De sju stegen till VM-guld

En sommar för tretton år sedan reste jag till svenska städer och gick på möten med Anonyma Alkoholister. Det var en resa mellan källarlokaler medan sommaren fortsatte på badplatserna i världen utanför. Men kanske var det framför allt en resa mellan grupper som samlats runt ett bord, grupper av människor med en enda viktig uppgift: Att överleva.

Jag var där som observatör, jag skrev en text för Expressen Kultur, jag försökte förstå vad som skedde därinne i gruppen. Mer än en gång erfor jag en paradoxal känsla av avund inför deras starka band, deras gemenskap. Så mycket av det som pågick i andra delar av mitt liv saknade den där styrkan som band samman dem där nere i källarlokalerna.  

Så här försökte jag beskriva ett av mötena, när det började: 

K-köping, 20 juli, 19.00. Sex steg ner i källaren i folkhemshuset, tre våningar, eternit, just bortanför någon av stadens alla rondeller. Kaffe i plastmuggar utan handtag. Värmeljus som brinner. Små snäckor i en skål. Tre spotlights mot lapparna på väggen: "En sak i taget", "Ta det lugnt", "Det viktigaste först". Vi är åtta runt bordet. En man, en fotbollskille, 40, har sin son med sig: "Hej Peter, alkoholist". Sonen, 13 år, presenterar sig också: "Hej Linus, medberoende." 

Det var både sårbart och väldigt hållbart samtidigt.  

Parallellt med fotbolls-VM läser jag PO Enquists självbiografiska bok Ett annat liv. PO tas in på Huddinge sjukhus 1989 för att man ska bota hans alkoholism. Sjukhuset använder Minnesota-modellen, den som AA använder. Han är motsträvig, han vill inte krossas och nå någon botten, vilket är kravet, han tycker om den han är. Men på ett AA-möte i källaren till en brandstation i Huddinge konstaterar han: "De  befann sig alla på botten av tillvaron, och höll ihop, och föraktade inte varandra, och skämdes inte, och hade varit med om det värsta; och när de kom ut var det stjärnklart och blixtrande kallt, och hade det bara funnits ett norrsken över Huddinge brandstation hade det varit precis som när han var barn och allting var möjligt".

De höll ihop, de skämdes inte, allt var möjligt.   Idag spelar Sverige mot England i kvartsfinal i VM, det är två av VM:s intressantaste grupper, som båda har förändrat landslagets inre och bilden utåt. Ett Sverige post-Zlatan och ett England som har sökt sig bort från en vi-är-egentligen-bäst-kultur och inre motsättningar.

Strax innan VM berättade den engelske vänsterbacken Danny Rose om den depression han gått in i under förra året, efter en skada och efter att hans mamma utsatts för rasistiska påhopp. Dessutom hade en man tagit sig in hos hans bror med ett vapen. Möjligheten att spela i England kom som en befrielse från den instängdhet han känt i klubblag och i sitt eget hem:

“I’m lucky that England gave me that opportunity to get away, refresh my mind and I’ll always be grateful to them. I was on medication for a few months – nobody knows about that apart from my agent – but I’m off the medication now, I’m good again and looking forward to how far we can go in Russia.”

Att han öppnade sig kring sin depression sågs också som en illustration av den öppenhet och ärlighet som Gareth Southgate givit plats för i laget, väl medveten om att Engelska landslag inte sällan präglats av inre motsättningar och alltför stora egon. Lag som blivit sin egen värsta fiende. Southgate kommer själv från ett misslyckande inom den gamla kulturen då han missade en avgörande straff i straffsparksläggningen i semifinalen mot Tyskland Englands hemma-EM 1996. En match som England förlorade. 

När Danny Rose delade, som det heter på AA-språk, sin erfarenhet stärktes gruppen. En grupp som också saknar de där uppenbara lysande stjärnorna, inte olikt Sverige.

En av Janne Anderssons bidrag till framgången har sagts vara hans sätt att forma en tät grupp, en del spelare har sagt att det känns mer som ett klubblag än som ett landslag, en plats där alla känner varandra väl. Men även om gruppen var stark tycktes ändå något hända efter de hat och hot som kom mot Jimmy Durmaz. Hans tal efter detta, med en staplande lite nervös blyg röst framför pressen. Och så det unisona, kollektiva "Fuck rasism!". Hade det funnits ett norrsken över Svarta havet och Gelendzjik. Allt var möjligt efter det.

Det är två ledarskap, två grupper, som möts i kvartsfinal i morgon som är medvetna om sina svagheter. Southgate sa när han presenterade sitt lag att en managers arbete är att "så gott du kan dölja lagets svagheter – the weaknesses" – som en följd av det kommer att gruppen ska bära individerna, göra allt möjligt. Janne Andersson har en liknande idé om svagheter och misstag. Olof Lund beskriver en del av det han kallar för Janne Anderssons "kulturrevolution" – vilket väl får sättas i relation till det som fanns innan under Erik Hamrén och Zlatan – med "de positiva signalerna spelarna emellan. En missad passning eller en dribbling som leder till bolltapp innebär inte skäll eller arga gester som är övertydliga. Istället en tumme upp eller en high five".

De är på toppen av världen men det är likafullt avgörande att de håller ihop, och inte föraktar varandra. Båda landslagen har en sentida historia där det inte har varit självklart.

I morgon kommer de samlas i varsitt slutet omklädningsrum, medan sommaren här hemma pågår, och de skulle kunna sätta upp tre lappar på whiteboarden efter matchgenomgången: ”En sak i taget", "Ta det lugnt", "Det viktigaste först".

Målet med de där grupperna som samlas i källare runt om i landet också denna sommar för att gå de tolv stegen inom AA tillsammans är det ska nå sin absoluta botten, och sedan därifrån skapa sig ett nytt liv. Ett annat liv. Men kanske kan samma ledstjärnor fungera för att ta de sju stegen, genom gruppspel och slutspel, till den absoluta toppen.