Modet, rädslan och vardagen

När Pep Guardiola styrde Barcelona, 2007-2012, cirkulerade ett citat som möjligen kom ifrån honom: Att det bästa sättet att hindra motståndarna från att göra mål var att ha bollen själv. Passningspel som försvarsspel. Inuti denna tanke fanns också en annan idé: Att tempot i spelet skulle få motståndarna att röra sig. Spaniens passningsspel var en vågmaskin som satte motståndarnas försvarsspel i gungning, så att det till slut någonstans i eller i närheten av straffområdet uppstod en öppning där någon kunde göra mål.

Nu när Spanien spelade åttondelsfinal i VM och förlorade mot Ryssland fanns bara ena delen av denna spelidé kvar, den om att ha bollen. Det var som att se ett halvdåligt cover-band. Sedan man konstaterat att Spanien haft ett bollinnehav på 75 procent och passade 1137 gånger kunde man ställa en liknande fråga som Jorge Valdano gjorde om löpmetrar i The Guardian: "The fact that a player ran 12.345 kilometres. It’s an admirable figure, in athletic terms. But, did he run to help? To get in the way? As he ran, did he think?".

Vad var det som hände med Spanien?

När utslagsspelet börjar i ett VM i fotboll förändras alltid matchtyperna, man träder in i zonen där rädslan att misslyckas och viljan att lyckas hela tiden vägs mot varandra.

Det talas gärna om mod i sportens värld. Att visa mod, att släppa rädslorna. Det betraktas nästan alltid något positivt. Erik Hamrén, den gamla svenska förbundskaptenen brukade säga att spelarna skulle "spänna ut bröstet". Vad man gärna glömmer då är att både mod och rädsla kan se ut på så många olika sätt. Mod kan leda en i helt fel riktning, på samma sätt som rädslor kan leda en både mot en vilja att skapa trygghet – en insikt om sin egen sårbarhet, tänk säkerhetsbälte – och till att inte våga göra något alls – stänga världen och förändringarna ute.

Det är kanske för att krigsmetaforerna ligger så nära till hands när fotbollen diskuteras som alla nyanser i vanliga känsloliv försvinner. Då glömmer man att fotboll egentligen mer är en sorts arbete än något undantagstillstånd som påminner om krig. Den bästa illustrationen av detta arbete är filmen Zidane a 21st Century portrait som följer Zinedine Zidane under en hel fotbollsmatch, bara Zidane och hans relativt vardagliga arbete på en plan, ett tjugotal bollkontakter och ett rött kort.

En av den svenska förbundskaptenen Janne Anderssons styrkor tycks vara hans vardagliga realism, en fotbollens Bo Widerberg, med ett brett känsloregister, men alltid med sin lojalitet gentemot det realistiska. Som jämförelse tycks till exempel den argentinska fotbollens realism vara mer magisk. Inte bara för att man hämtade en magisk doktor inför matchen mot Nigeria, utan för att man tycktes spela utan förankring i något system. Det var som en spelad variant av Christian Olssons alltmer outhärdliga radioreferat, tomma ord för en publik som tror att de vill ha mer men egentligen vet att det de lyssnar till skramlar tomt.

Argentinas spel har blivit till något som påminner en plats där män samlas framför speglar för att mäta saker med varandra. Och mitt på den där platsen har Messi stått som ett barn vars ögon flackar efter trygghet. Det är ingen slump att VM:s två mest imponerande prestationer har gjorts av lag som spelat mot Argentina, Kroatiens 3-0 och Frankrikes 4-3. De har rört sig på en plats där alla deras motståndare ser sig i spegeln, utom en som försöker fånga de solkatter som ibland fladdrar från speglarna upp på väggar och tak. 

Argentina har gjort sin vägran att visa rädsla att misslyckas till ett misslyckandets egen konst. 

När Spanien spelade, och förlorade, mot Ryssland, fick vi en annan illustration av den här balansgången. Kanske en mer förväntad sådan, eller mer traditionell, men ändå lite oförklarlig. Spanien fick ett tidigt ledningsmål, det var upplagt för att göra slut på matchen med ännu ett mål med hjälp av det tempofyllda passningsspel som de nästan klädde av Portugal med. Men istället: en långsamhet som inte kan förstås som något annat än riskminimering genom att  stänga världen och förändringarna ute.

Här är det alltså frågan om en rädsla som gör att man slutar göra det man är bra på, för att inte förlora det man redan har, en bräcklig ett noll ledning. När man egentligen vet att det enda man egentligen har är förmågan att göra det man är bra på. Allt annat kan lätt förflyktigas, som en bräcklig ett noll ledning. Vilket det också gjorde.

När Sverige gjorde ett-noll mot Tyskland slutade inte laget göra det de är bra på, tvärtom planen var att fortsätta, tills man fått det man ville ha. När Janne Andersson nyligen fick frågan i en tidning vad han drömmer om, blev svaret: Ingenting. Det kan förstås som att Janne är en verklighetens man, men kanske ska det framför allt förstås som att han vet att livet pågår i varje enskilt ögonblick, inte i någon avlägsen dröm, sjuttio minuter bort. "Då är då och nu är nu", som han lär ha sagt.

Om Janne Andersson ska ta upp Tommy Svenssons fallna diktciterande tradition från det framgångsrika VM 1994 där assisterande förbundskaptenen Tord Grip föreslog Karin Boyes dikt "I rörelse" för att inspirera spelarna kanske det kan vara Stig Johanssons dikt med orden: ”Alla dessa dagar som kom och gick/inte visste jag att de var livet”. Dock att den dikten heter Förlusten vilket möjligen gör den olämplig.

I en beskrivning av Stig Johanssons dikter tecknas annars närmast en bild av någon som skulle kunna vara Janne Anderssson: "Stig Johansson skriver i sin nya dikter om vardagens små och stora upptäckter, glädjeämnena och förtretligheterna, modet och modlösheten som kan förändra dagen eller göra den till ett helvete". Att våga befinna sig i denna vardags långsamma arbete.

En annan diktarkandidat i genren vardagar är annars Farbror Melker med sitt utrop: ”Denna dagen, ett liv”. Ett citat som egentligen hör till skalden Thomas Thorild, han som också satte ihop orden som står vid Uppsala Universitets huvudbyggnad: "Att tänka fritt är stort, men att tänka rätt är större". En sentens som jag när jag klev in där för att skriva en tenta verkligen avskydde. Troligen för att jag var på väg in för att misslyckas. Det är ett högstämt och betungande citat som kanske, trots att det äger viss giltighet i Janne Anderssons idé för landslaget, inte heller är idealiskt inför match.

Jag tycker mig hitta denna med realism kombinerade vardagliga framåtrörelse i en låt av Tomas Andersson Wij: 

Hundra lysrör tänds i skyn
Nu syns vägen
den som du valt
Ska du orka ända fram
ta ett helvete i taget
ett helvete i taget

Så hanterar vi vår gemensamma oro, minut för minut, ett helvete i taget. Välkomna Schweiz – eller som det hette under romarna: Helvetia.