Vi hade en berättelse

Ett dussin europeiska klubblag vill bygga en egen superliga, en sorts VIP-lounge. Det är en förskjutning av fotbollen från en kollektiv rörelse formad kring ett spel, en lek, till hård paketerad content.

Man vet inte vart man ska ta vägen.

Man vill så förtvivlat gärna klänga sig kvar vid berättelsen, så som man själv känner den, den som man själv är en del av, den man tycker om, den är som en lek, en som vi tillsammans, vi som är i den, kan få hålla på med, tänker man. Utanför den pågår världen, den är som de vuxna när man är liten, de kan bryta in och bestämma, tvinga en att dra ur sladden, prata om skärmtid eller läggdags. Man är maktlös inför dem. 

Det är klart att man har varit tvungen att vara både blind och döv om man inte har förstått att fotbollens föräldrar sedan länge förlorat all lekfullhet och vad ska man säga empati med, förståelse för, närvaro i, beroende av, leken, berättelsen som barnen på golvet håller på och inbillar sig är viktigare än allt annat. 

Diktaturer köper fotbollslag och fotbolls VM, big business förminskar idén om en supporterkultur, mutor, brutna löften mot finansiellt fair play, en bisarr lek med spelare på en marknad, från barn till vuxna. Man vill så förtvivlat gärna klänga sig kvar vid en annan berättelse, vid sin, vid leken, men så kom igår idén om en superliga från tolv klubbar en av de är den som vi alltid har berättat för varandra om – Liverpool – och man inser att det har blivit omöjligt. Maten är klar, bums i säng, tiden är över.

Jag kommer aldrig att glömma Trent Alexander Arnolds ögon, jag minns smärtan vi kände, jag och barnen efter en del förluster, jag minns hur vi pratade och återberättade och återsåg segrarna, passningarna, målen och besvikelserna. Jag minns hur vi berättade för varandra, jag minns hur solen gick ner medan vi gjorde det, jag minns att det blev kallt men att vi inte brydde oss, jag minns att jag tänkte att man kanske borde gå och knyta sig, att det är en dag i morgon också, men jag minns att jag glömde det också. Vi hörde ingenting, vi ville inte höra någonting.

Vi anade mumlet från långtifrån, det var de vuxna som pratade, deras röster blev högre och högre. Men vi var svalorna, vi var fladdermössen, vi var allt de vuxna inte kunde låtsas att man kan vara. Vi var vår berättelse, om vår kubb, om våra minnen, om våra gemensamma känslor. Det var varmt, det var på riktigt. Vi visste väl att dörren skulle slås upp, att de skulle säga att leken var över. Det förstod vi väl. 

Men vi ville så förtvivlar gärna att det inte skulle hända. Vi hade ju en berättelse att berätta.