Bielsa förvandlat den före detta mer offensiva box-to-box-spelaren – en spelare som man hittar i båda straffområdena och som inte sällan gör mål – till en defensiv kugge. I en 4-1-4-1-formation är han den första ettan. Den som finns längst ner, den som är skyddet framför backlinjen.

”Det tog mig sex, sju månader innan jag förstod var jag skulle vara på planen”, har han sagt och tillagt: ”Men jag skulle inte säga nej till en tränare som vår”. Han pratar om Marcelo Bielsa. Den hukande, besatta, tränaren som är fotbollens motsvarighet till Nick Drake. Det okända geniet, äskad av alla som älskar fotboll.

Han är inom fotbollen också känd för att få sina spelare att göra precis som han vill – kosta vad det kosta vill.

Kalvin Philips hittade sin plats. Det är en plats på planen där det finns som minst yta. Det är som down-town, det är tätt, ljudligt, bullrigt. Det är som korridorerna i de Manhattan-bostadshus som Bosse Bergman beskrev som ”korta mörka och fyllda av slammer, röster och skrik". Man ser framför sig de geniala gatupojkarna, de som i Neapel kallas ”scugnizzo”. De är barn som lever på de trånga gatorna, inte som hemlösa, men gatorna är deras hem. Ofta ser du inte längre än 3 meter framför på Neapels gator i den gamla staden. I synfältet är trångt på de smala gatorna av människor, kyrkor, butiker, votivskåp och pizzerior.

Så ser det ut där Kalvin Philips opererar.

En fotbollsplan är annars enorm. Om alla spelare skulle få lika stor plats skulle de få 220 kvadratmeter var, lyxlägenheter.

Men så är det inte där Kalvin är. Men gör han sitt jobb rätt, rör han sig där med exakt rätt intensitet och om han tar med sig bollen genom det där myllret kommer någon annan att få bollen av honom på en piazza, en öppen yta, med många möjliga riktningar.

Det är Bielsa som tvingat honom att lära sig det där. Bielsa är en tränare som litar på just inlärningens styrka, som tror på repetitionen och kroppens visdom. Man lär sig genom att göra det man ska göra, om och om igen.

Inte för att mekaniskt upprepa det, men för att instinktivt känna igen sig. Som att leva i de trånga gränderna, kalkylera riskerna och friheten där sedan barnsben.

Den gatusmarte Kalvin Philips.

Vad kunde vara bättre än en final mellan honom och Neapels egen ”scugnizzo”, Lorenzo Insigne – född i Neapel och fostrad av fotbollen där. Deras sätt att hantera de trånga gränderna är väsensskilt. Insigne tycks flyta ovanpå dem, när Philips karvar sig fram i dess olika sediment. Men det är där de båda hör hemma. Insigne skulle kunna vara Philips briljanta vän i ett kvarter i Neapel.

Men i det här dramat kan de ställas mot varandra.

Det försiktiga spelet och det uppflammande

Om man gillar det som tickar snabbt, det som hela tiden önskar mer, det som inte stillar sig utan går framåt – oavsett vad. Då ska man hålla på Danmark och Italien i semifinalerna i EM. Ni hör det som en röst som ropar otåligt: Nu! Nu! Nu! 

De ställs båda mot var sitt lag som tagit sig långt genom att ta det lugnt, lita på att man har kontroll och en klar strategi, England och Spanien.

I en text i The Guardian citerade Jonathan Wilson en text I L’Equipe som kallade Englands spel mot Tyskland för “Le Jeu Prudent”. Försiktighet, en sorts stillsam visdom, har präglat den taktik som Gareth Southgate står för. Han har låtit spelare vila, trots att de verkat vara i form, trots att folket ropat efter stjärnor som Phil Foden och Jack Grealish. Stillsamt har Southgate låtit visdomen verka. Efter matchen mot Ukraina kunde man se hur han likt en klurig Obi-Wan Kenobi stod lutad intill Grealish, denna geniala slyngel som spelar med strumporna nerhasade. Man kunde ana att han förklarade – lugnt och stilla – varför han inte fått spela men att han skulle få spela nästa match. Var sak har sin tid – det viktigaste först. Stilla er längtan, le jeu prudent.

Det vilar en oväntad logik och ordning över detta England – som alltid i tidigare mästerskap agerat impulsivt, irrationellt, och åkt ut.

Spanien har en liknande stillsam, klok, coach i Luis Enrique. Trots att Alvaro Morata missade målchans efter målchans stod han vid sin protagonists sida. Tålmodig och stark som kärleken. Och så kom målet, efter fyra matcher. Southgate visade samma tålmodighet med Harry Kane.

Kanske var den zen-buddhistiska övning som Sverige erbjud Spanien precis det som de behövde – en tidig lektion i att inte förivra sig, att lita på att stigen man valt är den rätta. Och se var de är.

När Danmark har gjort ett mål tycks alltid de följande tjugo passningarna gå framåt, mot spelare som antingen löper i djupet eller har letat upp en lucka mellan motståndarnas lagdelar. De två korgossarna Damsgaard och Dolberg drivs storögt framåt av hedonisterna Simon Kkjær och Pierre Højbjerg.

Italien har på ett liknande vis, hela tiden haft spelare som löper framåt så fort anfallen börjar det är som om sidledspassen är förbjuden. Boll på felvänd - med ryggen mot mål - spelare, medspelare som löper framåt och får bollen i fart, ännu en boll på en felvänd spelare och två, tre som löper igenom - Nu! Nu! Nu! - redo att få bollen. Motståndarnas försvarare duckar som inför en svärm av bin.

England har släppt in noll mål i turneringen. En av lagets viktigaste spelare fram till nu har varit backen Luke Shaw, hans samspel framför allt med Raheem Stirling på vänsterkanten har varit ett av mästerskapets mest omaka och vackra brödraskap. Den lille satte Shaw och den elegante Stirling. 

Southgate tycks ha byggt laget bakifrån och fram. Backlinjen har varit i stort sett den samma genom alla matcher medan mittfältare och forwards har bytts ut. De där fram står på axlarna på de där bak.

Två olika sätt att tänka på fotboll möts.

Le jeu prudent och le jeu flamboyant. Det försiktiga och det uppflammande.

Det är bara att välja sitt vapen och sin sida.

Romelu Obelix Lukaku

En karaktär som tycks på väg tillbaka i fotbollen är den store spelaren längst fram som man kan sikta på om man har lite panik eller bara vill hoppas en stund, att det kan lösa sig bara man gör sig av med bollen, skickar bort den från den egna planhalvan över på motståndarnas.

Det här har så klart varit en karaktär som inte alls har försvunnit, den har varit eftertraktad, efterlängtad i lag som är lite sämre, som ofta får lite panik, eller i seriesystem där fotbollen är till synes enklare och tycks spelas med mindre elegans. De har levt vidare som före detta poliser lever vidare i Raymond Chandler-romaner. De som blir privatdetektiver på ett kontor med persiennerna neddragna, whiskyflaskan i byrålådan och en kombination av smartness och bitterhet. De har funnits där, som sista utvägar när inget annat funkar, som sista minuten-idéer, som karaktärer långt från den höga statusens fotboll.

Men det har hänt något. Efter att Pep Guardiola tagit mittfältsromantiken till sin yttersta spets, och vunnit den engelska ligan utan att spela med en enda ren anfallare, utan snarare med fem offensiva mittfältare, kanske den där idén om något annat, en ensam vandrande stor jätte bland motståndarnas backar har verkat vara en lockande idé, eller i alla fall en ny idé. Något annat.

Det kan dessutom kanske vara lösningen på en utmaning som många lag sätts inför de senaste åren, den höga pressen. 

Om det finns ett spelsätt som har växt och förädlats så är det just det höga presspelet. Att vinna tillbaka bollen på motståndarnas planhalva och därmed ha nära till målet när man vinner bollen har varit ett spelsätt som framgångsrika tränare som Jürgen Klopp (Dortmund, Liverpool) Tomas Tuchel (Dortmund, Chelsea) Ralph Hasenhuttl (Southampton), Julian Nagelsmann 8RB Leipzig) och Pep Guardiola (Bayer München, Manchester City) har använt sig av. En boll över och förbi den pressen mot en spelare som kan vara på andra sidan och ta emot den, kan vara en rimlig lösning.

Det finns grovt räknat två sorters tränare. De som vill skapa ett system, förädla en idé, kanske till och med förändra fotbollen och se det lyckas (vi kan kalla dem romantiker) och de som är ute efter att bara vinna matcher och ändrar systemet oavbrutet, beroende på vad som ger mest framgång (låt oss kalla dem pragmatiker). En typisk representant för vad vi kan kalla romantikerna är Pep Guardiola och en typisk pragmatiker är José Mourinho.

Så två faktorer tycks nu finnas för att återupptäcka den där bortglömda karaktären, den stora centertanken som man skulle sagt 1954: jakten efter en ny(gammal) idé som kan förändra fotbollen – eller hur vi ser på den – och en sorts motvapen mot ett framgångsrikt spelsätt, den höga pressen.

Det har funnits tre representanter för denna spelar i detta EM: Tjeckiens Tomas Schick, Wales Kieffer Moore och kanske framför allt Belgiens Romelu Lukaku. Schick har gjort fyra mål i turneringen hittills och Lukaku tre. De är båda utmanare att vinna skytteligan i turneringen, eftersom flera av de andra målskyttarna är utslagna. Men Schick och Lukaku spelar båda kvartsfinal. Lukaku redan ikväll mot Italien

Låt oss stanna upp lite vid Romelu Lukaku. Den stora utmaningen med att spela den där rollen som det som kallats ”target player” – en sorts måltavla att träffa – är att man inte, i alla fall inte nuförtiden, får den kärlek och uppskattning som andra spelare kan få. Det finns, tycks det, en idé om ensidighet, om något vi skulle kunna kalla dumhet kring dessa spelare. De uppfattas helt enkelt inte som lika smarta av många. De kallas ”target”, eller ”vapen”, eller andra saker som gör dem till legosoldater bakom motståndarnas linjer.

Det är möjligt att Romelu Lukaku är den som kommit för att ändra på den idén, att uppdatera föreställningen om den lite endimensionella hårdkokta spelaren som är den där Philip Marlow-karaktären i en Raymond Chandler roman som väser i mungipan: ”I don’t mind if you don’t like my manners. I don’t like ’em myself”.

Lukaku är inget av det.

Hård är han, men på ett annat sätt. På plats står han, men med en annan närvaro. Den karaktär han snarast förkroppsligar är den där allvetande, visa, äldre typen, en Merlin-figur som säger till Arthur inför svärdet i stenen: ”Tro inte att magi kommer lösa alla dina problem, för det kommer det inte att göra”.

På en fotbollsplan skulle det kunna låta: ”Tro inte att Luka Modric kommer lösa alla dina problem”.

I brist på andra ord: jordnära. Lukaku har berättat om sin uppväxt att ha när han såg sin mamma blanda ut mjölken med vatten för att den skulle räcka längre förstod att han var tvungen att förändra något – att ge henne ett annat liv, ett värdigare. Den drivkraften blev hans drivkraft att bli den spelare han blivit.

Det finns en närvaro i Lukakus spel som skiljer ut honom från de tidigare versionerna av denna spelartyp: En Andy Carroll, en Peter Crouch. De som alltid framstod som lite flyktiga, fladdriga, tillfälliga.

När han gjorde sitt första mål i turneringen var det i matchen efter att hans lagkamrat i Inter Christian Eriksen fallit ner med ett hjärtstillestånd. Lukaku vände sig direkt till kameran och förklarade sin kärlek till Eriksen. Det fanns något så lugnande i hans sätt att göra det. Som om man skulle kunna säga ”Tro inte att magi kommer lösa alla problem, för det kommer Romelu att göra”.

Ibland finns det spelare på en fotbollsplan som man bara önskar ska få bollen. Som på ett sätt löser upp den där idén om laget, kollektivet. Man vill att just de ska få bollen eftersom man undrar vad de skulle kunna göra med den. Det är magikerns roll. Ronaldinho, Messi, Modric, att bära våra förväntningar. 

Men kanske är Lukaku beviset på att den rollen nu har flyttat på sig. Att den finns någon annanstans på planen. Inte i mitten där allting normalt tycks lösas, där trolldryckerna tillreds och dricks, utan längre fram.

Hos någon som ramlade i grytan med trolldryck redan som liten – mjölk och vatten. Som har styrkan utan att det behövs någon magi. Hos den belgiske karaktären Romelu Obelix Lukaku.

