Fotbollen och glädjen

Gick jag i solen på en gata vid vattnet? Det såg så ut. Det kom en plötslig doft från en av båtarna som låg vid kajen, en syntetisk doft, men den var verklig. Vad är glädje? Något fick mig att känna, att dofta. Hörde jag en fågel? Släppte tvivlet ett tag och kunde jag kisa mot, mot vad? Kanske bara framåt. När man kan svänga runt ett gathörn, ni vet, nästan vårdslöst i sin lätthet. 

Så spelade Neymar när PSG spelade mot Bayern München i kvartsfinalen i Champions League och under första halvleken i första mötet med Manchester City och jag tror jag vet varför.

Jag läste en intervju med PSG:s relativt nya tränare Mauricio Pochettino. Han beskrev hur han arbetade med Neymar, denna stjärna som ibland har verkat stressad, plågad, nästan inlåst. I försvarsställning. Pochettino jämför honom med Ronaldinho och hur de ser fotbollen som en dans:

“They play like they are dancing. Ronaldinho was my teammate when I was a PSG player and now Neymar. They need to feel good, to feel happy to perform in the best way.”

Neymar tycks vara en spelartyp på utdöende, den lekande spelaren. Den som egentligen alltid vill gå framåt, oavsett, som har ont någonstans tills en boll rullar framför honom och han glömmer vad som gjorde ont. Poängen med hans spel måste vara poänglösheten, det saknar syfte, det är som när man cyklade som barn, det var något man gjorde för att man tyckte om det.

Jag tror att Pochettinos uppdrag har varit att skapa en plats där Neymar kan känna denna befriande poänglöshet, mitt i en miljö som är extremt utsatt och lever av att man lyckas.

Det kanske inte låter som något konstigt att spelare som känner glädje spelar bättre. Och det är det väl inte, men det är heller inte helt lätt att skapa det rummet, den platsen, där det är tillåtet.

När Liverpool började spela sämre och sämre under den nuvarande tränaren Jürgen Klopp var en av analyserna just att den glädje som han skapat kring gruppen och som lyste igenom hela vägen ut på planen hade försvunnit.

Man kan se på den där cykeln, eller bollen, som står framför en på många olika sätt.

Men varför hade glädjen försvunnit och vad har Pochettino gjort för att få Neymar att känna den? Det vet jag ingenting om men läsningen av en nyutkommen bok av fotbollsjournalisten Michael Calvin, “Whose game is it anyway. Football, Life and Loss” gav mig ett möjligt svar. Det kan hjälpa att söka svar på frågan varför.

Calvin skriver i sin bok om den trötthet han som fotbollsskribent har känt det senaste decenniet:

“I had fallen out of love with football, the game that had enriched me, emotionally, spiritually and professionally since childhood. I maintained the pretence, played the role of devotee, but had been infected by its cynicism and opportunism. Worn down by its negativity, venality and elitism, I reached the point where anger was exhausted, exhausted, and was ready to surrender to apathy.”

Det är då hans svärfar dör och Calvin hittar en gammal verktygslåda i trä bland hans kvarlämnade saker. Lådan har tillhört svärfaderns far, en snickare, och på insidan av locket har denna snickare nogsamt klistrat in spelschemat för tre Watford-lag tillsammans en svart-vit liten bild av en okänd spelare. Det här fyndet kastar Calvin tillbaka till en tid när spelet kunde fånga honom, när fotbollstabeller var magiska ting, när spelare var relationer till drömmar. Han var som tonåring så fängslad att han under en lång isolerad sjukhusvistelse på grund av tuberkulos skapade och fantiserade fram en komplicerad fiktiv liga som styrdes av tärningsspel. Nu fick vid åsynen av verktygslådans lock kontakt med en av nycklarna till varför:

“What was it saying to me? How had the game spoken to me as a child? What did I forget to learn along the way? When had football’s human touch grown cold? Why did I fall in love with the game, become consumed by its theatre, and allow myself to be distracted by its imperfections? Was it too late to reconnect with the boy who once fantasised about football on an isolation ward?”

Han börjar skriva boken för att se om det är för sent eller om värmen, om glädjen, kunde återuppstå.

Det som Pochettino kanske har gjort, som ledare, är att han har givit Neymar den där känslan igen, känslan av varför han hade förälskat sig i spelet.

Vi är nog många som under det senaste året har upplevt liknande känslor inför fotbollen som Michael Calvin. De tomma läktarna har kastat ett meningslöshetens eko över alla rörelser på planen, VAR-teknologins kyla har lagt sig över de känslostormar som är en del av lockelsen med spelet, den rasism som frodats på framför allt sociala medier har kastat okunskapens och hatets skugga över det som borde vara en plats för det kollektiva upphävandet av skillnader och livsmöjligheter och giriga beslut som det om ett fotbolls VM i Qatar och nu senast en exklusiv liga, en gaten-community, för de rikaste klubbarna har förfrämligat sporten från det som en gång formade den.

Så hur hittar man tillbaka till glädjen, hur går man runt gathörnet med förväntningar och förhoppningar igen, hur börjar man känna dofterna och närvaron, hur går man runt det där hörnet, som Tomas Tranströmer när han i dikten C-dur kommer kärleksmötet och hela staden tycks slutta?

Kanske måste man vända tillbaka, söka sig neråt, inåt.

För ett drygt år sedan, just innan pandemin, kom jag lagom till andra halvleken i en match mellan Chester mot Brackley Town i National League North, nivå sex i det engelska ligasystemet, det blev förlust med 2-3, mål insläppt i 90:e minuten. Men det var något där på läktaren. Som insidan på en gammal verktygslåda satt vi klistrade och mindes vad det var, hur det började, vad vi lockats av. Det var långt till solen och värmen den 22 februari i Chester, men dofterna kände vi, och trummorna och sången från fansen på The Harry McNally Terrace. Alla läktare sluttade mot gräset.

Vi hade hittat till platsen där Neymar verkar befinna sig detta år. Vi gick oförskräckta därifrån.