Jag skrev om DNA när Brasilien spelade igår. Det måste vara just det som gjorde att England lyckades förlora en match på straffar utan att den gick till straffar.

Det finns förväntningar på alla lag hur de ska spela, en kultur, en idé om hur det brukar vara, eller hur det var när det var som bäst. Det är en blandning av nostalgi och förhoppningar, som om framtiden kan lysas upp med minnet av det förflutna.

Skillnaden är hårfin ibland, mellan att le och verkligen se framtiden framför sig, rörelsen som fyller i linjerna, eller att se samma sak, men se misslyckandet, fallet, det lilla felsteget.

Fotbollen har sina system, sina formler och siffror, sina mönster, trianglar och press-spelets ordning som man kan luta sig mot, som spelarna kan inordna sig i, där omklädningsrummet kan vara en yta med fyra rutor där kugghjul, fjädrar, spindelverk, löpverk väntar på att få sammanfogas till ett rationellt och exakt urverk. 

Det du hoppas på kanske inte händer, det kanske blir precis tvärtom. Så kändes det efter Englands finalförlust i EM mot Italien igår. Inte för att Italien vann, utan för sättet det hände på.

Gentlemannatjuven från byn mot trickstern från stan. Så skulle man kunna dramatisera en av EM-finalens möten: Giorgio Chiellini mot Raheem Stirling. 

Vi måste prata om Kalvin. Kalvin Philips fick kliva in i den engelska startelvan mot Kroatien när lagkaptenen Jordan Henderson inte riktigt var redo efter sin skada.

Om man gillar det som tickar snabbt, det som hela tiden önskar mer, det som inte stillar sig utan går framåt – oavsett vad. Då ska man hålla på Danmark och Italien i semifinalerna i EM.

En karaktär som tycks på väg tillbaka i fotbollen är den store spelaren längst fram som man kan sikta på om man har lite panik eller bara vill hoppas en stund, att det kan lösa sig bara man gör sig av med bollen, skickar bort den från den egna planhalvan över på motståndarnas.

Gick jag i solen på en gata vid vattnet? Det såg så ut. Det kom en plötslig doft från en av båtarna som låg vid kajen, en syntetisk doft, men den var verklig. Vad är glädje? Något fick mig att känna, att dofta.

Man vill så förtvivlat gärna klänga sig kvar vid berättelsen, så som man själv känner den, den som man själv är en del av, den man tycker om, den är som en lek, en som vi tillsammans, vi som är i den, kan få hålla på med, tänker man.

Det finns en scen i sista delen av Elena Ferrantes Neapelsvit där berättaren Lenù önskar att hennes väninna Lila ska återvända till den napolitanska de talade som barn.

Maradona placerade på så sätt sig själv mitt på scenen, men också i utkanten. Var Neapel hans Neverland där han kunde bygga sin egen logik i sin egen värld, i en mix av droger, rebellidentitet och magiska rörelser på fotbollsplanen?

Det finns inget finare än en fotbollspelare som vill ha bollen. Det brukar jag säga till de unga fotbollspelare jag tränar.

Det är mars 2016, onsdag och marknad på parkeringen framför fotbollslaget PAOKs arena i Thessaloniki. Slarvigt parkerade minibussar, parasoller och rangliga bord, fisk, snabbmat och prylar.

För det är ju inte sant som Neil Young sjunger att det är bättre att brinna ut snabbt, inte ens om man är ung. Och nej, det enda alternativet är inte heller att sakta blekna bort.

Att utsätta sig för hög risk är att skaffa sig kontroll. Det är en av fotbollens intressantaste paradoxer. 

Det triviala är det alldagliga, det som ingen minns som annat än som vanor, repetitioner. Det är det enskilda tillfället – tandborstningen, skorna på skohyllan, postlådan som töms – utblandat i de många liknande tillfällena.