Fotbollen och glädjen

Gick jag i solen på en gata vid vattnet? Det såg så ut. Det kom en plötslig doft från en av båtarna som låg vid kajen, en syntetisk doft, men den var verklig. Vad är glädje? Något fick mig att känna, att dofta. Hörde jag en fågel? Släppte tvivlet ett tag och kunde jag kisa mot, mot vad? Kanske bara framåt. När man kan svänga runt ett gathörn, ni vet, nästan vårdslöst i sin lätthet. 

Så spelade Neymar när PSG spelade mot Bayern München i kvartsfinalen i Champions League och under första halvleken i första mötet med Manchester City och jag tror jag vet varför.

Jag läste en intervju med PSG:s relativt nya tränare Mauricio Pochettino. Han beskrev hur han arbetade med Neymar, denna stjärna som ibland har verkat stressad, plågad, nästan inlåst. I försvarsställning. Pochettino jämför honom med Ronaldinho och hur de ser fotbollen som en dans:

“They play like they are dancing. Ronaldinho was my teammate when I was a PSG player and now Neymar. They need to feel good, to feel happy to perform in the best way.”

Neymar tycks vara en spelartyp på utdöende, den lekande spelaren. Den som egentligen alltid vill gå framåt, oavsett, som har ont någonstans tills en boll rullar framför honom och han glömmer vad som gjorde ont. Poängen med hans spel måste vara poänglösheten, det saknar syfte, det är som när man cyklade som barn, det var något man gjorde för att man tyckte om det.

Jag tror att Pochettinos uppdrag har varit att skapa en plats där Neymar kan känna denna befriande poänglöshet, mitt i en miljö som är extremt utsatt och lever av att man lyckas.

Det kanske inte låter som något konstigt att spelare som känner glädje spelar bättre. Och det är det väl inte, men det är heller inte helt lätt att skapa det rummet, den platsen, där det är tillåtet.

När Liverpool började spela sämre och sämre under den nuvarande tränaren Jürgen Klopp var en av analyserna just att den glädje som han skapat kring gruppen och som lyste igenom hela vägen ut på planen hade försvunnit.

Man kan se på den där cykeln, eller bollen, som står framför en på många olika sätt.

Men varför hade glädjen försvunnit och vad har Pochettino gjort för att få Neymar att känna den? Det vet jag ingenting om men läsningen av en nyutkommen bok av fotbollsjournalisten Michael Calvin, “Whose game is it anyway. Football, Life and Loss” gav mig ett möjligt svar. Det kan hjälpa att söka svar på frågan varför.

Calvin skriver i sin bok om den trötthet han som fotbollsskribent har känt det senaste decenniet:

“I had fallen out of love with football, the game that had enriched me, emotionally, spiritually and professionally since childhood. I maintained the pretence, played the role of devotee, but had been infected by its cynicism and opportunism. Worn down by its negativity, venality and elitism, I reached the point where anger was exhausted, exhausted, and was ready to surrender to apathy.”

Det är då hans svärfar dör och Calvin hittar en gammal verktygslåda i trä bland hans kvarlämnade saker. Lådan har tillhört svärfaderns far, en snickare, och på insidan av locket har denna snickare nogsamt klistrat in spelschemat för tre Watford-lag tillsammans en svart-vit liten bild av en okänd spelare. Det här fyndet kastar Calvin tillbaka till en tid när spelet kunde fånga honom, när fotbollstabeller var magiska ting, när spelare var relationer till drömmar. Han var som tonåring så fängslad att han under en lång isolerad sjukhusvistelse på grund av tuberkulos skapade och fantiserade fram en komplicerad fiktiv liga som styrdes av tärningsspel. Nu fick vid åsynen av verktygslådans lock kontakt med en av nycklarna till varför:

“What was it saying to me? How had the game spoken to me as a child? What did I forget to learn along the way? When had football’s human touch grown cold? Why did I fall in love with the game, become consumed by its theatre, and allow myself to be distracted by its imperfections? Was it too late to reconnect with the boy who once fantasised about football on an isolation ward?”

Han börjar skriva boken för att se om det är för sent eller om värmen, om glädjen, kunde återuppstå.

Det som Pochettino kanske har gjort, som ledare, är att han har givit Neymar den där känslan igen, känslan av varför han hade förälskat sig i spelet.

Vi är nog många som under det senaste året har upplevt liknande känslor inför fotbollen som Michael Calvin. De tomma läktarna har kastat ett meningslöshetens eko över alla rörelser på planen, VAR-teknologins kyla har lagt sig över de känslostormar som är en del av lockelsen med spelet, den rasism som frodats på framför allt sociala medier har kastat okunskapens och hatets skugga över det som borde vara en plats för det kollektiva upphävandet av skillnader och livsmöjligheter och giriga beslut som det om ett fotbolls VM i Qatar och nu senast en exklusiv liga, en gaten-community, för de rikaste klubbarna har förfrämligat sporten från det som en gång formade den.

Så hur hittar man tillbaka till glädjen, hur går man runt gathörnet med förväntningar och förhoppningar igen, hur börjar man känna dofterna och närvaron, hur går man runt det där hörnet, som Tomas Tranströmer när han i dikten C-dur kommer kärleksmötet och hela staden tycks slutta?

Kanske måste man vända tillbaka, söka sig neråt, inåt.

För ett drygt år sedan, just innan pandemin, kom jag lagom till andra halvleken i en match mellan Chester mot Brackley Town i National League North, nivå sex i det engelska ligasystemet, det blev förlust med 2-3, mål insläppt i 90:e minuten. Men det var något där på läktaren. Som insidan på en gammal verktygslåda satt vi klistrade och mindes vad det var, hur det började, vad vi lockats av. Det var långt till solen och värmen den 22 februari i Chester, men dofterna kände vi, och trummorna och sången från fansen på The Harry McNally Terrace. Alla läktare sluttade mot gräset.

Vi hade hittat till platsen där Neymar verkar befinna sig detta år. Vi gick oförskräckta därifrån.

Vi hade en berättelse

Ett dussin europeiska klubblag vill bygga en egen superliga, en sorts VIP-lounge. Det är en förskjutning av fotbollen från en kollektiv rörelse formad kring ett spel, en lek, till hård paketerad content.

Man vet inte vart man ska ta vägen.

Man vill så förtvivlat gärna klänga sig kvar vid berättelsen, så som man själv känner den, den som man själv är en del av, den man tycker om, den är som en lek, en som vi tillsammans, vi som är i den, kan få hålla på med, tänker man. Utanför den pågår världen, den är som de vuxna när man är liten, de kan bryta in och bestämma, tvinga en att dra ur sladden, prata om skärmtid eller läggdags. Man är maktlös inför dem. 

Det är klart att man har varit tvungen att vara både blind och döv om man inte har förstått att fotbollens föräldrar sedan länge förlorat all lekfullhet och vad ska man säga empati med, förståelse för, närvaro i, beroende av, leken, berättelsen som barnen på golvet håller på och inbillar sig är viktigare än allt annat. 

Diktaturer köper fotbollslag och fotbolls VM, big business förminskar idén om en supporterkultur, mutor, brutna löften mot finansiellt fair play, en bisarr lek med spelare på en marknad, från barn till vuxna. Man vill så förtvivlat gärna klänga sig kvar vid en annan berättelse, vid sin, vid leken, men så kom igår idén om en superliga från tolv klubbar en av de är den som vi alltid har berättat för varandra om – Liverpool – och man inser att det har blivit omöjligt. Maten är klar, bums i säng, tiden är över.

Jag kommer aldrig att glömma Trent Alexander Arnolds ögon, jag minns smärtan vi kände, jag och barnen efter en del förluster, jag minns hur vi pratade och återberättade och återsåg segrarna, passningarna, målen och besvikelserna. Jag minns hur vi berättade för varandra, jag minns hur solen gick ner medan vi gjorde det, jag minns att det blev kallt men att vi inte brydde oss, jag minns att jag tänkte att man kanske borde gå och knyta sig, att det är en dag i morgon också, men jag minns att jag glömde det också. Vi hörde ingenting, vi ville inte höra någonting.

Vi anade mumlet från långtifrån, det var de vuxna som pratade, deras röster blev högre och högre. Men vi var svalorna, vi var fladdermössen, vi var allt de vuxna inte kunde låtsas att man kan vara. Vi var vår berättelse, om vår kubb, om våra minnen, om våra gemensamma känslor. Det var varmt, det var på riktigt. Vi visste väl att dörren skulle slås upp, att de skulle säga att leken var över. Det förstod vi väl. 

Men vi ville så förtvivlar gärna att det inte skulle hända. Vi hade ju en berättelse att berätta.

Det tomma rummets sorg

Det finns en scen i sista delen av Elena Ferrantes Neapelsvit där berättaren Lenù önskar att hennes väninna Lila ska återvända till den napolitanska de talade som barn. Lenù har själv varit på flykt från det språket, ett språk som för henne kom att handla om våld, ett språk från en plats, ett kvarter som hon försökt göra sig fri ifrån, genom att utbilda sig och flytta från staden. 

Även hennes väninna hade lämnat sitt språk, men av andra skäl. Hon övergav det för att det påminde henne om det som gjorde allra ondast, förlusten av ett barn. 

Ferrante skriver: ”Samtidigt som hennes italienska var en översättning från napolitanska blev min napolitanska alltmer en översättning från italienska, så vi talade båda ett konstgjort språk.”

Lila har aldrig pratat om sin dotters försvinnande, om att hon kanske – eller högst troligen – är död. 

Nu vill Lenù att Lila ska hitta napolitanskans uppriktighet för att närma sig det hon ändå inte kan undvika: 

”Det hon behövde var att släppa spärrarna och låta orden komma. Jag ville att hon skulle ta till vår barndoms ärliga napolitanska och säga: Vad fan vill du, Lenù, jag är sån här för att jag har förlorat min dotter, kanske lever hon, kanske är hon död, men jag står varken ut med det ena eller det andra, för om hon lever lever hon långt bort från mig, på ett ställe där hon är med om fruktansvärda saker som jag ser tydligt, jag ser det varenda dag och natt som om det hände framför ögonen på mig; men om hon är död är jag också död, död härinne, en död som är mer outhärdlig än den verkliga döden som är en död utan känslor /…/ Jag hade velat få henne att hålla en sådan förvirrad och giftig monolog. Jag kände att det var den sortens ord hon skulle ha dragit fram ur härvan i sin hjärna om hon hade bestämt sig. Men så blev det inte.”

Det har uppstått ett tomt rum mitt i hennes liv, det är tomt för att det saknar ett språk som kan uttrycka de känslorna.

Vad är ett språk? Vad gör det? Vad fyller det för syfte? Språket berättar för oss vilka vi är, vårt sätt att uttrycka oss, våra ordval. Men språket fäster oss också vid en plats, ett kollektiv, en gemenskap. Att inte använda sitt språk är att kliva in i det tomma rummet, en stad utan gator, ett liv utan skuggor, utan andra människor, utan röster, tyst. 

Vi bygger alla trygga platser där vi kan våga tala som oss själva. Vara uppriktiga. Använda vårt språk. 

Ett sådant rum har fotbollen och dess arenor alltid varit för mig. Men något har förändrats. De tomma läktarna har tömt rummet på språk, på kollektiv, på mening. Inte för att jag skulle suttit på de där läktarna, jag sitter oftast hemma i soffan. Men för att alla andra som är på plats är en resonansbotten, en spegel, ett kvarter, en sorts hem borta från hemma. Nu återstår bara det tomma rummets sorg. En klang som ekar, ljud som studsar, enskilda röster som frigör sig men aldrig hittar en mottagare.

Jag fortsätter att titta på matcher, jag vill ju så förtvivlat komma hem. men avståndet till det uppriktiga finns där, avståndet till smärtan finns där. Det gör inte ont som det brukade, det känns inte som det brukade. Jag blir långsamt anonym inför verkligheten, jag lyfter från kvarteret som en drönare, jag ser allt uppifrån, jag bryr mig inte. Ett konstgjort språk.

Det är den verkliga sorgen. Känslorna tystnar. Lenù försöker provocera Lila: ”Jag tjatade och provocerade henne ibland, och hon reagerade, men det gick aldrig så långt att hon tappade kontrollen och fick ur sig allt.”

Rummet ekar, känslorna upphör, livet pågår men på avstånd.

Frälsningen i leran – Diego Maradona

I början av Asif Kapadias dokumentär om Diego Maradona ser vi ett filmklipp på en ung Diego, ensam med en boll. Han berättar:  ”Jag tyckte inte om att leka som de andra barnen. Fotbollen var den bästa leksaken. Den var min frälsning”.

Fotbollsexperten Ian Wright jämförde i podcasten Stadio sin känsla när han såg Diego Maradonas andra mål mot Belgien i VM 1986 med när han såg Michael Jacksons moonwalk och piruette i låten Billie Jean på scenen i Pasadena när skivbolaget Motown fyllde 25 år 1983. 

Det var en fin jämförelse.

