Romelu Obelix Lukaku

En karaktär som tycks på väg tillbaka i fotbollen är den store spelaren längst fram som man kan sikta på om man har lite panik eller bara vill hoppas en stund, att det kan lösa sig bara man gör sig av med bollen, skickar bort den från den egna planhalvan över på motståndarnas.

Det här har så klart varit en karaktär som inte alls har försvunnit, den har varit eftertraktad, efterlängtad i lag som är lite sämre, som ofta får lite panik, eller i seriesystem där fotbollen är till synes enklare och tycks spelas med mindre elegans. De har levt vidare som före detta poliser lever vidare i Raymond Chandler-romaner. De som blir privatdetektiver på ett kontor med persiennerna neddragna, whiskyflaskan i byrålådan och en kombination av smartness och bitterhet. De har funnits där, som sista utvägar när inget annat funkar, som sista minuten-idéer, som karaktärer långt från den höga statusens fotboll.

Men det har hänt något. Efter att Pep Guardiola tagit mittfältsromantiken till sin yttersta spets, och vunnit den engelska ligan utan att spela med en enda ren anfallare, utan snarare med fem offensiva mittfältare, kanske den där idén om något annat, en ensam vandrande stor jätte bland motståndarnas backar har verkat vara en lockande idé, eller i alla fall en ny idé. Något annat.

Det kan dessutom kanske vara lösningen på en utmaning som många lag sätts inför de senaste åren, den höga pressen. 

Om det finns ett spelsätt som har växt och förädlats så är det just det höga presspelet. Att vinna tillbaka bollen på motståndarnas planhalva och därmed ha nära till målet när man vinner bollen har varit ett spelsätt som framgångsrika tränare som Jürgen Klopp (Dortmund, Liverpool) Tomas Tuchel (Dortmund, Chelsea) Ralph Hasenhuttl (Southampton), Julian Nagelsmann 8RB Leipzig) och Pep Guardiola (Bayer München, Manchester City) har använt sig av. En boll över och förbi den pressen mot en spelare som kan vara på andra sidan och ta emot den, kan vara en rimlig lösning.

Det finns grovt räknat två sorters tränare. De som vill skapa ett system, förädla en idé, kanske till och med förändra fotbollen och se det lyckas (vi kan kalla dem romantiker) och de som är ute efter att bara vinna matcher och ändrar systemet oavbrutet, beroende på vad som ger mest framgång (låt oss kalla dem pragmatiker). En typisk representant för vad vi kan kalla romantikerna är Pep Guardiola och en typisk pragmatiker är José Mourinho.

Så två faktorer tycks nu finnas för att återupptäcka den där bortglömda karaktären, den stora centertanken som man skulle sagt 1954: jakten efter en ny(gammal) idé som kan förändra fotbollen – eller hur vi ser på den – och en sorts motvapen mot ett framgångsrikt spelsätt, den höga pressen.

Det har funnits tre representanter för denna spelar i detta EM: Tjeckiens Tomas Schick, Wales Kieffer Moore och kanske framför allt Belgiens Romelu Lukaku. Schick har gjort fyra mål i turneringen hittills och Lukaku tre. De är båda utmanare att vinna skytteligan i turneringen, eftersom flera av de andra målskyttarna är utslagna. Men Schick och Lukaku spelar båda kvartsfinal. Lukaku redan ikväll mot Italien

Låt oss stanna upp lite vid Romelu Lukaku. Den stora utmaningen med att spela den där rollen som det som kallats ”target player” – en sorts måltavla att träffa – är att man inte, i alla fall inte nuförtiden, får den kärlek och uppskattning som andra spelare kan få. Det finns, tycks det, en idé om ensidighet, om något vi skulle kunna kalla dumhet kring dessa spelare. De uppfattas helt enkelt inte som lika smarta av många. De kallas ”target”, eller ”vapen”, eller andra saker som gör dem till legosoldater bakom motståndarnas linjer.

Det är möjligt att Romelu Lukaku är den som kommit för att ändra på den idén, att uppdatera föreställningen om den lite endimensionella hårdkokta spelaren som är den där Philip Marlow-karaktären i en Raymond Chandler roman som väser i mungipan: ”I don’t mind if you don’t like my manners. I don’t like ’em myself”.

Lukaku är inget av det.

Hård är han, men på ett annat sätt. På plats står han, men med en annan närvaro. Den karaktär han snarast förkroppsligar är den där allvetande, visa, äldre typen, en Merlin-figur som säger till Arthur inför svärdet i stenen: ”Tro inte att magi kommer lösa alla dina problem, för det kommer det inte att göra”.

På en fotbollsplan skulle det kunna låta: ”Tro inte att Luka Modric kommer lösa alla dina problem”.

I brist på andra ord: jordnära. Lukaku har berättat om sin uppväxt att ha när han såg sin mamma blanda ut mjölken med vatten för att den skulle räcka längre förstod att han var tvungen att förändra något – att ge henne ett annat liv, ett värdigare. Den drivkraften blev hans drivkraft att bli den spelare han blivit.

Det finns en närvaro i Lukakus spel som skiljer ut honom från de tidigare versionerna av denna spelartyp: En Andy Carroll, en Peter Crouch. De som alltid framstod som lite flyktiga, fladdriga, tillfälliga.

När han gjorde sitt första mål i turneringen var det i matchen efter att hans lagkamrat i Inter Christian Eriksen fallit ner med ett hjärtstillestånd. Lukaku vände sig direkt till kameran och förklarade sin kärlek till Eriksen. Det fanns något så lugnande i hans sätt att göra det. Som om man skulle kunna säga ”Tro inte att magi kommer lösa alla problem, för det kommer Romelu att göra”.

Ibland finns det spelare på en fotbollsplan som man bara önskar ska få bollen. Som på ett sätt löser upp den där idén om laget, kollektivet. Man vill att just de ska få bollen eftersom man undrar vad de skulle kunna göra med den. Det är magikerns roll. Ronaldinho, Messi, Modric, att bära våra förväntningar. 

Men kanske är Lukaku beviset på att den rollen nu har flyttat på sig. Att den finns någon annanstans på planen. Inte i mitten där allting normalt tycks lösas, där trolldryckerna tillreds och dricks, utan längre fram.

Hos någon som ramlade i grytan med trolldryck redan som liten – mjölk och vatten. Som har styrkan utan att det behövs någon magi. Hos den belgiske karaktären Romelu Obelix Lukaku.