Det tomma rummets sorg

Det finns en scen i sista delen av Elena Ferrantes Neapelsvit där berättaren Lenù önskar att hennes väninna Lila ska återvända till den napolitanska de talade som barn. Lenù har själv varit på flykt från det språket, ett språk som för henne kom att handla om våld, ett språk från en plats, ett kvarter som hon försökt göra sig fri ifrån, genom att utbilda sig och flytta från staden. 

Även hennes väninna hade lämnat sitt språk, men av andra skäl. Hon övergav det för att det påminde henne om det som gjorde allra ondast, förlusten av ett barn. 

Ferrante skriver: ”Samtidigt som hennes italienska var en översättning från napolitanska blev min napolitanska alltmer en översättning från italienska, så vi talade båda ett konstgjort språk.”

Lila har aldrig pratat om sin dotters försvinnande, om att hon kanske – eller högst troligen – är död. 

Nu vill Lenù att Lila ska hitta napolitanskans uppriktighet för att närma sig det hon ändå inte kan undvika: 

”Det hon behövde var att släppa spärrarna och låta orden komma. Jag ville att hon skulle ta till vår barndoms ärliga napolitanska och säga: Vad fan vill du, Lenù, jag är sån här för att jag har förlorat min dotter, kanske lever hon, kanske är hon död, men jag står varken ut med det ena eller det andra, för om hon lever lever hon långt bort från mig, på ett ställe där hon är med om fruktansvärda saker som jag ser tydligt, jag ser det varenda dag och natt som om det hände framför ögonen på mig; men om hon är död är jag också död, död härinne, en död som är mer outhärdlig än den verkliga döden som är en död utan känslor /…/ Jag hade velat få henne att hålla en sådan förvirrad och giftig monolog. Jag kände att det var den sortens ord hon skulle ha dragit fram ur härvan i sin hjärna om hon hade bestämt sig. Men så blev det inte.”

Det har uppstått ett tomt rum mitt i hennes liv, det är tomt för att det saknar ett språk som kan uttrycka de känslorna.

Vad är ett språk? Vad gör det? Vad fyller det för syfte? Språket berättar för oss vilka vi är, vårt sätt att uttrycka oss, våra ordval. Men språket fäster oss också vid en plats, ett kollektiv, en gemenskap. Att inte använda sitt språk är att kliva in i det tomma rummet, en stad utan gator, ett liv utan skuggor, utan andra människor, utan röster, tyst. 

Vi bygger alla trygga platser där vi kan våga tala som oss själva. Vara uppriktiga. Använda vårt språk. 

Ett sådant rum har fotbollen och dess arenor alltid varit för mig. Men något har förändrats. De tomma läktarna har tömt rummet på språk, på kollektiv, på mening. Inte för att jag skulle suttit på de där läktarna, jag sitter oftast hemma i soffan. Men för att alla andra som är på plats är en resonansbotten, en spegel, ett kvarter, en sorts hem borta från hemma. Nu återstår bara det tomma rummets sorg. En klang som ekar, ljud som studsar, enskilda röster som frigör sig men aldrig hittar en mottagare.

Jag fortsätter att titta på matcher, jag vill ju så förtvivlat komma hem. men avståndet till det uppriktiga finns där, avståndet till smärtan finns där. Det gör inte ont som det brukade, det känns inte som det brukade. Jag blir långsamt anonym inför verkligheten, jag lyfter från kvarteret som en drönare, jag ser allt uppifrån, jag bryr mig inte. Ett konstgjort språk.

Det är den verkliga sorgen. Känslorna tystnar. Lenù försöker provocera Lila: ”Jag tjatade och provocerade henne ibland, och hon reagerade, men det gick aldrig så långt att hon tappade kontrollen och fick ur sig allt.”

Rummet ekar, känslorna upphör, livet pågår men på avstånd.