Dels för att det finns sådant som alla förstår storheten i, förstår att här pågår något verkligt stort, något fantastiskt, nästan utomjordiskt. Man behöver inte ens vara intresserad av fotboll eller musik eller dans. Man förstår.

Men också för att man kunde se lilla Michael där och lilla Diego. I leken, med musiken och med fotbollen. Och för att världen utanför för dem på så många sätt aldrig skulle vara så där fantastisk och enkel samtidigt. De skulle förstöra både sina egna och många andras liv längs vägen.

Det finns en video på Youtube där man kan se Maradona träna, han har fått en röd väst. Det är hösten 1986, han har just vunnit VM och är tillbaka i Neapel. Det måste ha regnat i flera dagar för planen är en lerpöl. Diego har lera upp över axlarna. Men han fortsätter att leka med bollen, han kastar sig rakt ut i luften, flaxar, landar, glider i leran, jonglerar upp bollen, balanserar den kring sin kropp, gör en cykelspark i mål och landar i leran igen. Han skrattar med hela ansiktet. Det finns en målvakt där, men ingen publik.

En stor talang, en gåva, en frälsning om man så vill, kan ta en långt. Diego Maradona kunde redan som sextonåring flytta in hela sin familj, mamma, pappa och fem syskon i en lägenhet när han fick kontrakt med Argentinos Juniors. Men Maradona kom att bära mycket mer än så på sina axlar. 

Jonathan Wilson skriver i sin runa i The Guardian om hur Maradona blev en uppfyllelse av en profetia. När Argentina blev en fri nation efter första värdlskriget blev fotbollen den plats där landet tydligast etablerade en egen identitet. Den brittiska fotbollen som hade spelats i Argentina handlade om löpning och energi. Argentinas fotboll blev dess motsats. Gatusmart och hård, inlärd på små planer i trånga kvarter utan lärare eller domare. 

När Jonathan Wilson i sin bok om Argentinsk fotboll Angels with dirty faces beskriver en argentinsk mentalitet som också återfinns i fotbollen använder han begreppet viveza criolla, en “kreolsk listighet” byggd på påpasslighet på andras bekostnad. ´Där det kreolska också är blandningen i ett land format av migranter

Tidningen El Graficos redaktör Borocotó skrev 1928 att om det skulle resas en staty över Argentinas fotboll så skulle den visa ”en rännstensunge med smutsigt ansikte, långt okammat hår, en intelligent, omkringströvande trickster med övertygande ögon och gnistrande blick som tycks dölja ett skälmskt skratt. Ett skratt som ändå inte lyckas lämna en mun full av små tänder, nedslitna av ett ständigt tuggande på gårdagens bröd”.

Det är denna profetia som Diego Maradona uppfyller. Då är det i slutet av 1970-talet, i militärdiktaturens Argentina. 

Barnet, leken, leran. Profetian, trickstern, pressen.

”Politiker kunde inte göra oss lyckliga, det kunde han”, sa en av de sörjande vid hans kista i Buenos Aires.

Att han lämnade fotbollens finrum i det eleganta Barcelona, besviken, stukad och kokainberoende, för Napoli, en stad och ett lag som när de reste norrut kallades ”Italiens kloak”. Motståndarpubliken i norr vecklade ut banderoller med orden ”Tvätta er” och ”Koleraoffer”. Men också en stad med trånga gränder, som gjord för den fotboll han behärskade. 

Han kunde göra dessa nedvärderade, fattiga och utkastade lyckliga. Han kallade sig själv ”cabecita negra”, ett litet svarthuvud, en term som Eva Perón använde för att beskriva de argentinare som liksom hon var en mix av italienare och ursprungsbefolkning. 

Maradona placerade på så sätt sig själv mitt på scenen, men också i utkanten. Var Neapel hans Neverland där han kunde bygga sin egen logik i sin egen värld, i en mix av droger, rebellidentitet och magiska rörelser på fotbollsplanen?

Regler var inte till för honom. Om förväntningarna på Guds hand – eller fot – fanns någonstans så var det i Neapel. 

Den italienska författarinnan Elena Ferrante skriver i en av sina Neapelböcker hur huvudpersonen överhör en kvinnan i kyrkan som väsande skäller ut den heliga jungfrun: ”Jag är här varje dag hos dig - min son får inget arbete, min dotter ränner ute hela nätterna och jag kan inte sova - GÖR NÅGOT!”

Att kliva in i Neapel är som en hjärtstartare. Det är som om bostäderna bara är sängplatser som finns någonstans där innanför, djupt inne i det trånga. Vardagslivet finns på gatan. Det finns en särskild sorts bostad i Neapel som heter Bassi, det är en lägenhet utan fönster med dörren rakt ut på gatan. Det är en av Europas tätaste städer. Ofta ser man inte längre än 3 meter framför sig på Neapels gator i den gamla staden. Allt kommer emot en. Alla lager av liv. 

Gatubarnen – de barn som lever sina liv på gatorna, alltså inte hemlösa men ute på gatorna – har ett eget namn i Neapel, de kallas scugnizzo. Profetian.

Om man går genom stadsdelen Rione Sanitá under rätt årstid kan man möta de övande karnevalstågen. Människor med masker med figurer ur den komiska teatern. Den figur som kopplas ihop med Neapel är Pulchinella. Han bär en svart mask och vita kläder, han är livet och döden. Han spelar dum för att få veta saker. Elak, ondskefull och uppfinningsrik. Och han finns för att människor ska glömma vardagen, eller ännu hellre för att vända upp och ner på den.

De dubbla ansiktena, livet som vänds upp och ner, allt som blir möjligt. Profetior, uppfyllelser, karnevaler.

Att Maradonas mest fantastiska mål, och historiens otroligaste, kom mot just England placerade väl honom slutligen där, i en gatukorsning mellan dröm och verklighet, där profetior säljs, där upp är ner, där kvinnor viskar: ”Gör något” till Jesus mamma. Gathörn där man får något men där något också blir sålt.

Efter VM reser han med bucklan till Argentina. Sedan reser han hem till Neapel och söker upp frälsningen i leran. 

Fotbollen och rädslan

Det finns inget finare än en fotbollspelare som vill ha bollen. Det brukar jag säga till de unga fotbollspelare jag tränar.

Sedan försöker jag förklara hur de ska visa sig för sina medspelare. hitta platser där de kan få bollen, men också visa med kroppsspråk, peka, gestikulera, prata, säga: Här är jag, du kan ge mig bollen, jag vill ha den. Passningen är inte ett ansvar man ger ifrån sig, det är ett förtroende. Ansvaret behåller man, för i nästa skede är det du som ska visa att du vill ha förtroendet tillbaka.

Så spelas förtroenden mellan allas ansvar över planen. När rädslan kommer försvinner detta. Kanske blir kravet att ta ansvar för stort, man vill fly. Tacksamheten för förtroendet förvandlas till en förbannelse över att behöva fatta egna beslut och rädslan att misslyckas. Så spelas rädslan för misslyckandet runt på planen som en rysk roulette.

Ingenstans blir detta mer synligt än i en match som är helt avgörande.

Nu spelas fler sådana direkt avgörande matcher än vanligt när Europa League liksom Champions League ska avgöras. I år spelas slutspelet som direkt avgörande matcher istället som vanligen i bäst av två matcher. I vanliga fall kan man reparera en förlust, ett misstag, i match ett, genom att vända på allt i match två. Men nu avgörs allt i en match, klart och betalt. 

Hur kommer Atalanta att reagera på möjligheten att förmodligen för första och sista gången ta sig hela vägen till seger i Champions League, med sin första match mot oljemiljardärernas Paris SG, när de ”spelar med smärta i bröstet”, samma år som staden Bergamo blev en av de platser som drabbats hårdast av pandemins fasor. Deras främste målskytt för säsongen Josip Iličić drabbades under pandemins värsta månader av sådan oro och dålig psykisk hälsa att han inte kunnat återvända till fotbollen. En gatukonstnär och supportrar till klubben har satt upp affischer i staden för att uttrycka sitt stöd för honom: “Jag tror vad vi säger till Josip är att vi älskar honom”, säger de i en video. Gester av omtanke, av trygghet, efter det ofattbara. Kanske kan städers, kulturers, historier av gemensam oro och utsatthet forma en annan syn på rädsla, på fotboll, och på vad det är att lyckas?

Det finns de som hävdar, som till exempel Erik Niva, att Liverpools trauma i och med Hillsborough-katastrofen 1989 var en av anledningarna till att klubben inte lyckades vinna mer än den titel man tog året efter: ”Allt överskuggades av Hillsborough. Allt utgick från Hillsborough. Egentligen har det varit så ända sen dess. De störtade samman eftersom de var traumatiserade på både kollektiv och individuell nivå, för att staden grät och för att vare sig Kenny Dalglish, Steve Nichol eller John Aldridge kunde fokusera på fotboll längre”, skrev Niva efter att Liverpool säkrat den första seriesegern på trettio år.

Det kanske finns ett före och ett efter för Atalanta och staden Bergamo, som i sanning har gråtit denna vår, i och med matchen mot Paris och de som eventuellt följer därefter. Frågan är vad det gör med spelarna? Rädsla eller tillit?

Denna rädslans säsong började annars ännu tidigare, med att Brentford mötte Fulham i finalen i Championshipkvalet, den match som avgör vilket lag som går upp i Premier League. Det har kallats världens dyraste match på grund av de pengar som ligger i möjligheten att få spela i en av världens största ligor, men mer än något annat är det en match om att få komma så högt man kan i den brittiska fotbollens hierarki. 

För Brentford var det här något som hade varit osannolikt för bara några år sedan, man var ett lag som med bra organisation och kloka ägare, hade gått den långa vägen från de lägre seriesystemen hela vägen upp till denna avgörande match. För elva år sedan var man i fjärde divisionen. Hela säsongen har man spelat med stort självförtroende, närmast oskuldsfullt omedvetet om alltings betydelse. Men de sista matcherna under ordinarie säsong vacklade man, oron satte in och i den här matchen mot Fulham – ett lag som egentligen bara skulle ta sig tillbaka till en plats som man precis lämnat, man åkte ur Premier League säsongen innan – tog den magnifika proportioner.

Det var som om det gick psykologins spöke som ett grått moln över planen, ett stort, flinande ansikte som Scooby Doo-artat viskade ”misslyckas” inför varje aktion som Brentfordspelarna gjorde. Det var smärtsamt att se, det var som ett ont experiment.

Och de förlorade matchen, med två mål mot slutet, när de inte orkade längre, när det nästan såg ut som om de bara ville därifrån.

Något liknande, om än inte i samma skrämmande nakenhet, hände när Wolves mötte Sevilla i kvartsfinalen i Europa League. Här var det båda lagen som tycktes förlamade. Och det kommer nog att upprepas i de Champions League-matcher som spelas de kommande dagarna, denna långa säsong 2019- 2020.

Men skapar olika sätt att spela mer eller mindre rädsla, och kan något spel minska den? Skapar till exempel ett tydligt styrt spel trygghet, ett spel där alla vet exakt vad de ska göra och inte behöver vara oroliga?

Om man ser på Pep Guardiolas, Marcelo Bielsas eller Jürgen Kopps lag har de alla en idé om att det gäller att skapa förutsägbara rörelser, träna på det som ska hända i matchen, att skriva sitt eget skådespel. Och intressant nog tycks dessa lag spela med ett sorts frihetens flöde.

Allt enligt devisen: Det man gör på träning gör man på match. Tryggheten om man ska behålla den när rädslan hotar måste vara grundad i erfarenhet, i något man gjort så många gånger.

Men det finns andra sätt att närma sig risken och rädslan att göra fel. Att utseluta den, eller kanske snarare att överlämna den, till motståndarna.

Det finns en intressant beskrivning av José Mourinhos synsätt när han tränade Real Madrid och ställdes mot rivalen Guardiola och hans Barcelona i semifinalen i Champions League. Enligt Diego Torres kontroversiella biografi om Mourinho satte han upp några regler inför matchen:

– Matchen vinns av de som gör minst misstag.

– Fotboll främjar de som provocerar fram flest misstag hos motståndarna.

– Den som har bollen lider en större risk att göra misstag.

Och kanske framför allt:

– Vem som än har bollen känner rädsla.

Och:

– Den som inte har den är därför starkare.

Det är som att höra den mörka sidan tala.

Om Guardiola, Klopp och Bielsa ser den egna aktionen med bollen som nyckeln till spelet, skönheten i en spelare som vill ha den, tar Mourinho här parti för förmågan att stressa motståndarna, att kasta bort nyckeln.

Problemet med Mourinhos tanke är att det väl inte finns någon som vill vara rädd. Och heller då ingen som vill ha bollen.  Det finns något distinkt ovackert över det, något dystopiskt, kanske till och med nihilistiskt, ett liv utan förtroenden och tillit.

Å andra sidan var det som sagt smärtsamt att se spelare i Brentford som tog emot bollen - trots allt eftersom det förväntades - men utstrålade ovilja. Som en plikttrogen förälder som reser sig från en bekväm fåtölj när barnet ropar efter något till synes oviktigt.  Mourinho kanske kommer som deras befriare: Ni ska inte ha bollen, du ska inte resa dig ur fåtöljen.

För vad är en viljeyttring värd om den egentligen bär på sin motsats? Bättre då att sitta kvar och vänta?

Och även om Mourinhos tankesätt verkar destruktivt finns ett intressant frö där: När är en spelare inte rädd? Kanske när hen inte hinner tänka för mycket. I ett spel som bygger på att kontra, att snabbt ställa om från försvar till anfall, så fort en motståndare gör ett misstag, skapas de korta, snabba sekvenserna som omöjliggör annat än improvisation och frihet. Man hinner inte bli rädd, man blir en sorts instinkt, man springer för att rädda sitt barn, man handlar i stunden.

Så kan man minimera antalet risker, och sedan släppa loss, så kan den korta stunden av frihet – och inte minst triumfen om man lyckas – dölja tiden man bara väntade på att andra skulle göra fel.

Fabio Capello hade sin åsikt om Mourinho klar: “Mourinho is a great coach but, after a year and a half, he ruins his players”. Man vinner något, matcher och medaljer, men man förlorar också något.

Det är en av de största utmaningarna man ställs inför som ungdomstränare, hur man ger plats för orädsla. Rädsla formas för att man betraktar resultatet som viktigare än lärandet, den formas för att man påpekar när spelare gör fel snarare än när de gör rätt, den formas när man bara väljer spelare som för tillfället är bättre än andra till ett lag, i elitsatsningar där man riskerar att förlora sin plats om man inte lyckas hela tiden.

Så ser den goda tanken ut.

José Mourinho, som Jonathan Wilson har konstaterat, har liksom djävulen ofta de bästa replikerna, sa efter en 0-0 match som hans Chelsea spelade mot Arsenal 2014: ”Folk pratar om stil och smak, men vad är det? Ibland frågar jag mig själv om framtiden, och kanske är fotbollens framtid en vacker matta med grönt gräs utan mål, där laget med mest bollinnehav vinner. Så som människor analyserar stil och smak tycks det som om de önskar att ta målen från planen.”

Det är smart och elakt, men också, när jag ser på de träningar jag har med tretton- fjortonåriga tjejer intressant vad gäller förmågan att lära i relation till rädslan att misslyckas. Det finns en väldig trygghet när planen saknar mål, därför har de flesta övningarna inga mål. Då kan man missa en passning eller förlora bollen, men det finns ingen konsekvens. Det är som att gå på lina med skyddsnät. Det är så man lär.

Men så kommer dagen när målen är där, hur förbereder man sig för det? När konsekvenserna står där. När cynismen inte går att blunda för. När det vackraste inte vinner.

När dagen kommer och allt ska avgöras på en enda match.

Hur kunde Brentford ha förberett sig på det? Kanske kunde de inte det, kanske kan man inte det, kanske var det enda sättet att fortsätta tro på sin idé, att ge varandra förtroenden, se hur rädslan smälte ner aktionerna till ingenting och sedan göra det igen nästa år.

I grunden är det så klart en fråga om filosofi och om ledarskap.

Liverpools tränare sa till sina spelare innan den magiska vändningen mot Barcelona – man hade förlorat med 0-3 i första mötet och lyckades vinna med 4-0 i det andra: “Det är omöjligt, men eftersom det är ni, har vi en chans”.

Vad gjorde han då? Han passade dem bollen, han gav dem förtroendet, förtroendet att ta saken i egna händer, att inte vara offer, utan styra sitt eget öde. De kan ha blivit rädda, de blev kanske både rädda och stolta över det han sa.

Kanske inkluderade han också under där vi:et staden Liverpool, de gemensamma erfarenheterna, historien och minnena.

Nu hade de fått en chans till – deras gamla misstag kunde upphävas, de levde och kunde vara lyckliga över det. De hade allt att vinna, det kan ju vara nog för att utplåna rädslan. Det fanns ingen som förväntade sig ett mirakel.

Värre då att vara nära, så oerhört nära, sin dröm, och egentligen själv vara det enda hindret. Det är klart att det då är lockande då att ge makten, bollen och risken till motståndaren på andra sidan.

Man kommer kunna se vägen som lagen och deras ledare tar tydligt i spelarnas aktioner och ansikten denna vecka. Det kommer bli en studie i synen på rädsla och hur man bäst botar den.

Fotbollens kvarter: PAOK och flyktingarnas stad

Det är mars 2016, onsdag och marknad på parkeringen framför fotbollslaget PAOKs arena i Thessaloniki. Slarvigt parkerade minibussar, parasoller och rangliga bord, fisk, snabbmat och prylar. Bakom marknaden ligger fotbollsarenan i betong och stål byggd 1958, med en ansiktslyftning under olympiska spelen i Grekland 2004. Marknaden berättar en historia. Parkeringen var inte alls en parkering från början utan ett torg i en stadsdel som växte fram på 1920-talet. Ett torg där man så småningom placerade en fotbollsarena med en parkering. Men marknaden fortsatte.

Stadsdelen heter Toumba. Den är som så många stadsdelar i Thessaloniki byggd av flyktingar på 1920-talet. Författaren Giorgios Ioannou har kallat Thessaloniki för "flyktingarnas huvudstad". Det märks fortfarande. Det finns inga stora tomter i Thessaloniki, de små tomterna som planerades när flyktingarna kom präglar fortfarande staden, också där husen blivit högre. I Toumba syns det tydligt, allt är nära och tätt, och mångformigt.

Något upphöjt från gatan står ett litet gult envåningshus med ett tegeltak som sträcker sig ut mot gatan och bildar en liten veranda. Huset tycks berätta att det egentligen ligger längs en dammig landsväg i någon lantlig del av landet. Även grannhuset till höger, åtskilt bara av en liten parkering, gör liknande anspråk. ovanpå ett garage i limegrönt trä ligger en terrass, en pergola håller upp vinrankor med torkade fjolårsdruvor. Det var med sådana här små hus på små tomter som stadsdelen började bebyggas när flyktingarna kom österifrån, från det sammanfallande Osmanska riket.

Intill de små enkla, lantliga husen, står vita trettiotalshus i puts och betong, fyra fem våningar, men också de med terrasser, trappade upp längs fasaden, till synes påbyggda i flera omgångar, intill dessa sedan präktiga åttavåningshus från sextiotalet med stadiga balkonger. Här är det smala gränder med höga hus, men någon har parkerat en båt på en vagn i en av gränderna. Det är en stadsdel som pendlar mellan det tillfälliga och det permanenta, mellan det lantliga och det urbana, det småskaliga och det stora.

Thessaloniki ligger på gränsen till de stora skogarna i norr, till det land som kallade sig Makedonien men som nu efter en tvist med denna del av Grekland fått kalla sig Nordmakedonien. Det är mer Bulgariens skogar än Greklands Medelhavet. Det är frodigt och grönt, på restaurangerna serveras svamp mer än oliver

Thessaloniki är en stad där man, under det osmanska styret fram till början av 1900-talet, hyste muslimer, kristna och judar, sida vid sida. Mark Mazower beskriver i sin bok Salonica – city of ghosts staden som en plats med en kosmopolitisk osmansk fasad. En stad där de religiösa olikheterna tilläts. Staden beskrivs av förundrade besökare kring 1900 som historiskt grekisk, politiskt turkisk, geografiskt bulgarisk och etnografiskt judisk. 

Det här skulle under 1900-talet långsamt förändras. Någonstans efter andra världskriget väntade idén om en grekisk stad. Efter inbördeskriget i Grekland 1946-1949 blev Grekland en del av Nato och Europa. Arvet från Balkan och Bysans försvann.

PAOK är en påminnelse om stadens koppling mot öster, mot Bysans och Istanbul, även om de nog själva helst skulle säga Konstantinopel.

Penny Koutrolikou, stadsplanerare och socialantropolog, och uppvuxen i staden under den “grekiska tiden” efter andra världskriget, säger att “man ljög för oss under hela vår skolgång - man sa att vi var ett folk som härstammade från det marmorvita Antiken, att vi kämpat mot förtryckare – men förtryckarna fanns hos oss själva, och vi var mer blandade och komplicerade än vi trodde”.

PAOK, fotbollslaget är en påminnelse om detta. Och påminner gärna om detta i relation till det stora laget i Aten, Olympiakos.

Hela Thessalonikis tillväxt formades kring de flyktingströmmar som kom från Turkiet från 1914, i efterdyningarna av upplösningen av det stora och mångkulturella Osmanska riket. Som ett resultat av det som då hände i en del av världen, Anatolien – eller mindre Asien – som under tusen år hade formats under en mäng olika imperier, kulturer och erövrare. Osmanska riket rymde en stor blandning av folk, religioner, språk och kulturer. Under det Osmanska riket hade de egentligen varit lämnade i fred med sina kulturer, utan större ingrepp. Det var ett sätt att hålla det enorma landet stabilt. Även om man inte ska underskatta minoriteternas utsatthet, så fick de i utbyte mot lojalitet odla sin religion och kultur.

Eftersom den muslimska majoritetskulturen i riket av religiösa skäl inte var så intresserade av att vara köpmän – blev det inte sällan minoriteterna som blev den nödvändiga köpmannaklassen. En klass med många kontakter med övriga västra världen, och därför också inflytelserika vad gällde diplomati och utbildning. Det här gjorde den av minoriteterna i Anatolien som vi ska följa, den grekisk-ortodoxa, relativt välbärgad. Det gällde särskilt de som bodde i de större städerna, som Istanbul eller Smyrna.

Allt detta skulle ändras när riket föll och de blev flyktingar, på drift från sitt fädernesland.

I Grekland benämns det som hände under det Osmanska rikets sista år, efter första världskrigets slut, helt enkelt “Katastrofen”. Grekland hade tilldelats Smyrna i förhandlingarna efter första världskrigets slut. Det fanns idéer om att återupprätta det klassiska stora Grekland, man kallade det “Den stora Idén”, Megali Idea. Grekiska trupper klev in i städer i Anatolien/Mindre Asien. Det uppstår en motståndsrörelse från det nya Turkiet, en Kemalist-guerilla – alltså de turkiska styrkorna under Kemal Atatürk, för övrigt född i Thessaloniki – börjar göra motstånd. Sedan kommer “katastrofen”.

Det finns olika uppgifter men runt 700 000 Osmanska greker dödades i Anatolien mellan 1914 och 1923. Paniken nådde sin höjdpunkt 1922 efter att den grekiska armen lämnat Smyrna. Smyrnas grekiska kvarter brändes ned av Kemalistiska styrkor. Trettiotusen människor avrättades, fler togs till tvångsarbete, människor drevs ut i havet i bräckliga båtar över Egeiska havet. Den grekiska armén flydde.

Ernest Hemingway var på plats och rapporterade till Toronto Star i oktoner 1922: ”På en oändligt lång, utmattande marsch, fyller den kristna befolkningen från östra Thrakien  vägarna mot Makdonien (Thessaloniki). Den stora kön av människor är 3 mil lång. Tre mil av vagnar dragna av kor, tjurar och smutsiga vattenbufflar, med utmattade, staplande män, kvinnor och barn, filtar över huvudena går de blint i regnet intill sina världsliga tillhörigheter”.

”Vi svälte” minns en pojke som då var 10, ”båten stannade i Kavala för att hämta vatten. Gamla människor och unga, fyra eller fem år gamla dog. Deras kroppar slängdes i havet”. I slutet av 1922 hade 900.000 flyktingar kommit till Grekland. 1922 och 1923, när flyktingkatastrofen var som värst, anlände båtar dagligen i Thessaloniki med tusentals svältande hemlösa passagerare.

För att stoppa den pågående katastrofen genomfördes en märklig och cynisk diplomatisk operation: ett befolkningsutbyte mellan Grekland och det blivande Turkiet. Den norske upptäcktsresanden och diplomaten Fritiof Nansen fick i uppdrag att utforma det avtal som i januari 1923 skrevs under i Lausanne, som fastslog de nya gränserna. Det var ett avtal som definitivt tvångsförflyttade 1,6 miljoner människor från sina hem. 1,2 miljoner grekisk ortodoxa från Anatolien/Mindre Asien, östra Thakien, de Pontiska alperna och Kaukasus och runt 400 000 muslimer från Grekland.

Det här var ett befolkningsutbyte som bara tog hänsyn till människors tro, inte deras etnicitet eller språk. De flesta hade trots allt, på grund av det som hänt, redan givit sig av, men nu blev deras flykt permanent, det fanns inget att återvända hem till. Efter avtalet fick de alla löften om att ta få med sig sina ägodelar från landet de flytt från. Detta hände aldrig. De fick börja om på nytt. Nya människor flyttade in i deras gamla hus, en ny stad började byggas upp dit de kommit, Till exempel då i utkanterna av den då relativt lilla, och dessutom nyligen nedbrunna staden Thessaloniki.

Men, skriver Mark Mazower i Salonica – city of ghosts, på längre sikt var det också så som de nya länderna och deras huvudstad, Salonica, slutligen blev grekisk: “Flyktingarna flydde från ett imperium och hjälpte till att bygga en nationalstat”.

Och ett fotbollslag kan man tillägga, av grekisk-ortodoxa flyktingar, från stadsdelen Pera i Konstantinopel/Istanbul. De hade tillsammans spelat i fotbollslaget Hermes – den grekiska mytologins budbärare – och när de kom till Thessaloniki satte de den bysantiska, östromerska, dubbelörnen på sitt klubbemblem och bildade sin nya klubb 1926 som fick namnet PAOK, Pan-Thessaloniska Sportklubben för Konstantinopelbor.

Ett fotbollslag med en sådan historia, en historia som handlar om att bära med sig något, som något värdefullt i en koffert, skapar så klart en särskild kultur. Det finns inga fotbollslag formade kring den svenska migrationen i USA, men hade det funnits i Minnesota så hade det också betrakta sig själva som särskilda, annorlunda, utvalda.

I PAOKs officiella historieskrivning berättas om en klubb med stark integritet, med ett stråk av utanförskap och motstånd. Kopplingen till den klubb man hade i Istanbul, Hermes, är central i denna berättelse. Hermas hade bildades 1875 specifikt för att stödja hellenismen, alltså den grekiska kulturen och identiteten, inne i det Osmanska riket.

När Patriarken för den Grekisk Ortodoxa kyrkan i Istanbul var i Thessaloniki 2006 för åttioårsminnet av PAOKs grundande sa han i ett tal att PAOK var arvtagaren och fortfarande sågs som beskyddaren av grekisk kultur i Istanbul, man var “delar av det kött och blod som var den Grekisk Ortodoxa kulturen”, och fansen som firar och följer dem “är en del av dessa blodsband till staden Istanbul och den grekisk.ortodoxa kyrkan”, han fortsatte:

“Även om P.A.O.K. bildades officiellt 1926, bör datumet för denna stora klubbs ursprung kronologiskt sökas tidigare och geografiskt längre norrut: i Vasileuousa – Drottningsstaden, Konstantinopel – en stad av legender och traditioner. Länken mellan P.A.O.K. och staden och det oförglömliga fäderneslandet är starka. P.A.O.K.s emblem är den dubbla örnen med sina vingar stängda. Man spred sina vingar och namnet på P.A.O.K. blev känd i grekisk och internationell idrott.”

När det kommer patriarker från Istanbul och hävdar en relation mellan öst och väst är det med en udd riktat mot den grekiska staten. Det var grekerna som fick sin stat, på bekostnad av bulgarerna, muslimerna och judarna.

Och på andra platser fanns det greker som förlorade sina hem, i Istanbul, i Trabzon, Alexandria och Izmir. Bland dem, de som bildade PAOK.

Det var under 1920-talet som Thessaloniki på allvar började formas som en stad som skulle ta emot flyktingar.  Idag finns det inte en stadsdel utanför det som då var stadsmuren i staden som inte har sitt ursprung i stadsplaner för att skapa bostäder flyktingar. Staden hade köpt upp mark från staten, kyrkan och stora judiska landägare.

Det är en blandning av kulturer som börjar formas. Stadsplaneraren Vilma Hastaouglou berättar om en familjebibel som hon fått med sig i sitt hem, den kom med när farfadern som flydde från Anatolien, här finns dedikationer och böner skrivna på grekiska, men med turkiska bokstäver.

En av de tydligaste exempel på hur de nya flyktingarna kom att påverka Grekland var genom musiken. Rebetiko-musiken som under andra hälften av 1900-talet skulle bli det som många betraktar som “grekisk musik”, kom ur en blandning mellan Anatolisk musik och traditionell musik från den grekiska landsbygden. Musiken var, åtminstone till en början, en melankolisk blues som inte sällan, som blues gör, avhandlar känslor av utanförskap.

En av de viktigaste platserna för att formulera och definiera sig själva denna nya verklighet, i en stad av både utanförskap och nya kulturer, blev idrotten.

Idrottsklubben PAOK formades som en del i en nystartad förening för samhällsservice, Enosis Konstantinoupoliton. En förening som sörjde för det nya lokalsamhällets olika behov med början 1924. 1925 fick de en idrottsdel. PAOK blev under 1920-talet den givna samlingspunkten för flyktingar från Konstantinopel.

De flesta klubbar som bildas följer ett liknande mönster. Det är flyktingar som är registrerade i olika klubbar, som går samman med andra med samma bakgrund. De beslutar sig för att de inte ska spridas ut, utan istället samla sig för att representera “sitt hemland” – landet de flytt ifrån – och hjälpa sina landsmän, de andra flyktingarna. Det här leder till bildandet av en mängd mindre klubbar som sedan slåss samman. Många klubbar fick olika versioner av förkortningen AEK i sitt klubbnamn, alltså en idrottsklubb med rötterna i Konstantinopel och för flyktingar därifrån. Andra tog mer uppenbara namn som Niki Volou, som grundades 1924 som kort och gott betyder Flyktingklubben. Klubben Panionios hade redan funnits som klubb i Smyrna när katastrofen inträffade. Deras president Dimitrios Dallas har berättat att han bara tre dagar efter att han anlänt till Aten började dra runt i flyktinglägren med en megafon i handen, för att ropa efter idrottsmännen från Panionios att kontakta honom.

Numera kan man höra Panionos fans sjunga på matcherna:

“Ge mig gräs för att bli hög
Så att jag kan drömma om mitt Smyrna
Och låt det höras hela vägen upp till Gud
Panionos, jag älskar dig”

De här flyktingarna, utan tillhörigheter, många av de fortfarande i läger, började alltså ganska omgående att organisera idrottsklubbar. En av anledningarna till detta kan nog, menar Savvas Alexandros Pavlidis i sin avhandling Preservation of Refugee Identity: The Case of Refugee Football Clubs in Greece, sökas i att de hade varit relativt välbärgade, kosmopolitiska – “öppna för nya idéer och verksamheter” – och välorganiserade i Anatolien och Konstantinopel.

Och det finns något i dessa kvarter, som i många av de flyktingstadsdelar som växte upp, som kan förklara formandet av de klubbar som så snabbt formades i staden efter “Katastrofen”.

Kvarteren i Toumba – och andra flyktingstadsdelar i staden – kan, på samma sätt som de nyanlända flyktingarnas kulturer, sägas vara en av orsakerna till att ett civilsamhälle med föreningar och idrottsklubbar kunde starta så omgående efter deras ankomst. Man ser de som sagt överallt i Thessaloniki utanför den gamla stadsmuren. Rutnäten, kvarteren, utlagda för att rymma flyktingarna.

Staden var redan när de kom under ombyggnad, den var på något sätt drabbat av en olycka som gjorde den mer redo för dem. 1917 brann Thessaloniki, två tredjedelar av staden brann ner och 70 000 blev hemlösa. Den franske arkeologen och arkitekten Ernest Hebrard råkade befinna sig i staden för utgrävningar, och fick i uppdrag att rita en ny stadsplan. Hans planer var, som tiden påbjöd, grandiosa, men blev bara till en del utförda. Flyktingkrisen, om vi ska kalla den så, kom emellan. De nya stadsdelarna skulle ritas upp och bebyggas.

Som i Kalamaria, vid havet. Det var hit flyktingarna som kom med båtar samlades upp, här fanns platsen där de tvättades när de anlände. Man var rädd för smittsamma sjukdomar. Det står en fontän där nu.

Här fick flyktingarna, på den plats där den franske stadsbyggaren hade ritat in casinon, rekreation och bostäder för de välbeställda, formades istället små landlotter och flyktingarna fick lån för att bygga sina hus. De kunde låta byggherrar bebygga lotterna mot en procentandel av huset. De ursprungliga husen finns inte kvar men de som bor här är fortfarande skyddade enligt lagen om det första huset, som gör att de kan bo kvar sina skulder till trots. Något som blev särskilt viktigt under finanskrisen 2008 som ju drabbade Grekland särskilt hårt.

Gathörnen skulle byggas, alla stadsdelar fick denna form. Det är de man ser till och med på kartor över staden, överallt, små rutnät. Det är som rutnätskolonier i det egna landet.

Som i Nea Magnesia. Här står de gamla små enkla flyktingbostäderna till viss del kvar. En del förfallna men inte alla. Nu står de intill de nybyggda men aldrig avslutade från den senaste stora krisens tid 2008. Vinrankorna syns här, liksom i Toumba, utanför de små stugorna med blå dörrar, till och med uppodlad mark innanför låga putsade vita murar, längs de breda gatorna alla i ett rutnät. Det är ett märkligt möte mellan det superenkla som finns kvar, och som ser ut som en stuga på landet men som hela tiden står i gathörn, och de nya, ofta bara påbörjade större husen som fastande på våning två eller tre 2008.. 

Det fanns en annan anledning till att de hör nya stadsdelarna byggdes och att de gärna byggdes som isolerade små byar. Man ville undvika spänningar mellan de som kom och de som redan bodde där. Det uppstod en spänning mellan “gamla greker” och “nya greker”, något som inte blev bättre av att den stora depressionen kom i slutet av 1920-talet. De rika kvinnorna som kommit på flykt från Turkiet tvättade sig så ofta att Thessalonikiborna började kalla dem pastrikes, vilket betyder någon som tvättar sig ofta, men också prostituerad. De kallades "av turkisk säd", eller "döpta i yoghurt".

Trots att flyktingarna direkt erkändes som medborgare och hade samma tro isolerade de sig i de stadsdelar som skapats för dem. Som exempel kan nämnas att försäljningen av turkiska LP-skivor exploderade och grekiska biografer visade turkiska melodramer långt in på 1950-talet. 

Stadsplanerare Vilma Hastaouglou förklarar: ”Det tog 25 år och ett inbördeskrig för att jämna ut skillnaderna, och spänningarna mellan ursprungsbefolkningen och flyktingarna. Min pappa berättade att fram till efter andra världskriget kallade man dem turkar. Och detta trots att man själva varit under osmanskt styre i över 400 år fram till alldeles nyss.”

Den här relativa isolationen förvärrades av att ägandet till bostäderna var lite oklart, många trodde – och med deras erfarenheter kan man förstå det – att de skulle förlora sina hem om de flyttade. Det här skapade, å andras sidan, också en stark lokal identitet inför det gemensamma ödet, det “förlorade hemlandet” – ett Paradise Lost.

Om man gick in på PAOKs webb 2008 var det första man såg tre bilder i ett collage: Hagia Sofia i Istanbul, svart-vita fotografier av fans från 1950-talet och ett barn med ansiktet målat med lagets färger. Berättelsen om ursprunget finns här, hemlandet, paradiset, och de som fortfarande mindes det och framtiden. Ovanför bilden stod “PAOK – över allt”.

Grekland hade på 1920-talet, när PAOKs historia börjar, ingen nationell liga, det skulle man inte få förrän på 1950-talet, men PAOK lyckades redan säsongen 1928-29 tävla om segern i den Makedonska ligan i en hård kamp mot de som skulle komma att bli deras främsta antagonister, Aris. Aris var regerande mästare och en lokal, relativt etablerad klubb, som hade grundats 1914 i Thessaloniki och fått sitt namn av krigens gud.

Aris klubbemblem är gult och svart och visar en staty av guden Aris. Man hämtade sin mytologi från krigen på Balkan där Grekland slogs mot det Osmanska väldet, i det som kallats befrielsekriget, och som var en del i “den stora idén”. En av följderna av kriget var att den grekiska armén den 26e oktober 1912 kunde korsa floden Gallikos och så småningom inta Thessaloniki, det Osmanska riket gav nu upp staden. Ur denna rörelse föds Aris – en grekisk klubb i det Osmanska riket.

Säsongen 1928-1929, var båda lagen obesegrade när säsongen var slut – två oavgjorda matcher sinsemellan bara – och omspel fick tillgripas. Den första matchen slutade också den oavgjort, 1-1. Det var först i omspelsmatch två som Aris kunde vinna med 4-3.

Det tredje stora laget i Thessaloniki, Iraklis – nu nere i amatörligorna – var också den ett lag grundat under den Osmanska tiden, 1908, och också de är döpta efter en grekisk Gud, Herkules, som också syns på klubbemblemet. PAOK tycks alltså med sin flyktingidentitet klivit in i en stad där sport symboliserades av antikens grekiska gudar och en idé om att stärka den grekiska kulturen i det Osmanska riket, inte olikt det de själva gjort i Hermes, men som till skillnad från dem inte drivits på flykt.

Själva valde PAOK som sagt den Bysantinska dubbelörnen som sin symbol. Örnen mer än något en symbol för Konstantinopel/Istanbul. PAOKs dubbelörn har dock skräddarsytts, man har under historiens gång tagit bort imperiets symboler – svärdet och riksäpplet – liksom kronorna på huvudena. Dessutom är vingarna på PAOKS dubbelörn nedfällda och inte som originalet utspända. Att vingarna inte är utspända förklarar man med sorgen över att ha lämnat sitt fädernesland. Det är en sorgsen fågel berövad något. Så lyder i alla fall den historieskrivning som man själva presenterar. I sin officiella historia förklarar man också sitt färgval, det svarta och vita, med att det “lidande svarta” symbolisera katastrofen, fördrivningen, men det vita framtiden.

Flyktingidentiteten är en avgörande del av klubben. Men det visar sig också att den i de flesta fall har förstärkts eller formats först under de senaste decennierna. Det finns bilder på alla möjliga dubbelhövdade örnar på tröjor och vimplar fram till 1970-talet och den svart-.vita färgen på tröjorna kan lika göra ha att göra med tillgången på tröjor och motståndarnas färger. Att den står för något särskilt är sannolikt en efterkonstruktion. Men efterkonstruktioner är aldrig slumpmässiga.

Under den tid när de var uppenbara flyktingklubbar och hade ett direkt arv till historien, behövdes ingen förstärkning av identiteten, ingen stor berättelse, den var självklar. Georgios Pantelakis, son till flyktingar och klubbens president mellan 1960 och 1971 förklarade att “vi tänkte inte så mycket på det där, vi försökte få ekonomin att gå ihop och få resultat på planen”.

Nostalgin för det förlorade grekisk-ortodoxa landet sammanföll med stadens expansion och modernisering. Det ottomanska blev en parentes.

Man kan ana att ju längre de nya fansen, och klubben, kom från det verkliga ursprunget, desto viktigare blev det att berätta historien och att knyta an till något särskilt. Att samlas runt sin unika plats på kartan, att samlas runt symbolerna, när de självklara kopplingarna förloras. Historien har under tidens gång, så som historien gärna gör, förändrats till något man vill berätta, i det här fallet om vill berätta om förlust och framtidstro med stråk av sorg.

Och den här berättelsen formar också det som händer i dag. När PAOK 2010 mötte det turkiska laget Fenerbache i kvalet till Europa League flöt denna symbolik upp till ytan. Återvändandet till hemlandet, mötet med ett lag som identifieras med den turkiska staten, Kemals lag. Ett mål på övertid som gav dem segern gjorde denna resa till en sorts revansch.

PAOK har sedan sitt grundande på 1920-talet alltid befunnit sig i den högsta ligan och vunnit den tre gånger, 1976, 1985 och nu senast efter en makalös säsong, obesegrade, 2018-2019. Runt fotbollsarenan i Toumba brann tusentals bengaliska eldar, hela kvarteret tycktes satt i brand, stämningen kallades med viss rätt för “vulkanisk”.

PAOK hade sannolikt vunnit den grekiska ligan redan 2018 om man inte hade blivit av med poäng eftersom lagets ägare, oligarken Savvidis, hade stormat planen i matchen mot AEK Aten med en pistol i ett hölster. Savvidis hade högst medvetet odlat en stark vi mot dem identitet i relation till just Aten. Fansens beteende unde året ledde också till att man spelade tio matcher inför tomma läktare.

Det finns drag av aggressivitet hos de fans som följer PAOK, många av dem lutar åt extrem höger rent politiskt – till exempel nationalister som vill se ett Makedonien med Thessaloniki som huvudstad – det finns anti-muslimska drag och en idealisering av det där motståndet, utsattheten och utvaldheten. Historien måste förenklas för att det ska bli möjligt, liksom historien om Thessaloniki förenklades när staden blev en del av det grekiska projektet och av Europa.

PAOK berättar en annan historia om Grekland. De är väl medvetna om det och hämtar sin myt ur denna berättelse.

När Mark Mazower i inledningen till sin stora bok om staden ställer en fråga, är det en fråga som gäller också lag som PAOK och platser som Toumba.

“Kan man berätta den här stadens historia på ett sätt som lyckas blanda dess kontinuitet i form och byggd verklighet med de radikala brotten – deportationerna, vräkningarna, tvångsförflyttningarna och folkmorden – som den också har erfarit?”

Fotbollen äter sina unga

Jag fastnade, som så ofta, i en mening som Barney Ronay skrev i The Guardian. Nu om den stigande brittiska stjärnan Mason Greenwood. Ronay såg den oundvikliga risken för ett snabbt uppblossande intresse, i en sport som ”äter sina unga” och: ”Something flickers for a moment, then vanishes and is gone.” Det som brinner kort och sedan försvinner. En samtidigt romantisk och melankolisk profetia.

För det är ju inte sant som Neil Young sjunger att det är bättre att brinna ut snabbt, inte ens om man är ung. Och nej, det enda alternativet är inte heller att sakta blekna bort.

Greenwood tycks predestinerad att lyckas, skriver Ronay, eftersom han likt många unga spelare idag, mer än tidigare generationer, tycks fria från svindel. De klänger sig inte fast vid någon lodrät yta, skriver han, ”rädda för sitt ömtåliga öde”.

Men vad är det som gör att en del spelare försvinner och andra fortsätter utvecklas. Det kan inte bara vara nedlagt i deras karaktär?

I två matcher i sommar har två unga talanger fått starta i matcher för Liverpool: Ytterbacken Neco Williams och anfallaren Curtis Jones. Jag såg de båda spela i en U23-match på plats på Kirkby i Liverpool i vintras. Tillsammans med 16-årige Harvey Elliot och inhopparen Leyton Clarkson var de alla löften om något större. Visst kallas de så, man säger att en spelare är ett löfte? Det är ett uttryck som sammanfattar hur man ser på dem. Men ett löfte till vem?

Jag såg på de fyra spelarna i matchen på Liverpools träningsanläggning och noterade:

Curtis Jones visade ett lite för bra självförtroende, var han inte lite slö ibland, för självklar i sin begåvning? Vi tvivlade ett tag, tänkte slarver, sen gjorde han tre mål på tio minuter.

Harvey Elliot hela tiden entusiastisk, stod och viftade för att få bollen, tycktes ropa “här är jag!”, som en tioåring som alltid tror att han kan få bollen var på planen den - och han - råkar befinna sig. Man bara väntade på att han skulle tjata om en glass i kiosken efteråt.

Neco Williams, den modige ordningsmannen, man anar en klokt uppmuntrande mamma, som den begåvade Cornell i teveserien Normala Människor. Han som kommer lägga ner tusentals extra timmar för att nå hela vägen. 

Leyton Clarkson kom in som inhoppare, redan från hans första rörelser syntes det hur smart han var, huvudet snurrade, blicken sökte av planen, han var alltid på rätt plats, en liten spelare i en stor rock med många fickor på insidan.

Så kan man betrakta dem, studera dem, försöka hitta deras karaktärsdrag och egenheter, men vem av dem kommer att fortsätta spela, etablera sig, bli en arbetande fotbollsspelare? Den spontana tanken är att slyngeln Jones kommer misslyckas och strebern Williams kommer lyckas.

Som ung begåvad spelare har du fått en superkraft, ingenting är omöjligt, ren energi, glädjen hos Peter Parker när han förstår vad han kan göra, leken innan utmaningarna, motgångarna. Men frågan han, liksom alla superhjältar och superskurkar, ställs inför är: Vad ska jag använda kraften till?

När jag står inför spelare som jag tränar, deras talanger, deras kunskap, deras drömmar är det lätt att bara låta de göra det de redan är bra på. Det ska de så klart göra, det finns ju inget som är så skönt som att vara bra på något, men inte bara. Det kommer en tid när de är stora och mest kommer göra det de är bra på, men för nu, måste vi också ut och leta tillsammans. Vem vet vad vi annars kommer att missa?

I det system, den så kallade totalfotbollen, som Rinus Michels introducerade i Holland på 1970-talet, var tanken att varje spelare skulle vara bekväm på alla positioner. Det var säkerligen en pedagogik som bottnade i hur man skaffar sig ny kunskap genom att prova och upptäcka nya saker, men också i någon mening om solidaritet, att veta vad en annan position är, vad den spelaren ställs inför, att utsättas för svårigheter och att se andras. Det låter opraktiskt, varför inte hålla sig till sin position, kanske är det just det som är poängen, att det är opraktiskt.

I sin självbiografi My Turn skriver Johan Cruyff om sin tid som ungdomsspelare i Ajax, mellan 10 och 17 som ”en vacker tid eftersom ingenting stod på spel, alla hjälpte mig att bli bättre”. Förutom att det är en perfekt beskrivning av hur det bör vara i en ungdomstid och i ett ungdomslag – inget ska stå på spel – visar det också på brottet, övergången till när talangen, potentialen, ska ta sig in i en värld där plötsligt så mycket tycks stå på spel.

Cruyff hamnar själv där, tar klivet in i allvaret, som en talang med superkrafter hämtade från sitt spel på gatorna i Amsterdam, särskilt de många trottoarkanterna som han tvingades bemästra i gatufotbollen gav honom bra balans, menar han. Det lag han som sjuttonåring kliver in i beskriver han som ett lag, formad kring coachen Rinus Michels och Jany Van Der Veen, där spelarna hela tiden blir delaktiga i en gemensam idé, med instruktioner som alla kände till, men aldrig blint måste lyda. Det går att vila och bibehålla lusten att spela om man får känslan att man delar spelet med andra, skriver han, men också har en frihet att göra saker som man tänkt ut, sådant man bär på. Och Cruyff konstaterar senare att vad han lärt sig är att ”fotboll är en process där man gör misstag, misstag som man sedan analyserar helst utan att bli frustrerad”. Man har en riktning, som alla är överens om, delarna kan man alltid förhandla om. Misstaken är en given del av allting.

Det där att kliva in och ut ur sig själv, och in och ut ur kollektivet, det är en idé som finns iden modell som Ajax byggde upp ur de här åren. Jag tror det är där nyckeln till löftets framtid finns, i den begränsade rörelsefriheten och rörelsefriheten. De parallella rörelserna.

För kanske gör man lätt misstaget att man betraktar löftet som det man ser, det som finns, inte som det som kan bli. Det är ju praktiskt att göra det. Men kanske är det just den känslan, som Ronay skriver om, känslan av att “allt du ser är allt som finns”, när han skriver om rädslan hos de som slår igenom, att de klänger sig fast vid något, något som kan gå förlorat. Ett löfte innehåller ju också ett möjligt svek.

Men där finns ju inget färdigt bygge bara en massa bitar: Ett plån här, en sticka där och kanske någonstans ett ljus och allt dessutom dolt i en hel massa annat bråte. Det gör själva arbetet till något annat än att klänga sig fast vid och stirra sig blind på. Det är snarare till en fråga om att leta, sucka, inte hitta, svära, hitta något, tappa bort det igen, titta upp och undra var fan man är, ta ut riktningen igen, söka vidare, be om hjälp.

Vem av de fyra Liverpool-löftena kommer ta sig vidare? Kommer Greenwood göra det? Det beror förmodligen mer på omgivningen än på dem. Till skillnad från individuella idrotter så kan de använda kollektivets kunskap, söka stöd i möjligheten att inte bara vara en färdig produkt utan en del i en gemensam möjlig framtid. Det finns en roll att spela, bredvid andra roller, men det finns också andra roller att pröva. Det är egentligen själva poängen med spelet. Men det behövs en ledare, en tränare, som skapar just den känslan, det behövs ett löfte om det.

Meningen som fastnade på var den poetiska, den väckte till minnet Dylan Thomas avskedsdikt till sin far, ”rage, rage against the dyning if the light”, men meningen som stannade kvar var, som så ofta, den krasst sanna: Idrotten äter sina unga.

Fotbollen är en sport som “äter sina unga” för att man får dem att avge löften som ingen kan hålla, de tvångsgifter dem med deras egen begåvning. Människan är ensam, måste vara ensam, söka sin egen väg, men hen kan inte vara själv, som Ekelöf skriver när han tror på den ensamma människan:

”Svårt att vänja sig vid sig själv.
Svårt att vänja sig av med sig själv.
Den som gör det skall ändå aldrig bli övergiven.
Den som gör det skall ändå alltid förbli solidarisk.
Det opraktiska är det enda praktiska
i längden.”

Den stora uppgiften som ligger framför löftet är att vänja sig vid det och sedan långsamt vänja sig av med det. Opraktiskt till synes, men praktiskt, i längden.

Thelma, Julia och målvakten

Att utsätta sig för hög risk är att skaffa sig kontroll. Det är en av fotbollens intressantaste paradoxer. 

När det var som roligast att fortfarande titta på Östersund – innan allt föll samman – var en av anledningarna deras sätt att spela bollen från målvakten. Alltid korta passningar, alltid på fötterna, alltid snabbt och tekniskt. Och alltid med en stor risk att förlora bollen nära sitt eget mål. Varför gjorde de det?

Jo, för att om du lyckas spela dig förbi motståndarna där så har du kontroll på bollen mitt på planen, spelare på väg framåt med bollen vid fötterna. Du behåller kontrollen genom att ta den höga risken. Alternativet att slå en längre boll, är mer av en chansning, låg risk, men också lite kontroll över vad som händer. 

När Ajax spelade Champions League-fotboll 2018-2019 var det samma känsla som med Östersund, man kände stor beundran över deras mod, men den kom också med en vuxen människas vilja att stoppa allting. Det räcker nu. Men jag läste någonstans om barns lek att vad en vuxen människa ska göra om de ser barn utsätta sig för problem eller risk i leken – om det inte är en uppenbar fara – är att räkna till sjutton, inte till tre, till sjutton och se om det löser sig. Detta är ett mycket användbart råd också om man vill lära sitt lag att spela bollen från målvakt, via backar till mittfält mot ett pressande motståndarlag.

Jag har försökt när jag uppmanat lag jag tränat att ta riskerna, och sällan kommit längre än till kanske sju innan jag både ångrat mig och velat ingripa. Att ingripa när det gäller ungdomsfotboll brukar i regel betyda att skrika åt spelarna vad de ska göra eller vad de kunde göra annorlunda eller bättre. Som pedagogisk metod tveksam, och som känsla efteråt, smaken i munnen, olustig. 

Graham Potter har fortsätt lita på sina spelare också sedan han lämnat Östersund, i Swansea och Brighton. Man blir fortfarande på gott humör av att se hans lag spela. Jag tänker numera alltid att han står och räknar där på sidan: 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7 …

Det som gör Potters attityd särskilt upplyftande, det som gör att man ler lite fånigt, är att han alltid tränat lag som ofta är sämre än sina motståndare, eller i vilket fall som helst inte elegant överlägsna. När ett Manchester City med Pep Guardiola gör samma sak är det för att de tror att de är bäst – vilket de är – och kan klara av det med sådan säkerhet att risken nästan försvinner. Men när Östersund gör det, eller Brighton, eller till och med Ajax, åtminstone i de sista stadierna av Champions League, när man inte vill göra det där misstaget som avgör allt, när instinkten egentligen säger åt en att spela med låg risk. Det lite fåniga leendet kommer ur känslan av att man skrattar döden i ansiktet. Du spelar schack, inte sant?

Men hur ska man egentligen lyckas med det, om man nu bestämt sig för att spela schack med döden, eller låta sina spelare göra det medan man själv står på sidan och räknar till sjutton? Vilka drag ska man göra?

När bollen går från målvakten finns två alternativ om man ska rulla den på marken. antingen spelar man till någon spelare i mitten, någon av backarna eller en mittfältare som kommer ner för att ta emot bollen, eller så spelar man ut den på ytterbackarna. också här är risken inblandad. Det finns djärvare drag, som ger större utdelning. Att spela upp i mitten är, om motståndare sätter press ett sådant. Förlorar man bollen där då är motståndarna nära mål och dessutom rakt framför det. Att spela bollen ut mot kanten, till ytterbackarna är säkrare, förlorar man bollen där är det inte lika farligt.

Men det finns ett skillnad mellan de här två positionerna som är avgörande. Spelaren i mitten har fyra riktningar att välja mellan, alla vägrar ligger egentligen öppna, han är bokstavligt talat bonden i schack eller Thelma i Thelma och Louise på väg på den där fiskesemestern med sin bästa vän. Hög risk och kontroll. Hon kan gå framåt, bakåt eller åt båda sidorna. Vägkorsningen öppnar möjligheter.

Backarna på kanten däremot, de har den där linjen på sin ena sida, den som stänger av, som ger dem bara tre vägar ut, de har dessutom bakom sig ett hörn, ett återvändsgränd, där också vägen bakåt stängs av. Det är lättare att sätta dem under press, deras alternativ är färre.

Men det är inte Thelma på mitten eller hennes möjligen mer av yttre linjer begränsade vän – ska vi kalla henne Julia – på kanten som avgör om spelet lyckas. Det finns en vacker fråga inom lagidrotten: Vem bestämmer vart bollen ska gå? Svaret är en av lagidrottens maktuppgivande buddismer: Den som inte har bollen. Vissa saker är fasta, som linjerna, men det mesta är det inte. Det är inte du som har bollen som avgör var du kan spela, det är din medspelare som står där med händerna utsträckta mot dig och säger: Jag finns här. Det är rörelserna utanför Thelma eller Julias kontroll som avgör deras öde i det högriskspel som Graham lockade in dem i.

Det finns ju såklart alltid en person här som kommer att finnas till din räddning, dem som vaktar och vakar, spelaren som är den som hela tiden bär på den högsta risken, det största möjliga misslyckandet: målvakten. Du kan alltid rulla hem bollen till målvakten. Sedan kan allt börja om igen.

Det finns en annan buddistisk visdom inlagd i det här spelet: För att komma framåt kan det bästa alternativet vara att spela bakåt. En spelare med bollen som attackeras av en motståndare och vars alternativ framåt är obefintliga kan ge bollen till en medspelare, som står bakom och som fortfarande har tillgängliga alternativ. Sedan kan man få tillbaka bollen, på en annan plats, där alternativen har återvänt.

Under tiden står tränaren där på sidan och räknar till sjutton, om och om igen.

Men när det lyckas, när det här spelet med den höga risken faktiskt tar sig framåt, förbi motståndarna, när en spelare till slut är på motståndarnas planhalva, med en stor yta av gräs och tid framför sig, plats att röra sig, tid att tänka, finns också för de som spelar något annat. En känsla av att vi vågade, att alla var med i spelet och fick göra det, att alla riskerade något tillsammans. Thelma och Julia, och målvakten och alla de andra.

Här kan man se Chile göra just detta mot världsmästarna Tyskland eller här om man vill prova förmågan att räkna till 17. Eller det blivande bottenlaget Norwich otroliga sekvenser mot de regerande mästarna Manchester City i september 2019.

Det triviala spelet

När övergår det triviala i det extraordinära? Svaret är väl oftast inte alls. Det triviala är det alldagliga, det som ingen minns som annat än som vanor, repetitioner. Det är det enskilda tillfället – tandborstningen, skorna på skohyllan, postlådan som töms – utblandat i de många liknande tillfällena. Det är allt det där som är den nödvändiga sedimenterade massan, berggrunden, i det som kallas tiden som går och som formar stora delar av vilka vi är. Det är också det vi oftast inte ser eller tänker på, men vad vore vi utan det?

Också i sådant som vi placerar på en scen, i en bok eller på en fotbollsplan behövs det triviala om det inte ska bli cirkus av allt. Tiden när ingenting tycks hända, inget av stor betydelse i alla fall, som en vindlande poänglös dialog i en Nora Ephron film. Det som låter oss vara på platsen, bågens strängar som börjar spännas och publiken som väntar. Harry och Sally i bilen på väg till New York i När Harry träffade Sally, deras första samtal:

Harry: I'll roll down the window. Why don't you tell me the story of your life.
Sally: Story of my life?
Harry: We've got eighteen hours to kill before we hit New York.
Sally: The story of my life isn't even going to get us out of Chicago I mean nothing's happened to me yet. That's why I'm going to New York.
Harry: So something can happen to you?
Sally: Yes.

Vilka ska de bli, hur ser deras framtida relation ut, vart är vi på väg?

Pep Guardiolas Barcelona – eller det spanska landslaget under samma tid, de två lagen smälte nästan samman mellan 2008 och 2012 – spelade ett spel där de allra flesta passningarna var triviala. Korta passningar, ofta i sidled, till en medspelare tre meter bort. 

Sally: Amanda mentioned you had a dark side.
Harry: That's what drew her to me.
Sally: Your dark side.
Harry: Sure. Why don't you have a dark side? No you're probably one of those cheerful people who dots their eyes with little hearts.
Sally: I have just as much of a dark side as the next person.

Men antalet passningar – det fanns matcher där Barcelona passade upp emot 1000 passningar, dubbelt så mycket som de flesta andra lag hinner med – och tempot och tryggheten lyfte upp dem en nivå. Deras dialoger tyckes oändliga. Men det fanns en poäng med det, de var på väg någonstans.

Ibland kan man fastna framför naturprogram som handlar om exempelvis bin och deras liv. Det framställs då som något extraordinärt trots att det egentligen bara är vardagsliv. Genom kameran får vi syn på mönstren, koordinationen och kunskapen i de små liven, allt det där vi inte ser i våra egna liv. Frågor ställs: Hur kan de hitta hem till kupan igen när de varit ute och samlat nektar? Men vore det inte konstigt om alla flög bort och aldrig kom tillbaka?

Barcelonas spelare var arbetsbin som visste exakt vad de skulle göra, kombinationen mellan dem, mönstren som drogs, trianglarna som formades.

En sak med det triviala är att det aldrig upphör, det är själva definitionen, en annan sak är att vi inte ser det om det inte skildras på ett sätt som gör att vi får syn på det. Barcelona och Spanien fick under de här åren oss att de att det allra mest grundläggande, det självklara, kunde vara det vackraste. De skildrade enkelhetens – kalla det vardagens – skönhet så att vi fick syn på den. Vi såg in i bikupan och vi tyckte om vad vi såg.

Det var inte det faktum att de lyckades skapa dessa mönster som var det märkvärdiga, det var att de lyckades göra det hela tiden, balansakten bestod av enkla ting men också enkla ting kommer efter en tid till punkter där de faller – om man inte är ett bi – det vet alla som haft ett vardagsliv.

Det finns till exempel resor man gjort med andra människor – kanske ens familj – där rörelserna och händelserna under några välsignade timmar tyckts helt självklara, där varje steg, varje val leder till något bra. Till en vacker plats, en god bit mat, en utsikt, en gemensam upplevelse. Man skulle väl kunna kalla det harmoni. Alla som varit där vet att det faller samman vid någon punkt. Trötthet, hunger, beskäftighet, gamla vanor. Något kastar omkull allt. Det är i sig trivialt. Det är det vanliga. Det är så det är. Tacksamheten för timmarna av självklarhet är en del av det. Skulle allt fortsätta skulle man inte vara en familj eller vänner utan en maskin. 

Hur svårt kan det vara, är frågan man ställer sig själv när det kollektiv man är en del av hamnar i otakt. Väldigt svårt är svaret.

Barcelona under Pep Guardiola – eller Spanien under samma tid – var en harmonisk maskin. Deras balansakt upphörde aldrig. De blev med rätta beundrade. Fotboll är, precis som scenkonst, en iscensättning av något som man har övat på, repetitioner, repetitioner. Pep Guardiolas särart är att han ofta lyckas föra över nästan allt från sin idé, sitt manus, till verkligheten genom att hela tiden ha kontrollen. en fotbollens Ingmar Bergman.

Men det triviala var inte hela manuset. Det var bara strängen som spändes. Det skulle alltid, vid någon tidpunkt, gå över i det extraordinära. De satte bara scenen för den avgörande rörelsen.

Målet var att att skapa mönstret, att teckna spindelväven, för att sedan överraska när motståndarna tappat koncentrationen – när de inte längre orkade se sig omkring, eller kanske när de alla såg åt så många olika håll samtidigt att de inte visste vad som hände bakom ryggen.

Då skulle brottet mot mönstret komma, och det skulle vara allt annat än trivialt. En diagonal passning från Xavi, framåt i planen, förbi fyra motståndarspelare. Det är en handling som ingen annan ser, en möjlighet som är dold för alla utom honom.

Det är en point of no return, en upplevelse som kastade ett nytt ljus över allt, något som ger tiden som gått betydelse. Det är lika delar frihet och risk. Ett beslut att sätta något på spel. En pil som lämnar bågen. Men samtidigt var den hela tiden en del i ett möjligt scenario, kanske utanför manus men i linje med det.

Vid något tillfälle slutade Barcelona och Spanien att bryta mönstret, att ta risker. Kanske för att man hade mycket att förlora, kanske för att anfallarna slutade finnas där som mottagare, deras löpningar var fel, deras tålamod för litet, deras karaktärer för ointressanta. Man blev bara mönstret, man var ett möblerar rum, en dammig salong. Det triviala var bara trivialt och ingen orkade titta. de verkade ju inte på väg någonstans längre.

Jag tänkte på den risken igen häromdagen när jag såg en tolv meter lång passning – det här liknar början på en historia om fiskelycka och lycka är inget dåligt ord för att beskriva känslan – rakt över gräset från James Milner till Mo Salah i Liverpools match mot Brighton. Den gick framåt, förbi fyra Brightonspelare, in i en liten ficka av gräs framför Mo Salahs fötter. Den var direkt igenkännbar, som  en gest, en rörelse, som väcker en i ett samtal som tystnat. En risk som sätter allt i rörelse igen.

Harry: I understand.
Sally: What? What?
Harry: Nothing.
Sally: What?
Harry: Forget about it.
Sally: For.. What? Forget about what?
Harry: It's not important.
Sally: No just tell me.
Harry: Obviously you haven't had great sex yet. (Turns to waitress) Two please.
Waitress: Right over there.
Sally: Yes I have.
Harry: No you haven't.
Sally: It just so happens that I have had plenty of good sex.

Den gemensamma inandningen

Det har varit en förunderlig sak att se fotbollsmatcher på teve utan publik. Som när man åker bil i regnet och plötsligt passerar under en bro, tystnaden en kort stund, men sedan är ljudet tillbaka. Bara utan att ljudet kommer tillbaka. 

Tittandet har förändrats, man ser mer på själva spelet, dess rörelser och form. Bilden av spelaren har blivit annorlunda, man ser nu arbetare inte underhållningsartister. En massa inlägg utan likes. Ropen och rösterna som ekar mellan läktarna, som några som håller på att flytta något tungt eller backa något komplicerat.

Det fick mig att tänka på filmen Zidane - a 21st century portrait. Filmen följer Zinedine Zidane och bara honom under hela matchen mot Villareal den 23 april 2005. Mogwais musik – låttitlar som Black Spider, Time and a Half och I Do Have Weapons – och Zinedine Zidanes kropp i den vita tröjan. Hans små rörelser när bollen är någon annanstans, huvudet som rör sig, en liten löpning i någon riktning, ingenting mer händer.

Frigjord från publiken och den stora arenan, isolerad som spelare med sina rörelser, framstår allt som ett arbete, en dag på jobbet. Och oftast inte ens en särskild dag, en dag med longörer, poänglösa vandringar till kaffemaskinen eller slösurfande på datorn. 

Men så, Zidane stannar upp, vrider lite på kroppen, sedan på huvudet ett par gånger, man förstår att bollen är i närheten, spider sense, han får bollen, håller den kanske två sekunder, eller kortare, passar den vidare, sedan lite lugnare igen. En glimt av något, ett par penseldrag, något unikt som löstes upp och försvann.

En fotbollsspelare har i genomsnitt bollen vid fötterna två minuter under de 60 effektiva spelminuter som är en match. Resten är rörelser utan boll. Nästan alla som ser på fotboll tittar självklart där bollen är. Tyvärr gäller det inte sällan även spelarna som borde släppa bollen med blicken och se efter framtida ytor där bollen kan hamna, där de kan vara, spela i framtiden, spider sense. Bollen är publikens markör, dess förtrollade fokus, det är den de följer. Och när man ser matcher utan publik blir man på något märkligt vis mindre fixerat vid bollen, man låter blicken vandra till spelarna till synes i periferin. De vid kaffemaskinerna stående i utkanten. Där arbetet trots allt pågår, de väntar, vrider, gör sig redo. Man vet inte om det är bristen på publik som gör att de ser lite mer avmätta ut eller om det är min blick på dem som blir mindre beundrande, de blir mindre upphöjda, de står på samma nivå som jag, inget spektakel runt om som lyfter dem.

Och det blir då kanske möjligt att se på elitfotboll – som utan publik det måste ändå sägas är en torftigare sak, ens utrop vid mål hänger lite ensamt i luften – och se vad det egentligen är, en sorts arbete. 

Men ett arbete, det måste man erkänna och det blir också uppenbart när man ser Zidane, som öppnar möjligheten mot det geniala, det heltigenom oväntade och också ett arbete som ständigt är i rörelse och upplösning. Allt är uppdelat i små sekunder, små bitar av samtidighet som virvlar runt. När det är som svårast lika komplicerat som ett sudoku som man löser när man faller från ett flygplan. När det är som lättast som att gå de tio stegen till kaffemaskinen. Det finns spelare som inte står ut med det där glappet, som måste göra det svåraste hela tiden, hitta på saker när de egentligen bara borde göra det lätta och självklara hundra gånger bara för att få möjligheten att göra det osannolika så småningom. Enkla saker som att säppa bollen bakåt till en lagkamrat tre meter bort, en enkel en touch-passning hemåt med en motståndare i ryggen, en förflyttning i sidled tjugo meter i väntan på en boll som aldrig kommer. Man hör ofta tränare prata om att “göra planen stor”. Det är alltså också en sorts görande, att flytta sig hela vägen ut till sidlinjen för att ge spelet hela den storlek som planen har, att spänna duken, platsen för de framtida penseldragen, hela vägen ut.

Jag minns publiken i Barcelona. Den är olik all annan publik. Många skulle nog säga att den är för tyst, för tillbakadragen. De 98.000 på de enormt branta läktarna hörs, men oftast mest som ett pågående mummel som plötsligt följs av en reaktion på något som händer. När jag var där första gångerna kom den där reaktionen när Ronaldinho fick bollen – en av de spelare som hade vissa problem med att göra den där enkla delen av jobbet, rastlös och genial – hela publiken drog en kollektiv inandning, tystnad och så, han gjorde något, ofta oväntat, applåder. Det där lilla ögonblicket var en glimt, en dörrspringa in till det omöjliga. Vad som mer fanns därinnanför kunde man bara ana. Det var förhoppningen att man skulle få se mer som nästa gång han fick bollen, och nästa, som fick alla att dra efter andan. 

Det var inte många ögonblick men det var ögonblick. Som Gunnar Ekelöf skulle sagt: ”Det finns en lyckokänsla som kommer sällan men kommer ändå”.

Det är frukten av det arbetet som spelarna och vi som ser på teve i vanliga fall delar med publiken.  Nu blir rörelserna tydligare, som frilagda, men man saknar den gemensamma inandningen.

Den höga passningen som sträcker sig ut

De svåraste minnena är de som innehåller drömmar. När jag nu läser Lydia Sandgrens hyllade debutroman Samlade verk om förläggaren Martin Berg läser jag den som en berättelse om just det. Om minnen av drömmar, om att inte fullfölja de drömmar man hade, om avståndet som växer till dem och de spår de lämnat i form av papper med text eller bara vaga hågkomster av någon man ville vara.

Huvudpersonen ska fylla femtio, min ålder, och det är väl en tid när man sträcker sig tillbaka mot det som varit och försöker hålla det i sin hand. Så många konkreta saker, verkliga, men också så många förlorade, borttappade, tysta. I varje ögonblick sker tre saker: Någonting föds, någonting dör och någonting förändras. Det är de där döda tingen som upptar en nu när man ser tillbaka. Det andra är man så smärtsamt och tacksamt medveten om: Jag vet vad som föddes och förändrades, men hur var det med det där som dog?

Nästan allt jag drömde om när jag var liten handlade om idrott, mest om fotboll. Jag och min bästa vän Fredrik kunde stå i timmar utanför vår Thuja-häck och försöka slå den perfekta höga passningen - som vi själva skapat - och vi pratade och pratade om turneringarna vi skulle spela, matcherna vi såg fram emot, lagen vi skulle möta, priserna vi kunde vinna. Allt var så verkligt för ingenting lade sig mellan oss och det som var möjligt. Ingenting dog, det bara föddes nya tankar oavbrutet. Hur skulle vi kunna tänka på sådant som försvann?

Vi kunde bara gripa efter det vi inte visste var omöjligt. Det glimrade just utom räckhåll, men vi sträckte oss, varje dag sträckte vi oss ut.

Den största skillnaden mellan att vara barn och att vara vuxen är att när man är vuxen ska man betrakta det som barn gör som lek, men det man själv gör som på riktigt. Det verkar viktigt att upprätthålla gränsen. Ibland finns det fotbollspelare där det verkar som om den där gränsen inte har någon betydelse. Det är en avundsvärd position – i alla fall på planen. Jag kan se mig och Fredrik, där utanför Thuja-häcken denna avundsvärda plats, i dem.

Annika Norlin – Säkert! – formulerar den där åldern, den platsen i sin låt Det ska hända dig med:

Allting var en öppen yta
Och man gick i nån riktning
Som man tänkte skulle göra
att man fattade mer

Jag brukar tänka att Tomas Brolin var en sådan spelare, i alla fall fram till den där olycksaliga brutna foten den 16 november 1994. Hans sätt att slå straffar till exempel, så oberört lycklig. Inte som ett barn, som en vuxen som rör sig fritt. Många som talar om Ronaldinho fäster sig också vid det där, den där lyckligheten. Som om den stora arenan inte gjorde någon skillnad, inte drog upp någon gräns, som om det faktiskt var som Bagarn Olsson säger till sina spelare i Åshöjdens BK – i Max Lundgrens böcker – att han övervann sin rädsla för de stora matcherna genom att böja sig ner och känna på gräset och tänka “det är samma gräs”.

När jag började träna barn- och ungdomslag i fotboll var en av de bästa sakerna att få stå i kanten av den där världen, att få vara Tomas Brolin eller kanske att slippa vara jag – eller den som vuxenvärlden kände som mig. Slippa vara det som Annika Norlin fortsatt formulerar så bra:

Svårt att få vänner som då.
Man var helt öppen och möjlig.
Nu är man stängd,
om ingen knackar på
ger man upp

Det finns ett omklädningsrum där dörren är öppen. Det ser ut så här: Väggarna är av tegel. På tegelväggen sitter långa lackade träplankor med krokar, nedanför krokarna smala träbänkar. Ett obrukbart handfat står i ett hörn. En del raspigt, rudimentärt klotter syntes här och var, kanske i kombination med något telefonnummer. Så småningom är hela rummet fyllt. Alla platser tagna. Alla som sitter där har olika historier, andra liv någon annanstans, men här inne i rummet fanns inte det där. Dörren har öppnats till en parallell värld.

Alla som kommit in här har en roll att spela – att vara en av fler i det lag, det kollektiv, som har samlats. Den där platsen är den perfekta ordningen, tryggheten i att alla vet vad de ska göra, varför de är här. Men det är samtidigt den perfekta friheten.

Att få vara där i en verklighet i vardande. Det är inte en plats bortanför verkligheten, det är verkligheten. Jag vägrar att se på detta utifrån, som en lek. Ska man vara egoistisk var det väl ett sätt att vända tillbaka till mig och Fredrik, till alltings möjlighet.

Lydia Sandgren skriver i sin bok fram ett liv som är så vanligt att det egentligen borde vara osynligt, men strax under ytan finns det som i varje ögonblick föddes, förändrades och dog. Hon skriver om de där dörrarna i livet, de man öppnade och de man inte öppnade. Hon låter sin huvudperson hela tiden återvända till det som försvann, som ett sorts långt sorgearbete. Kanske skriver hon också om att släppa taget.

Kan man släppa taget och ändå minnas vad det var man tyckte om? Kan man bygga nya rum, av bänkar i trä, väggar i tegel, trasiga handfat?

Att jag fortfarande håller kvar vid fotbollen är nog för att jag vill minnas – inte nödvändigtvis vad vi drömde om, det är trots allt en återvändsgränd, men varför vi gjorde det? Jag vill minnas mig och Fredrik, hur jag beundrade honom eftersom han var så självklar i sitt sätt att spela, där i det oklippta gräset intill kullen vid lekplatsen. Samma gräs.

Åren gick, Fredrik hörde alltid av sig, vi hade alla de där drömmarna och minnet av varför tillsammans. Vi kunde påminna varandra bara genom att ses. Det är en sällsam sak att kunna träffa någon som kan se på en med de ögonen. Det kunde gå månader, ibland år, när vi inte hördes, men det fanns aldrig något som skulle skilja oss åt, förutom det som hände. Fredrik är död nu och ibland tänker jag att eftersom han var den enda som kunde se på mig så där måste jag nu, när han är borta, försöka göra det själv. Jag slår en passning ut i fria luften och där på andra sidan om passningen står han och tar emot den. Sedan slår han den tillbaka, med självklarheten jag beundrar och sammanbiten koncentration. Passningen sträcker sig ut mot mig, någonting föds.